Forskarsamhället struntar i AD!

| 17 maj, 2020

Arbetsdomstolen, AD, har nyligen ogiltigförklarat ett avskedande av en forskare vid Lunds universitet. Avskedandet grundades på att forskaren förvrängt forskningsresultat. Universitetet faller tillbaka på en granskning som man låtit tre oberoende sakkunniga utföra. Granskningens resultat har utmynnat i att fusk förekommit (oredlighet i forskning).

Det intressanta i rättsfallet är att AD har gjort en egen bevisprövning (av vetenskapliga fakta) och kommit fram till att Lunds universitet inte har bevisat att den anställde gjort sig skyldig till påstådd oredlighet i forskning.

AD anser således att man själv har rätt att själv genomföra en prövning av vilka verkningar en arbetstagares agerande ska få för anställningen. AD hänvisar till att en fällande brottmålsdom inte hindrar domstolen från att pröva själva gärningens verkan på relationen mellan arbetsgivaren och den anställde ifråga, dvs på anställningskontraktet. Man tycks mena att ifall exv kassören X fälls för att ha stulit Y kronor ur arbetsgivarens kassa ankommer det ändå på AD att bedöma om själva tillgreppet av Y kronor är en grund för avsked av X.

Jag förstår AD:s poäng att inte själva sakkunnigbedömningen utan forskarens handling i labbet står i fokus för domstolens prövning av om ett avsked varit lagligt grundat. Det är möjligt att universitets sakkunniggranskning inte varit helt klargörande avseende frågan om fusk. Men ändå anser jag att själva forskningsmiljön borde ha lett AD till att godta avskedandet.

Vetenskapliga krav och analyser är nämligen inget för en domstol. Det är en ytterst speciell verksamhet som domare normalt saknar förståelse och förmåga att hantera. Dessutom måste sökandet efter vetenskapliga sanning omhuldas. Inga manipulationer eller tveksamheter kan godtas av ett universitet som är mån om sitt rykte. Detta har Macchiarinaffären tydligt understrukit. Tvisten ifråga rör tydliga och problematiska val från den anställdes sida. Att besluten medfört betydande problem för den anställdes forskning är tydligt enligt de sakkunnigas bedömning. Vidare är det viktigt att inga ovidkommande hänsynstagande från universitetet sida figurerat i tvisten (i stil med samarbetsproblem ed). Därför menar jag att att elefanten AD rusat in i forskningens porslinsbutik för att visa sin makt. Det borde domstolen enligt min mening ha avstått från.

Domen är enhällig. Men AD är en problematisk svensk specialdomstol, där fackföreningar och arbetsgivare rycker i trådarna bakom dömandet. Alltså en mer politisk instans än en allmän domstol. AD utgör nämligen en del av den svenska modell som jag i flera bloggar kritiserat. Domstolen har under många år i ett antal domar gått fackföreningarna tillmötes. Men lika ofta – framför allt i strategiska frågor – har domstolen slagit fast arbetsgivarens maktställning över de anställda, såsom exv i rätten att leda och fördela arbetet. Utan att ha tydliga ord från lagstiftningen till stöd har AD under 90 års tid – via tolkning av tysta och magiska rättsprinciper – dömt till arbetsgivarnas förmån. AD ger och AD tar med andra ord. En specialdomstol som flörtar åt vänster, men varvar med domar åt höger. Sådan är Den Svenska Modellen.

Den dom jag nu kritiserar tillhör alltså skänkerna till fackföreningsrörelsen. Den bygger nämligen inte på sunt förnuft, dvs vilka krav som gäller för hur vetenskaplig forskning måste bedrivas. Här tillåts inga tricks. Jag är alltså övertygad om att ett universitet bättre kan bedöma vad som är god och dålig forskning än att det prövas genom statligt utsedda domare och pampar från arbetslivet.

Det hela tillspetsas nu av att universitet vill utnyttja 39 § i LAS, som ger arbetsgivaren rätt att – mot att betala ett normerat skadestånd – köpa sig fri från anställningsavtalet med forskaren ifråga. En statlig myndighet (universitet) struntar alltså i besked från statens hand som dömande makt. Det är närmast unikt!

Även om universitetets jurister kan ha dragit slipstenen problematiskt menar jag att forskarnas samhälle handlar rätt. Och modigt genom att välja 39 § LAS. Domstolen borde i domen ha överlämnat vetenskapliga subtiliteter till forskarsamhället och litat på tre sakkunnigas bedömning. Existensen av experternas slutsats om fusk i forskning bör AD som sagt ha bekräftat. Universitet värnar därför sitt förtroende genom att köpa ut forskaren. Dessutom håller man fast vid en i vårt land hårt eftersatt princip, det vill säga att ansvar måste utkrävas av den som åsidosätter gällande spelregler.

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Stöd ProjektSanning, yttrandefriheten och det fria ordet. 

Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer.

Vi arbetar helt ideellt utan presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller prenumerationer.

Varje donerad krona hjälper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

1 En tanke på “Forskarsamhället struntar i AD!

  1. Carl den 12

    Nämen, jag hade faktiskt högre tankar om LU.
    Där ser man, men förvånad blir man ju inte om man har någorlunda överblick hur det hänger eller rättare sagt inte hänger ihop.
    Tänk vad många fula fiskar som har börjat att flyta upp till ytan och ändå är det här bara början………………………

    Calle hälsar till er att skärpa till er att göra om och göra rätt och var rädd om och ta hand om vackra och sköna Lund♥

Kommentarer är stängda.