Mediernas dimridåer om läget i samhället.

Bild och rubriker från DN

Varje dag som jag öppnar en dagstidning eller knäpper på teven möts jag av en svärm av reportage som baseras på identitet. Bilden ovan och rubriken från DN är bara ett av många exempel.

Absolut vanligast är könstänket och då vinklat mot vilket elände svenska kvinnor har. Även om fokus numera förstås är på coronavirus så anstränger sig ändå medierna att vinkla budskapet så att att kvinnor påstås drabbas särskilt, exv av arbetslöshet eller våld i hemmet. Alla vet att död i viruset främst drabbat äldre män, men ändå mal identitetskvarnens journalister på: svenska kvinnor har det för jäkligt i nästan alla avseenden!

Andra identitetsteman som flödar medialt rör sexuella minoritetsgruppers svåra ställning. Eller den utsatta position personer med olika handikapp har. Likaså oroar sig medierna var dag över de problem som människor med psykisk ohälsa lever under. Jag förstår verkligen att enskilda individer har sexuella problem, trängs tillbaka av handikapp eller våndas under oket av själsliga problem. Men samtidigt vet vi att de faktiska problemen antagligen är mindre i Sverige än utomlands och att många offentliga och privata organisationer gör stora insatser. Likväl späder medierna varje dag på med identitetsfixerade krisbudskap. Även i coronatider som sagt.

Rubriken ovan är bara ytterligare ett exempel på framhävandet av en enskild individs funderingar om sin egen livsposition. Det rör sig inte nu om fattigdom, som man annars kanske kan tro av bilden med hålet i hennes pullover. Nej, nu bekymrar hon sig och journalisten över intervjuobjektets ”19-årskris”. Jag tar mig för pannan. Varje ålder har väl sina bekymmer, större eller mindre, men att nittonåringar toppar har jag aldrig hört talas om. Reportaget rör alltså en omvänd ålderskris i coronatider!

Du kanske invänder att alla de problem som jag nämnts är viktiga att dryfta i dagens samhälle. Jag kan förstå din reaktion, men menar att samtliga identitetsproblem måste sättas i sitt sociala sammanhang. Och då tänker jag inte främst på coronaviruset, som sprider sig delvis av egen kraft, låt vara att regeringen och några svenska myndigheter gjort dundertabbar som ökat dödligheten på äldreboenden. Nej, min huvudpoäng är att de svenska samhället – trots all vänlig och kostsam välfärd – brottas med en rad allvarliga strukturproblem rörande exv bostadsbrist, kunskapsbrist i skolan, brist på rörlighet på arbetsmarknaden, brist på tillgänglig vård, brist på integrationspolitik, brist på kriminalpolitik och brist på militärt försvar. Dessutom en övergripande brist på förnuftig skattepolitik. Under denna tsunami av gigantiska samhällsproblem lyfter alltså svenska medier ständigt fram mängden av relativt milda identitetsproblem av det slag jag nyss nämnt. Det är förstås allvarligt.

Den intressanta frågan blir varför journalister och medieägare gör ett sådant val av reportage. Jag tror att det finns ett antal samverkande förklaringar. En är att de medieanställda kanske inte främst är de som drabbas av strukturproblemen. De lever ofta gott – avskilda från vanliga människors sociala svårigheter. Dessutom umgås de i högsta grad med varandra och personer som är synnerligen upptagna av kön, psykisk hälsa, ålder osv. Alltså med individer som bär sociala skygglappar.

Men en lika viktig orsak tror jag rör mediernas och journalisternas kopplingar till politiska intressen på den vänsterliberala arenan. Det innebär att de lever i symbios med de politiska partier som länge haft en maktställning här i landet. Med det menar framför allt partierna S, V och C:s fundamentala misslyckande med att undanröja de strukturella problem jag nyss nämnt (även alliansregeringar bär visst ansvar). I så fall ligger det nära till hands att medierna koncentrerar sig på problem av en lägre dignitet. Journalisterna sprider med andra ord dimridåer då de skriver om sina egna vardagsproblem.

Jag blir alltså trött då jag läser texter med det eviga navelskådandet. Det vill säga drapor om alla upptänkliga slags individuella problem. Samtidigt blir jag förbannad. Enligt min mening har medier och journalister ett samhällsansvar. Det gäller därför att dryfta allvarliga problem i samhället! Genom flykten till enskilda individers dilemman undviker mediehus och journalister således att ta sitt ansvar. Alltså en form av medveten mörkläggning. Det är djupt tragiskt att detta ska behöva påtalas av en åldrig person (som jag) med egen blogg.

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 3
  •  
  •  
  •  
  •  
  •