Ropen skalla´, bidrag till alla

Ett känt fenomen är det svenska folkets krav på bidrag som andra skattebetalare ska stå för. Ok, att stöd ibland måste utgå mot fattigdom, men drivet efter bidrag är som en evighetsmaskin. En apparat som sluga politiker inte är sena att bruka i valrörelser och diskussioner. Vi ser det S-partiets Sverige. Vi ser det i Polen.

Häromdagen hör vi att den av corona hårt drabbade Stockholmsregionen i inte vill betala utjämningsstöd till landets fattigare regioner. Företrädare för dessa går givetvis upp i varv och menar att stockholmarna mycket väl tål högre skatter. Och S-regeringen saknar naturligtvis förståelse för kravet från landets mäktigaste region. Utjämning är själva idén säger man.

Just nu pågår en ännu större bidragskarusell på EU-nivå. Plötsligt vill Frankrike och Tyskland att jättegåvor ska tilldelas de nationer som har det sämst ställt. Än så länge tillhör Sverige lyckligtvis gruppen motståndare. Men raden av nationer i syd och öst som väntar på bidrag rasar och talar om snåljåpar i nordvästra Europa.

Bidragsrörelserna i Sverige och Europa är tydlig. Nästan alla vill – liksom antikens romare – få gåvor, som andra mer välbärgade ska stå för. Alltså ett gigantiskt Robin Hood-casino från norr till söder. Men ingen vågar tala om vad som är orsaken till att vissa inte vill betala för sig. Det politiskt korrekta svaret är att likabehandling är det rätta och därför ska den med mer pengar stå för andras kostnader.

Själva idén om att en offentlig verksamhet måste hushålla med sina egna resurser råkar alltså i bakgrunden. Och risken för det mångåriga bidragsberoendet är också en fråga som få vågar tala om. Likhet anses nämligen som en rättvis grund för att ta från andra. Jag är däremot övertygad om att en rejäl bantning av bidragen kan få nyttiga effekter. Många – inte alla förstås – har möjlighet att själv gör en nysatsning, hushålla bättre och på så vis lägga om sin ekonomi.

Och vad säger att personer från alla platser i Sverige ska ha samma välfärd? Möjligheten att välja flytt till annan ort finns för många – idag liksom förr i tiden. Inget säger att samma service som ges i tätorten måste tillhandahållas i glesbygd.

Riktigt eländiga är bidragskramarna inom EU. Varför ska de plötsligt ges gigantiska gåvor i en coronkris som drabbat nästan alla? I flera fall rör det sig dessutom om länder som i åratal levt över sina tillgångar. I stället för att höja skatterna har länderna skuldsatt sig. Och nu ska EU satsa på en helt ny linje. De mer välbärgade och sparsamma nationerna ska stå för de misskötsammas utgifter i hopp om att de ska komma på rätt köl. Vem tror att de med gåvor i hand kommer kommer att välja en ny politik? Mest troligt är att de fortsätter med bristfälligt hushållande. Och så står de kvar i kön med händerna utsträckta efter fler bidrag. Det som var tänkt som en handelsgemenskap utvecklas till en bidragsdito. Var tog nytänkandet vägen?

Den vind med krav på bidrag som blåser från norr till söder är enligt min mening ett tecken på att tanken om planekonomi växer sig starkare. Alltså mindre krav på den enskilde utan medel. Marknadens tänk om att själv agera för sitt eget bästa försvagas med andra ord. Och till sist hotar ett sammanbrott. Vem vill försörja andra om man själv kan foga sig till dem som söker bidrag? Jag menar alltså att mycket tyder på att Sverige och Europa har valt fel färdriktning. Den som lever får se.

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 2
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *