Varför skiljer det sig så mycket mellan svensk och italiensk hållning om IS-anhängare?

| 7 februari, 2020

Jennifer Wegerup skriver idag i en utmärkt krönika om hur hon upplever skillnaderna mellan Sverige och Italien när det gäller förhållningen till IS-återvändare och dem som sympatiserar och sympatiserat med IS. Hon skriver att under sin lunch i går med hennes italienska vänner kom samtalet in på de samhällsfaror som samhällena står inför, IS-anhängarna efter de sista dagarnas avslöjande som skett i Sverige. Om den dolda dröm många av dessa IS-anhängare fortfarande har om återförandet av IS-kalifatet.

Hon skrivet att hon själv skrivit innan om faran att blint tro att alla som anslöt sig och sen kommit ”tillbaka” från IS, ock att de nu plötsligt ska ha tänkt om eller förstått bättre. Hon fortsätter med att det självklart bara i många fall är en läpparnas falska bekännelse. Bakom ångerns påklistrade mask har inget förändrats. Inget mer än att förlorarens vrede nu också sjuder inombords hos dessa. Och hon fortsätter sen med att i Italien har det oavsett vilken regering som har styrt varit en hård linje mot dem som stött IS. Något som skiljer sig markant mot den svenska hållningen mot samma folk.

I Italien utvisas oftast dem som inte är italienska medborgare om de jublar åt terrordåd på nätet, likaså om de stridit med IS eller om de på annat sätt visat att de radikaliserats. Då menar Italien att man har försatt sin chans till ett nytt liv i Europa. Då menar Italien att man inte respekterar de demokratiska värderingarna och med det utgör en fara för Italien och dess folk. Och Italien har visat att det inte bara är tomt prat, de utvisade 2015 66 personer på dessa grunder, lika många utvisades 2016. Året därpå var det 105 som utvisades och 2018 var de 112 stycken.

Dessa utvisningar plus att italienska myndigheter har varit skickliga på att följa upp personer så fort de släppts ur fängelse anses vara några av förklaringarna till att Italien inte haft något stort terrordåd med islamistiska förtecken. En annan förklaring som någon vid bordet slänger ur sig är att paradoxalt nog även de italienska maffiorna spelat sin roll i att Italien sluppit något islamistiskt terrorbrott. För alla dessa håller kontroll på sina områden och tillåter inte att något stör deras affärer.

Så även om dessa är brottsliga organisationer så gör de samma jobb nu som de gjorde under andra världskrigets slut. Då de hjälper till att skydda de områdena de så att säga styr över. Och de följer inte lagen, de skyr inga medel för att skydda det de byggt upp. Så det kan vara så att islamisterna inte vågar något på grund av den saken. Sen är där ytterligare en sak som gör att Italien är bättre förberedda för terrordåd då de haft inhemsk terrorism som de Röda brigaderna. Dessutom har italienarna inte fört som svenskarna en debatt med skygglappar vilket nog allt är den största skillnaden.

Så visst hade det väl varit skönt om vi i Sverige kunde liksom italienarna föra ett samtal om detta ämne som inte var fyllt ned en massa epitet om att man inte har rätt värdegrund och att du med det är främlingsfientlig, att du är rasistisk och att du är islamofob bara för att du är rädd att dessa islamister ska få ett fastare fotfäste i landet än vad de redan har. Det skulle vara skönt om man slapp omskriva alla tankar man har för att slippa bli fälld av Facebooks mångfaldspoliser som man hela tiden får akta sig för.

Och speciellt skönt skulle det vara om politikerna och mainstreammedia kunde skriva ut signalement på dem som polisen söker och låta bli att pixla alla bilder på dem som begått brott i landet. Kanske då så skulle samtalen kunna bli öppnare och mindre stigmatiserade och mer öppna. Men detta är nog något vi bara får drömma om så länge det är vänstern som styr debatten och debattklimatet. För så länge de gör det så kommer omskrivningarna att fortsätta för att bli accepterad i det öppna samtalet.

https://www.expressen.se/kronikorer/jennifer-wegerup/is-kvinnorna-drommer-om-kalifatet-i-det-dolda/

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •