En slags dödsängel?

| 25 maj, 2020

För mig var det här en obehaglig läsning.

Anhöriga har för mycket makt. De är bara känslostyrda och kan inte fatta ett korrekt beslut.

Gamla lider mer av att flyttas till sjukhus än att få behandling. Behandlingen är plågsam. En lång förklaring varför gamla måste dö.

I mitt huvud rullar ett enda ord fram: En slags dödsängel


Lotta Hellron

Läs själva vad Lotta Hellron skrivit på Facebook:

Så. Det är lördag och skrivandet tycks inte vilja hålla tand för tunga. Lång text. Läs gärna, jag blir glad då.

Börjar texten mitt i en tanke.
…..då skall det så först sättas venösa infarter på gamla sköra patienter som inte sällan har osynliga eller intorkade kärl som spricker vid försök.

Antibiotika via munnen fungerar inte vid vård av svårt sjuk i lunginflammation till följd av Covid. Då om ingen s.k perifer venkateter fungerar måste man istället ge antibiotika i stor muskel. Med lång nål. Oftast i sätet. Det gör väldigt ont.

Äldrevården och servicehus har i bästa fall en sjuksköterska kvällar och helger på mellan 50 till 100 eller ännu fler boende. Varav från fem till låt oss säga upp emot 20, 50, 75 stycken är Covid infekterade.

Antibiotika skall ges en till tre gånger per dygn och vid samma tidpunkter. På alla.

Hur många läkare tror ni det går på ett äldreboende. Som på plats skall undersöka dessa sjuka. En?

Och Sjuksköterskor, hur många någon?
Som att leta nålar i höstack.

Dropp behöver ofta sättas i samband med intravenös antibiotika behandling och på grund av intorkning. Det vill säga; när patienten inte orkar eller kan dricka tillräcklig mängd per dygn.

Först och främst måste det tas ställning till om den gamles kropp klarar av eller vill ha
den sortens vätsketillförsel. Och antibiotika.
En sjuksköterska måste vidare ha kontinuerlig kontroll över droppet så länge det pågår.

Vill patienten inte äta och dricka längre, har patienten kunnat uttala sig om önskan av livsuppehållande vård?

Vad är rimligt med åtgärder för patienten med tanke på övrig sjuklighet?

Om man på äldreboendet inte kan (vilket man inte kan) klara av så många patienter som det skulle röra sig om, enligt högljudda mediaröster, som är i behov av intravenös behandling samt eventuellt kombinerat med syrgas skall de då istället skickas in till sjukhus?

Att flyttas till främmande miljö och människor man inte känner igen är en stor påfrestning för en gammal människa. I synnerhet om hen är demenssjuk.

Jag har fått in och eller skickat in patienter jag redan från dag ett kunnat sätta prognos på. Om icke överlevnad. Jag har till 90 procent haft rätt. Det är inget skryt. Bara erfarenhet och känsla.

Om de däremot tillfrisknat, från sin infektion, sin Covid och lunginflammation har de övervägande, i de flesta (men inte alla) fall återfrisknat till det liv i limbo de levde före Covid-19.

Är det vad ni menar är etiskt godtagbart. Vem skall göra bedömningen. Du, anhöriga, media, patienten och eller ansvarig läkare?

Jag har haft relativt friska gamla patienter som gråtit över att vi behandlat dem med alla ’medel’ och inte bara låtit dem dö. Det får vi inte. Det gör vi inte. Givetvis.

Jag har även haft patienter som önskat leva trots att ingenting talar för att de kommer överleva. Vilket visat sig stämma i de flesta fall. Dessvärre.

Patienter med demenssjukdom ligger oftast inte still, de drar ut sina infusioner, de går upp, faller eller gör sina behov där nöden trycker på. Skriker vid försök till att hjälpa dem, upplever hela sin omvärld som hotfull.

De har (vilket ingår i sjukdomsbilden av olika slags demenssjukdom) ingen eller gravt nedsatt sjukdomsinsikt och svårt att själva göra aktivt rimliga val.

Vi frågar för övrigt oftast inte ens om patienten önskar alla dessa åtgärder. På sjukhuset. Alla dropp, infusioner, mediciner. Vi utgår liksom automatiskt ifrån att liv skall försöka räddas. Inte sällan till ett pris.
Men så säger de etiska riktlinjerna.

Anhöriga ges mycket makt. Anhöriga är ofta kloka. Ofta är de också känslostyrda och därmed följaktligen, själviska.
Sådant är svårt att bemöta. Man får tassa försiktigt framåt med orden.

Varför envisas ni med att tro på enstaka stollar utan hela bilden klar för er. För att de/ någon är utbildad läkare. De är inte allenarådande allvetare. Har inte patent på hela sanningen. Oftast, de jag mött, är dock utomordentligt kunniga. Tack och lov bör ni nu utbrista. Duktiga på rätt bedömningar och rätt beslut.

Men om det skall komma något gott ur diskussioner och braskande rovdjursjournalistik som denna om ’mord’ på våra gamla inom äldrevården så bör den nyanseras och omfatta allt som är och har varit upprörande under många år. Ur ett politiskt perspektiv,

Så, BeLys på nu bara!!

Att människor först måste bli mycket demenssjuka, mycket fysiskt begränsade och oftast med samjuklighet innan de beviljas plats i äldrehus där det finns tillgång till viss hälso-och sjukvård samt omvårdnad dygnet runt.

Det är ett humanitärt och etiskt dilemma. Nu liksom före och efter Corona tider.

Tiden fram till dödens inträde är ungefär sex månader. Statistiskt sett, eller nåja, min erfarenhet säger. Efter inflyttning. För den gamle.

Det är alltför få personal anställda med dåliga löner
och försämrade arbetsvillkor. År efter år. Efter år.

Det och bristande tid för godare omsorg om de äldre
är vad som i högst grad påverkar de gamlas livskvalitet, deras sista tid i livet. Menar jag.

Att hålla en åldrad hand under tystnad är ibland det allra mest välgörande. Det bästa i en god omvårdnad.

Jag är mån om att det bör talas sanning i media. Jag är mån om, det är viktigt för mig, att där det är berättigat, få lov att lägga mig i. Att förhoppningsvis upplevas som någorlunda nyanserad.

Jag har svårt att förlika mig med det enorma misstroendevotum för äldrevårdens läkare och sjuksköterskor och de graverande anklagelser som florerar i och sprids från media dessa dagar.

Att flest äldre dött på boenden i Stockholm har antagligen fler skäl.

Den största enskilda orsaken är dock; ålderdom och multisjuklighet. Och ett nasty virus. Som sprids mellan människor.

En orsak skulle kunna vara, nu vill jag vara tydlig med att jag eventuellt killgissar, att de som bor på SÄBO i huvudstaden är sjukare när de beviljas inflytt, än i andra regioner.

Men jag kan inte och tänker inte avgöra det här. Ni får gärna ’siffra på’

Stockholm är en storstad. Mer luftföroreningar. Häpp, killgissning igen!

Ibland är inte syrgas rätt behandling. Av olika skäl.
Ibland är det rätt upp till en viss mängd. Liter per timme.
Ibland under en kort men inte under en lång period.

Syrgaskoncentratorer förskrivs av läkare. Beställs och skickas från landstinget. Man hyr dem.

Morfin är förvisso andningshämmande, likaså midazolam. Men, morfin lindrar ångest och andnöd lik förbenat ändå.

Ja, visst. När man väl tagit beslut om palliativ vård och börjat ge b.l.a morfin i injektionsform så brukar det gå relativt fort tills döden inträder.

Det har enligt min mening inte enkom med morfinet per se att göra utan med att kroppen då har trätt över en gräns. Dess funktioner blivit försämrade såpass att den skall till att lämna sitt skal snart. Oavsett.

Mot slutet av livet ges ingen vätska i form av dropp.
Det gör mer skada än nytta.
Av skäl.

De mängder morfin som ordineras är 0,5 ml – 1 ml att ge vid behov eller enligt schema regelbundet över dygnet. Så patienten slipper lida mer än nödvändigt. Midazolam ordineras med styrkan 5 mg/ml i mindre mängd än morfin.

(Alla narkotikaklassade läkemedel räknas och skrivs in för hand i en narkotikajournal. Vid brist i sådan, det vill säga om något saknas blir alla väldigt skakis och utredning inleds)

Oftast ges dessa läkemedel subkutant (strax under huden)
Upptaget av medicin subkutant är sämre än om du ger intravenöst.

Patienter med nedsatt metabolism kan ibland inte tillgodogöra sig en enskild dos, utan först när flera (två eller flera) små doser givits får det effekt och patienten slipper vara vaken.

Vi som arbetar med svårt sjuka gamla, vi förstår och ser detta som lindring. Befrielse.

Det är inte lika med aktiv dödshjälp. Det är bara oftare än du vet den enda hjälpen. Livsnödvändig, avsedd att lindra. Lidande.

Vi borde tala mer om rätten att få dö när vi talar om rätten att till varje pris hållas levande.
En dag skall vi, när ni är redo.

Tack för ordet
Nu skall jag gå och räkna på hur många rakhyvlar som krävs, efter
sjukdom. Sug på den en stund.

Fotot flera dagar, veckor, gammalt.


Stöd ProjektSanning, yttrandefriheten och det fria ordet. 

Vi är tacksamma för stora såväl som små donationer.

Vi arbetar helt ideellt utan presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller prenumerationer.

Varje donerad krona hjälper oss att kunna fortsätta vårt arbete.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •