Socialdemokraterna är inte den enda garanten för att Sverige ska förbli ett demokratiskt land som de själva tror.

Av | december 22, 2019

Anna Dahlberg skrivit i sin ledarkrönika igår att nejsägandets triumf borde bekymra oss alla. När Statsminister Löfven gång på gång missbrukar ordet demokrati, precis som om han och Socialdemokraterna är de enda garanterna för detta. Han har använt det så ofta att de flesta väljarna nu slutat lyssna på honom och hans påståenden. Det började i valet 2018 och eskalerade och fortsatte i våras med EU-valet som den allsmäktige Löfven ödesmättat lanserade som en folkomröstning om demokratin.

Men han gick vidare och visade sin odemokratiska sida ön tydligare när han i sitt jultal där han menade att JÖK:en var ett ideologiskt val för att försvara rättsstaten, och fria oberoende medier. Dahlberg menar här att det den allsmäktige Löfven menar här är att Socialdemokraterna är den enda garanten för att Sverige ska förbli ett demokratiskt land.
Hon fortsätter med att skriva att det är en påfrestande självgod retorik från statsministern.

Så det är inte så konstigt att fler och fler avfärdar instinktivt avfärdar hans varningar om att det nya politiska klimatet kan göra det svårt att styra Sverige framöver. Och han har en poäng i detta, men han har sig själv att skylla för det här. Det var han och socialdemokraterna som bröt loss en del av alliansbudgeten 2013 med stöd av SD. Året efter så tog SD nästa steg när de röstade för alliansbudgeten efter att deras egen budget röstats ner. Och med det så blev en ny praxis etablerad.

Och sen under året har ytterligare en ny syn etablerats, det vill säga misstroendevotumet då det börjats använda som politiskt vapen och med det återfört makten till riksdagen när det är en minoritetsregering som regerar. Och facitet talar sitt tydliga språk, av totalt elva misstroendeförklaringar i riksdagens historia har sex skett de senaste fem åren. Av de senaste sex höstbudgetarna under rödgrönt styre har två varit blå. Det är ett uppseendeväckande svaghetstecken för regeringsmakten i Sverige.

Såväl den viktigaste styråran för regeringsmakten, det vill säga budgeten, som ministrar hänger löst. Och under 2020 kan vi vänta oss nästa steg i denna offensiv från oppositionens sida. Riksdagen kommer sannolikt rycka åt sig initiativet och skriva lagar på egen hand. Det finns inga formella hinder i detta, men riksdagen är inte rustad för detta. Det är regeringen som sitter på utredningsmakten och den juridiska expertisen för att ta fram nya lagförslag.

Om inte riksdagen är nöjd med resultatet kan en majoritet göra tillkännagivanden med uppmaningar till regeringen att agera i en viss fråga. Eller ändra/avslå delar av en befintlig lagtext. Mycket talar för att oppositionen är på väg att ompröva denna ordning. Oppositionen vill nu underminera regeringen och JÖK:en på alla sött som går, och helst tvinga bort dem från makten. Och det är inte så underligt, för maktarrogans straffar sig. Nu menar Dahlberg att denna utveckling är ett skäl för båda sidor att stanna upp ett slag och fundera vart Sverige är på väg.

Lite självkritik skulle vara på sin plats för både JÖK:en och oppositionen. JÖK:en har uppträtt högfärdigt genom att låtsas som att en minoritet kan bestämma allt ner på minsta detaljnivå. Detta utan att bekymra sig om att förankra sin politik hos en majoritet i riksdagen. Så varför skulle partier som pariastämplas uppföra sig?
Men Dahlberg menar också att oppositionen bör se sig i spegeln. Snart kan rollerna vara ombytta.
Vill då Kristersson eller Busch Thor råka ut sig för samma sak som det händer nu?

Svensk politik har hamnat i ett destruktivt nejsägande. Regeringen är för fin för att förhandla med vissa partier. Oppositionen är å andra sidan för arga för att förhandla med regeringen. Men det är inte bra för landet, Sverige måste kunna styras, speciellt i ett läge då samhällsproblemen blir allt svårare att lösa.
Men detta är ingalunda något som bara råder i Sverige, runt om i västvärlden syns samma trend. Sverige är nu ett land i mängden där de traditionella partierna tappar, polariseringen ökar, missnöjet växer, och det tar månader att bilda regering.

Men Sverige behöver en majoritetsregering enligt Dahlberg, det behövs partier som är villiga att förhandla med varandra. Det behövs en syn om att den som vill ha inflytande också behöver ta ansvar. Det behövs en balans mellan konflikt och kompromiss. För just nu hållet den på att gå förlorad.
Och Dahlberg har rätt i att Sverige måste styras, något som Sverige inte har gjorts de sista åren. Inte sedan Löfven kom till makten om de frågar mig.

https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/nejsagandets-triumf-borde-bekymra-oss-alla/?fbclid=IwAR2Qxhxaj2OZXG-dJWYDkqICQjuLv9nHkbM8jE-dvfC9TDNNP4V2dRgtHyY

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *