Beskattning av hankön?

En skattekossa, förlåt skattetjur. Källa:Timbro.

Sverige är ett underligt land. Nationen har stora problem rörande skola, bostäder, arbete, kriminalitet osv, men ändå riktas ständigt det politiska sökljuset mot annat. Framför allt mot olika identitetsproblem. Detta sker under ledning av den svenska statsfeminismen och dess många tentakler runtom i landet. Det är såvitt jag förstår fråga om en form av verklighetsflykt pådriven av PK-ismen. I stället för att fokusera på det basala så flyr politiker och medier till det perifera. Könet framstår som viktigare är familj, boende, ekonomi. hälsa osv.

Nu påstår professorn i skatterätt från Umeå, Åsa Gunnarsson, följande enligt Norstedts Juridiks´nyhetsbevakning i JUNO, 1 juni 2020 :

Jämställdhetsintegrera skatterätten
Jämställdhet är utan tvekan en systembärande idé för rättvisa och hållbara skatter. Problemet är att många skattelagar, under rådande skatteideologi, bidragit till att befästa och fördjupa den ekonomiska ojämställdheten. Det är dessutom svårt att se en förändringspotential så länge som vetenskapliga förgivettaganden och försanthållanden om skatternas funktion i samhället utesluter principiella överväganden om relationen mellan skatterättvisa och jämställdhet. Dolda jämställdhetsproblem i svensk skatterätt kan vi i kontexten av kris och behovet av hållbara skattebaser inte längre ignorera. 

Det kan tyckas ligga något i påståendet. Men den som funderar påminns om att kvinnor dominerar ett antal låglöneyrken. Slopandet av sambeskattning av män och kvinnor har varit rimlig, men antagligen drivit ut en del kvinnor i låglönernas värld. Framför allt är det viktigt att skatterna blivit lägre för låga inkomster, något som väl måste innebär en jämställdhetsreform att duga, dvs något som professorn tycks eftersträva. Och skatterna blir förstås högre för män med goda inkomster – ännu en rejäl utjämning. Att ett driftigt mankön straffas kanske också uppskattas skatteideologen ifråga.

Omvänt blir enligt min åsikt antagligen reformer som går ut på lägre skatt för högre inkomster något som medför att en del individer – män och säkert ännu fler kvinnor – strävar efter bättre betald utbildning och jobb. På så vis kan kanske skattesänkning på inkomsttoppen medverka till att alltfler strävar uppåt? Jag är rädd för att detta inte är skatteideologens ambition.

Det är i hög grad rimligt att skatterätten baseras på parametern: inkomstens storlek. Även beskattning av förmögenhetstillgångar, såsom ägande av eget boende, kan vara intressant pga de stora värden som placeras där och enkelheten att driva in skatt från orörlig egendom. Rimlig skatt på aktieägande är också okej, såvitt jag förstår, men inte förstås skatt på innehav av hund. Ett bollande med biologiska skattekällor bör motverkas, såsom kön. Sambeskattningsreformen vilade på individen – inte på könet. Lika dåligt underlag för skatter är många andra biologiska parametrar, såsom hälsa, ålder, dödsfall osv. Inte ens skyhög extra skatt på feminister anser jag lämplig, även om den förmodligen skulle innebära en samhällsvinst (men lite pengar till skattekistan pga att antalet feminister är så få, om än högröstade).

Påbudet om att könsreglera skatterätten är därför heltokigt. Men det är ett tecken i tiden. Det visar hur den svenska politiska debatten är förvriden. Många går i takt med PK-idealen, som bland annat odlas i feministkretsar. Att rätta in sig i PK-ledet befrämjar karriär inom flera yrken. Det är såå tröttsamt… Nästan aldrig vågar någon säga att män och kvinnor måste få välja och kämpa själva – ifall de önskar och orkar!

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


DONERA TILL OSS

Stöd yttrandefriheten och det fria ordet.

PS har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje skänkt krona är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 1
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *