ESSÄ. Islam och slaveri – en kärlekshistoria?

| 27 juli, 2020

“Om man tar avstånd från slaveri så har man gått ur islam” sa den svenska IS-jihadisten Adam till Uppdrag Granskning (Sandelin, Magnus och Youcefi, Fouda (2015/02/18) “Islam har lärt oss att man får ha en slav” SVT). Hans attityd kommer ur ett större sammanhang, både IS och Boko Haram praktiserar öppet slaveri och ser det som en inneboende del av tron.  Imamen Hocine Drouiche skrev 2018 att extrema islamtolkningar av liknande typer lärs ut av flera organisationer, däribland universitet, inom den muslimska världen. Han citerar specifikt tänkaren Al Monjid, som på sin hemsida också hävdar att slaveri är en oavhängig del av religionen: “Dom som förbjuder [slaveri] begår en stor synd, för det går emot expertkonsensus inom islam” – skriver Monjid.(“Daesh is not alone in justifying sexual slavery, there is al Azhar too (II)” AsiaNews.it)

Den Kuwatiska aktivisten Salwa Al-Mutairi torgförde för flera år sedan idéen om att återinföra sexslaveri i landet. I syftet att rädda rika män från frestelse till omoral i form av utomäktenskapligt sex med tjänare, skulle de förmögna ges möjlighet att köpa in icke-muslimska kvinnor som slavar från krigsdrabbade länder. Al-Mutairi menade att det tilläts av muslimsk etik, och hänvisade till historiskt prejudikat. En handfull imamer kom ut med utlåtanden under den arabiska våren om att islam i deras uppfattning tillåter muslimer att sätta kvinnor i sexslaveri – förutsatt att offren enbart rekryteras från motståndarsidan i krig ( Saleh, A. (2011/06/11) “Female activist calls for legalizing sex slavery” Kuwait TimesIbrahim, Raymond (2013/02/04) “New Fatwa Permits Rape of non-sunni women in Syria” Human Events).

När en brittisk konsulat författade ett brev till Marocko år 1842, frågandes om något gjordes för att avveckla människohandel – då svarade landets sultan att: “låt det bli känt att handeln i slavar är något som alla undergrupper [av islam] och alla [muslimska] länder har enats kring sedan Adams söner […] fram tills idag. Vi känner inte till att någon strömning inom islam förbjuder slaveri” (Azumah, John Allembillah (2014/10) “The Legacy of Arab-Islam in Africa: A Quest for Inter-religious Dialogue” Simon and Schuster – sida 150-1)

Samtidigt står Adams åsikt långt ifrån oemotsagd inom den moderna tron. 140 muslimska akademiker skrev långt tillbaka ett öppet brev till IS, där de fördömde återinförande av slaveri – och i motsats till Monjid sa de att samsyn bland auktoriteter inom tron istället var att fullkomligt förbjuda träldom. Mauretaniens regering såg 2015 till att låta en av sina officiella imamer utfärda en fatwa (juridiskt utlåtande) om att slaveri saknar stöd i Sharia (Ingen angiven författare (2015/08/22) “The Persistence of History” The Economist).

Av en eller annan anledning har islam fram tills idag haft en unik relation till att äga medmänniskor. Alla världsreligioner har under perioder genererat predikanter och dogmer som ursäktar och lovordar detta oförlåtliga brott. Men det finns något extra i relationen mellan just islam och slaveri. En förteckning sammanställdes 2015 över nationer vars befolkning till mer än 1% bestod av moderna slavar, muslimska majoritetsländer tog upp över hälften av platserna på sagda lista. Forskningen uppställningen bygger på har kritiserats, men enligt The Economist reportage förblir bilden statistiken pekar på ändå trovärdigt ( “The Persistence of History” ).

Mig veterligen finns inga samtida gerillor tillhörande någon annan världsreligion, vilka likt IS och Boko Haram både öppet tar sig slavar och opinionsbildar för att normalisera träldomen. Det blir svårt att hitta skilda åsikter bland välrenommerade kristna, hinduiska, buddhistiska eller andra andliga institut om människohandel ska tillåtas eller ej. Al-Azharuniversitetet, det mest prestigefyllda muslimska lärosätet, har en ledare som fördömer slaveri (“Address of Mohammed Ahmed E-Tayeb” End Slavery) men också en högt uppsatt föreläsare som försvarar förtryckets existensberättigande. Specifikt menar professorn Suad Salih att övergreppet av att försätta andra i sexslaveri är en rättighet som inte ska förvägras segrare i krig (Gabra, Maher (2016/03/03) “The Ideological Extremism of Al-Azhar” The Washington Institute).

Apologeten Mariam Hakim har försökt nyansera Muhammeds påbud om att sex med slavar är tillåtet – med att påpeka att det måste vara “samtyckande” sex (2016/02/15 “The Truth about Muslims and sex slavery – according to the Koran, rather than ISIS or Islamophobes” Independent ). Hur en slav kan anses vara i en tillräckligt autonom position för att ge giltigt samtycke – förklaras inte.

Slaveriets grund i islam återfinner vi i Koranen och haditherna (muslimska redogörelser över Muhammeds samt de första muslimernas tillvaro och tankar). Apologeten Fadel Abdallah hävdar att reglerna vi kan läsa där, alla utformats på ett sätt som skulle leda till att institutionen över tid avskaffades (“Islam, Slavery, and Racism,” sida 46 – citerad i Azumah, sida 122). Yasir Qadhi menar också att Muhammed hade som långsiktigt mål att frige alla trälar (“The Persistence of History” ). Gordon Murray har tidigare bedömt det som spekulativt och direkt felaktigt att tillskriva Muhammed en sådan revolutionär agenda, att profeten istället bäst förstås som en reformist som försökte humanisera men inte avskaffa institutionen (1989 “Slavery in the Arab World” New Amsterdam Books, sida 32–33).

Människorättsorganisationen Free The Slaves påstår att profeten ska ha hårt fördömt “han som förslavar andra“ (“Faith in Action ending Slavery”), och menar att slaverimotståndet inom Islam är uråldrigt (de nämner inte att tidigare invändningar mot slaveri handlade om att begränsa fenomenet istället för att avskaffa det helt). Abdallah och Qadhi må ha rätt om profetens framtidsvision, men Muhammed praktiserade också slavhandel, samt förslavade själv vissa av sina motståndare (Ingen angiven författare “Muhammed and Slavery” BBC).

Religionsgrundaren uppges alltså av sina försvarare ha varit för försiktig för att frige alla de förtryckta direkt, då det kunde skapa kaos eller krig. Det kan tänka sig att profeten i hemlighet var en idealist som tvingades agera praktiker. Men han uppvisade inte samma reformistiska anda och minimalism när det kom till andra moraliska frågor. Hundars rätt till liv, till exempel – istället utfärdade han direkt applicerbara dödsdomar mot våra fyrfota vänner (enligt en hadith skulle alla hundar dö:Sahih al-Bukhari 3323, enligt en annan skulle enbart de med svart päls avlivas:Sunan Abi Dawud 2845). Handel i hundar förbjöds även i den tidiga muslimska världen (Sahih al-Bukhari 2086Sahih al-Bukhari 2282). Drömmen om en hundlös värld tycktes väga tyngre än målet av universell frihet.

Förbud av alkohol var även de en radikal samhällsomdaning, där vågade Allah och profeten vara mer utopisk och entydig. När en muslimsk tänkare sa 2014 att islam kanske ändå tillåter alkohol, då bemötes han i Marokkansk media: “Islam tar en okompromissande ställning emot alkohol och förbjuder dess konsumtion i både liten och stor mängd. Det finns flera verser i Koranen som beordrar muslimer att undvika alkohol” (2014/12/23 “Nothing in the Quran Says Alcohol ‘is haram’:Saudi Author” Morocco World News). En rättvis sammanfattning blir alltså att muslimsk etik länge sett alkohol som ej förhandlingsbart, så pass att det uttryckligen och kategoriskt förbjudits i Koranen, men när det kommer till slaverimotstånd måste vi kunna se nyanser och sluta vara så krävande.

Profetens livsgärning anses inom islam vara förebild för hela mänskligheten. Han gjorde mycket gott, bland annat förbjöd han dödande av oönskade barn och frigav flera slavar. Med det sagt, vad händer om din förebild i teorin (enligt vissa tolkningar) tror på allas rätt till frihet – men i praktiken är slavägare? Religionssociologen Rodney Stark menar att Muhammeds ägande av trälar har försvårat för uppkomsten av emancipatoriska religionstolkningar (Stark, Rodney (2015) “For the Glory of God: How Monotheism Led to Reformations, Science, Witch-Hunts, and the End of Slavery” Princetonuniversitet, sida 351-352).

Den heliga människohandeln

Under stora delar av islams historia har kraftiga strömningar av tron tagit formen av en slags slavreligion. Koranen och haditherna omtalar träldom som något självklart, och använder slaveri som en metafor för relationen mellan människa och Allah (Azumah, sida 125-128). Kolonialmakter från väst märkte att i Afrika var slaveriet perifert i “hedniska” länder, men utgjorde centrala religiösa och ekonomiska fenomen i muslimska nationer. När islam kom till Afrika, då växte slavägande till sig från en lyx för en liten rik elit, till att bli en samhällsbärande institution. Den europeiska efterfrågan på trälar och västerländsk raslära om svartas påstådda underlägsenhet stötte träldomens expansion från ena hållet, medan arabisk raslära om svartas påstådda underlägsenhet och muslimsk träldomsteologi hade samma effekt i Afrika fast kommen från en annan riktning. Inom stora delar av den muslimska världen upphöjdes att beröva andra frihet till “i grund och botten en religiös plikt”. Slavräder, d.v.s militära handlingar med huvudmål att förslava andra, gick från något sällsynt till att närmast bli vardag i delar av Afrika. Efter att Europeiska länder slutade köpa afrikaner, dog slaveriet generellt sett sakteligen ut på kontinenten – med undantag för de muslimska länderna där det kvarstod. Olikt resten av Afrika, hade storskaligt och hårt kommersialiserat slaveri funnits där långt innan västerländska köpare kom in i bilden, och kvarstod efter att de försvann (Azumah, sida 119-124).

Muslimska slavjägare hemsökte även Europas kuster. “Kuffar” (rasistisk term för icke-muslimer) togs med våld för att säljas till de rättrogna. Sårbara delar av Europa blev närmast helt avbefolkade när allmänheten flyttade bort från områdena slavjihadisterna var kända för att angripa (Davis, Robert (2003) “Christian Slaves, Muslim Masters: White Slavery in the Mediterranean, the Barbary Coast, and Italy 1500-1800” Palgrave Macmillan). Enligt en asbāb al-nuzūl (kontextualiserande berättelse om hur Koranens versers uppenbarades) ska Muhammed ha försökt lockat en annan muslim till att delta i krig, genom att lova honom “konkubiner” (kvinnliga sexslavar) tagna från Europa (At-Tawbah: 49, Essential Tafsirs: Asbab Al-Nuzul av Al Wahidi – översatt av Guezzou, Mokrane).

En överlevare av den samtida sextrafficking som äger rum i Storbritanniens undre värld, Ella Hill, beskriver att ett nätverk av fundamentalistiska människosmugglare använde en logik vi känner igen från den muslimska slavhandelns historia –  hon valdes ut som offer för att hon var vit och icke-muslim  (2018/03/18 “As a Rotherham grooming gang survivor, I want people to know about the religious extremism which inspired my abusers” Independent). Hennes problembeskrivning delas av den engelska Imamen Taj Hargey – som hävdar att övergrepp av denna typ måste förstås i ljuset av hat mot vita som lärs ut i flera av landets moskeér. Hargey kommenterar att retoriken som möjliggjort brotten är en pervertering av islams sanna natur. (2013/05/16 “‘Imams promote grooming rings’ Muslim leader claims” The Telegraph). Islamkritiker Raymond Ibrahim menar att det finns en röd tråd från den tidiga muslimska världens exotifiering av europeiska kvinnor som optimala mål för sexslaveri, och det religiöst motiverade urvalet av offer för sexbrott som bland annat drabbade Hill (2015/06/30 “Why Muslim Rapists Prefer Blondes: A History” Human Events).

Det kristna Europas egna slavhistoria

Om vi återgår till epoken av institutionaliserat slaveri, kan vi konstatera att det kristna väst skulle tillslut efter många års övergrepp slita sitt hår i en intern debatt om ägande av en annan människa verkligen var förenligt med guds vilja och sekulära rättesnören. Under den tidiga kristendomen accepterade närmast alla kristna slaveri – rationaliserat som ett nödvändigt ont, ett straff för synd eller ett sätt för de som inte kunde klara sig själv att vägledas av de mer kapabla (men det fanns ännu inga rastankar i bilden).

Kyrkofadern Gregorios av Nyssa, som levde under 300-talet, beskrivs ofta som den första förespråkaren av att helt avskaffa allt slaveri (Weaver, Steve (2015/06/18)”The First Abolitionist: Gregory of Nyssa on Slavery” Andrew Fuller Center for Baptist Studies). Vilket är något av en förenkling, men en begripplig sådan. Aristoteles, som dog 322 år före kristus, alluderade till antika tänkare vilka menade att allt slaveri går emot naturen och är orättvist (Aristoteles “Politics”, book 1, del 3). Eftersom han inte namnger dessa radikalister har de gått förlorade i historien.

Rodney Stark uppger att efter antiken hade kristna Europiska länder på egen mark generellt sett förbjudit slaveri relativt tidigt (Stark, sida 304 och framåt). En beskrivning som blir huvudsakligen sanningsenlig om vi definierar konceptet smalt nog att exkludera sådant som livegenskap och långtgående borgenärliga inskränkningar på skuldsattas friheter. Vilket i sig är en demarkering som stämmer överens med hur termen “slav” ofta används i mainstreamdiskursen för att beskriva historiska brott. Karaktärisering av USA:s slaveri som närmast enbart ett övergrepp mot svarta kräver en sådan begreppsanvändning – annars tillkommer 300 000 gäldenärer, tillfångatagna gatubarn och andra sårbara vita som fördes till USA från Irland för tvångsarbete och hölls på plats med brutala mängder våld samt förnedrande frihetsinskränkning (Jordan, Don och Walsh, Michael (2011) “White Cargo: The Forgotten History of Britain’s White Slaves in America” Random House; se även kritiken av Jordan och Walsh uttryckt av Sandbrook, Dominic (2007/05/03) “The forgotten history of Britain’s white slaves” The Telegraph).

Även när vi använder en smal definition av slaveri, kan vi konstatera att det aldrig fullkomligt försvann från hela Occidenten under medeltiden och renässansen. Trots protester från katolska kyrkan kidnappades barn och såldes till “morer” (samtida begrepp som ofta syftade till muslimer/svarta) i Spanien. Nordvästra Europas verkstäder och gods rymde även vissa trälar, varav kvinnorna inte sällan utsattes för sexuell terror från sina ägare. Träldomen blev även rejäl i korsfararstaterna – kyrkan engagerade sig mest där för att kristna skulle räddas från missödet och var tillsynes mer apatisk inför andra offer (Rowntree, Suzannah (2018/02/28) “Did the Medieval World Really Abolish Slavery?” The Chalcedon Foundation). Med det sagt, genomgick ändå Europa en enorm frigörelseprocess när de växte ifrån slavsamhällena som dominerade antiken.

Trots att slaveri redan krympt och fördömt i väst, tilläts det ändå explodera igen flera hundra år senare av det kristna väst – det tolererades så länge människohandeln helt eller delvis skedde utanför dess egna gränser. Inhemskt träldom kriminaliserades i exempelvis Sverige 1335 – men lagen möjliggjorde för svenskar att delta i utländsk slavhandel från 1600-talet och framåt – de sista svenskägda slavarna friköptes 1847.

När den transatlantiska slavhandeln tog form, då mötte den av starka reaktioner på Europeisk mark. Katolska kyrkan skrek om omänskligheten i handeln, när folk på gatan såg familjer separeras av slavhandlare i Portugal ingrep allmänheten och avbröt proceduren. En handlare förde sitt slavskepp in till en holländsk hamn – då beslutade lokala myndigheter att slavägande var oförsvarligt och frigav trälarna. Moraliska invändningar från kreti och pleti gick slavkapitalisterna snabbt runt genom att minimera gemene mans kontakt med de frihetsberövade (Stark, sida 304, 351-352). Principen ur synen ur sinnet fungerade och de västerländska människohandlarna fick länge hållas. Under den transatlantiska handeln användes även kristendomen som försvar av “den besynnerliga institutionen” (Rae, Noel (2018/02/23)”How Christian Slaveholders Used the Bible to Justify Slavery” The Times).

Kristna slaverimotståndare anses generellt sett ha varit en nyckelgrupp i processen av att för andra gången avskaffa Europas slavhandel (“The abolition of the slave trade: Christian conscience and political action“).  Free The Slaves påstår att den första föreningen med målsättning att helt avskaffa allt slaveri, grundades i Storbritannien av en koalition kristna (“Faith in Action ending Slavery”).

Som exempel på frihetsaktivister bör vi lyfta den svarta brittiska ex-slaven och anti-rasisten Olaudah Equiano, som samlade andra Afro-Europeriska invånare i Storbritannien och krävde politisk handling av staten. Han skrev flera debattinlägg vilka anses ha bidragit kraftigt till landets förbud av slavhandel.

Samtidigt som svarta rättsaktivister i den muslimska världen blivit känd för att vilja rädda alla muslimer från människohandel, oavsett om de var svarta eller ej (Azumah, 132 och framåt), ville Equiano och hans kristna meningsfränder förbjuda förslavandet av både muslimer och alla andra människor.

John Brown försökte under 1800-talet starta en revolution i USA med syfte att frige alla slavar. Med hjärtat fullt av bibelcitat tog han upp kampen mot fundamentalister som läste samma urkund och fann sig säkra på att den gyllene regelns påbud “behandla andra så som du själv vill bli behandlad” inte förhindrade någon från att äga sina medmänniskor. Han hängdes för landsförräderi och mord. USA med sitt blodiga inbördeskrig är extremexemplet, men i hela väst pågick samma process (dock utan våld), där självgranskning och hätsk debatt tillslut avskaffade träldom.

Den gudagivna rätten att äga andra

När Europa tillslut avskaffat sitt slaveri, och vände blicken utåt för att försöka få även den muslimska världen att ta efter i frigörelseprocessen, möttes de av motstånd. Krav på frigörelse betraktades som otillbörlig utländsk påverkan och ett angrepp på sann islam. Vissa muslimska grupper tog till vapen för att förhindra slaveriet från att avskaffas eller begränsas. Krav på universellt frigivande stämplades som “kristen hädelse”. (Azumah, sida 143, 150-152). De som motsatte sig slaveri på muslimsk grund förblev sällsynt. Den marockanska 1800-talsakademikern al-Nasiri tål att nämnas som ett av dessa frihetsförutspråkare. Att hans egna sultan, vars brev till britterna citerades ovan, inte hört talas om att hans hållning ens fanns bland muslimer säger något om hur perifer al-Nasiri åsikt dessvärre var (Azumah, sida 150-1).

Kulturrasism och biologisk rasism hand i hand

Slaveriet inom islam började först på grunderna av religiöst orienterade diskriminering, icke-muslimer tilläts tas som slavar men ingen annan. Institutionen övergick sedan till att inkludera hudfärgsdiskriminering. Svarta överlag betraktades som moraliskt acceptabla att frihetsberöva. Något de mörka muslimerna som sagt invände kraftigt emot. Inom det tidiga arabmuslimska länderna hårdnade fördomar och förakt mot svarta. Det finns antirasistiska hadither inom islam, men också en del som normaliserar rashat. I en myt påstods det att en etiopisk kvinna sa till Muhammed:

“Ni araber överträffar oss [etiopier] i allt, i byggande, i färg och i att er grupp har profeten bland er. Om jag tror, kommer jag vara med dig i paradiset?” Allahs språkrör på jorden ska inte ha försökt dementera hennes internarnaliserade rasism, utan svarade: “Ja, i paradiset kommer vitheten hos etiopierna att ses över en period av tusen år” (Azumah, sida 131 och framåt). Vithet framställs alltså i berättelsen som en belöning i paradiset, och svartas påstådda underlägsenhet ifrågasätts inte.

I andra berättelser agerar Muhammed anti-rasistisk. Det är delvis en diskussionsfråga inom islam vilka redogörelser över profetens handlingar och åsikter som stämmer – han ges radikalt olika framställningar i konkurrerande traditioner .

Vaksamhet och självgranskning  inte arvsynd

Huvudfåran av moderna islam fördömer slaveri kategoriskt – trots att de religiösa urkunderna tillåter människohandel (Ingen angiven författare (2019/08/27) “Everywhere In Chains” The Economist). Det finns utrymme inom muslimsk teologi till att förbjuda träldom och införa andra reformer – vilket moderna reformister nyttjat väl. Varför har jag då skrivit den här texten, har inte redan progressiva krafter vunnit?

Riktigt så enkelt är det inte, slaveri har som sagt en unikt stark teoretisk och praktisk närvaro inom samtida islam. Som socialist blir jag ständigt påmind om Sovjet och risk för excesser i kampen för ekonomisk demokrati. Jag har flera invändningar emot den kritiken, men kan samtidigt medge att det alltid är bra att möta de sämre delarna i sin egna rörelse. Precis som rasism alltid lurar som något vilket kan växa ur patriotism och nationalister därmed bör krävas lära av sin egna historia – bör försvarare av islam inte längre tillåtas vistas i den bubbla av självrättfärdighet och frihet från kritik de lever under i västerländsk mainstreammedia och elitkretsar.

Stefan Lövfen sa 2015 att “aldrig någonsin har [vi kritiserat Islam], och vi tänker inte göra det heller“ (Svensson, Niklas (2015/03/28) “Stefan Löfven: Vi har aldrig kritiserat islam” Expressen ). Den nederländska politikern Pim Fortuyns mördades 2002 av en icke-muslimsk vänsteraktivist för hans kritik av tron. Fortuyn ville enligt HBTQ-tidningen QX att: “Invandringen skall stoppas för att integrera de som redan finns i landet”, och sa sig vara “inställd på ett multietniskt samhälle” (Wockner, Rex och Voss, Jon (2002/05/03)”Fortuyn rasar mot jämförelser med högerextrema”). Trots att dessa åsikter inte är hatiska utan orienterade kring samexistens, stämplade SVD mordoffret som “främlingsfientlig” för att han kallat islam “bakåtsträvande” (2014/05/03″Pim Fortuyns mördare släppt”). När Jyllandspostens tecknare tystades av dödshot från fundamentalister, då uttalade sig Henrik Arnstedt:”Om någon dansk rasisttecknare mördas då ligger ansvaret främst hos den danska statsledningen, Jyllandsposten och rasisttecknarna själva”. Arnstedt har sedan bett om ursäkt för de hårda orden (Ganman, Jens och Panshiri, Mustafa 2018 “Det Lilla Landet Som Kunde” Vulkan:Riga, andra upplagan, sida 192-193) Det är vid det här laget en klyscha att påpeka, men inte mindre sant för det, de grövsta av kristendomskritiker utsätts aldrig för samma brunsmetning som ens de mildaste av hädare mot islam.

I tider där brittiska aktivister vill riva Ghandi-statyer för att anti-kolonialisten hade rasistiska åsikter (Ingen angiven författare (2020/06/12) “Calls to remove ‘racist’ Ghandi statue in Leicester” BBC). Där USA:s historia framställs så ensidigt att boxaren Muhammed Ali böt från namnet Cassius Clay till att döpa sig efter en slavägande profet, för att Cassius Clay kopplingar till västvärlden ansågs göra det till ett “slavnamn” – namnet kom i själva verket från en slaverimotståndare som riskerade sitt egna liv i den amerikanska frihetskampen (Gonzalez, Susan (2016/06/09) “Muhammed Ali originally named for ardent abolitionist and Yale alumnus Cassius Clay” Yale News) – då råder det en tydlig asymmetri i granskning och kritik av historiska aktörer. Där islam i dess olika former hanteras med silkeshandskar, Ali hade nog aldrig fått höra att Muhammed ägde slavar. Samtidigt som andra element i historien fördöms fullkomligt för samma synder som egentligen återfinns inom stora block av islams förflutna och (små delar av) dess nutid.

Den Amerikanska dawahisten (muslimsk missionär) Mohammed Hijab har använt feminismens delvis problematiska förflutna för att hänvisa ideologin till soptippen, samtidigt som han lovordar Islam som en jämlikhetslära med god historia rakt igenom (2016/10/16 “Islam and the Dark Face of Feminism”). Samma mönster kan vi se på svensk mark, Per Kraulis påpekar att Bilan Osman relativiserar problem som finns överrepresenterade inom den muslimska världen samtidigt som hon framställer västvärlden som huvudsakligen elakartad – “väst i dag präglas av reaktionära, konservativa, antifeministiska och nationalistiska krafter” uppger hon.  Den muslimska gemenskapen och islam menar hon är för mångfacetterad, tolkningsbar och komplex för att utvärdera enhetligt på samma sätt (2017/05/18)”Bilan Osmans enögda argument om islam” Civilisation).

Osman är för mig särskilt oroväckande. Logik hos tidigare muslimska fundamentalistiska grupper, av att upphöja rashat till något rättfärdigat genom att hävda kollektiv skuld hos en annan etnicitet (specifikt sades det att svarta härstammade från Ham och alla svarta dömts till slaveri på grund av Hams snedsteg – se Azumah 131-33), återser vi i hennes relation till sina medmänniskor när hon skriver sig: “börjat känna ett förakt för vitheten, vita och er oförmåga att skydda mig […] För var dag som går pallar jag inte med vita människor“ (2020/06/02 “Expo och rasisten” Uvell).

Jag hörde av mig till Osman för länge sedan frågades om uttalandet. Jag undrade om hon var orolig om öppet rashat kunde normalisera antisocialt beteende?

Två Amerikanska våldtäktsmän uppmärksammades 2017 och -19, för att ha sagt att deras offer förtjänade övergreppen till följd av kollektiv skuld för slaveriet som förövarna menade bars av alla vita (Celona, Larry och Pagones, Stephanie (2019/06/18) “Man nabbed for Bronx rape allegedly said she ‘deserved it’ for ‘slavery’” New York PostBachenger, Stacy (2017/07/14) “Cory Batey sentenced to 15 years in Vanderbilt rape case” Tennessean). Under kravaller i USA kopplade till BLM-demonstrationer, stals det från en butiksägare fram tills det kom fram att ägaren inte var en vit icke-muslim. Offrets status som minoritet gjorde att brottsligheten upphörde, en förbipasserande kan i en video från händelsen höras uppmuntra andra att enbart “stjäla från de vita“. Tankarna Osman sprider har redan tagit form i avhumanisering av vita och ursäktande av kriminalitet i delar av världen. Retoriken har lett till förföljelse och att kaukasier med våld drivits ut ur sina hem i flera Afrikanska länder (Hammer, Joshua (2010) “(Almost) out of Africa: the White tribes” World Affairs, 173:1; ingen angiven författare (2003) “Farmers tortured and murdered due to ‘racial hatred’” Genocide WatchToohey, Paul (2018/03/27) “Killed because you’re white” The AustralianChau, Amy (2010) “World on Fire” Random House, sida 22-23, 107-109)

Hur tänkte hon att unga arga män skulle kunna formas av hennes retorik? Jag fick inget svar.

Osman bär inte på någon skyldighet att svara för brott begångna av muslimer eller någon annan grupp – men det är önskvärt att normalisera frågeställningen “har den här retoriken jag använder en blodig historia, bör jag vara mer försiktig”. När exmuslimen Mohamed Omar hörde av sig till henne, då ville Osman initialt inte fördöma stenande av kvinnor. Hon ändrade sig efter att det publicerats om hennes ovilja att ta avstånd från den brutala handlingen. Men den nya positionen verkade vara en delvis villkorad motsättning till avrättningsmetoden – när frågan preciserades undvek hon att ta avstånd från profetens dödsdomar utdelade via denna metod. Det framstod där med som om hennes uppfattning var något i stil med att viss stening (specifikt när profeten beodrat det) ibland kanske kunde vara okej (2016/02/24 “Expressen-krönikören Bilan Soman vill inte ha ett samtal om stening i islam” Det Goda Samhället). Problematiska delar av dåtiden var tydligen inte intressant att göra upp med. Men hon omtalar samtidigt Sverige som “vithetens högborg” och kritiserar Sverige för sin tidigare rasistisk idéproduktion. Det hävdas att “typ noll” gjorts “för att på allvar göra upp med” Svenska rasbiologiska institutets export av översitteri (2020/06/30 Expressen). Vilket blir lustigt att säga om ett land som grundat Olof Palme-institutet, och som hjälpte oppositionen i Sydafrika störta apartheidsystemet (Nilsson, Bengt G. ”När Sverige Störtade en Regering” Neo #4).

I sammanhanget av Sveriges delaktighet i slavhandeln ger Jens Ganman uttryck för en retorisk fråga som också blir relevant i frågan om rastankarna Sverige spred:”Men väger det […] tyngre än hundratusentals miljarder kronor i ekonomiskt bistånd till länder som Etiopien och Pakistan på 1950-talet och sedan Ceylon, Liberia, Iran, Indonesien, Korea, Irak, Jordanien, Marocko, Thailand, Tunisien, Nigeria, Ghana, Kap Verde, Angola, Mocambique, Guinea-Bissau, Kenya, Gaza-området, Sierra Leone, Zambia, Burma, Nepal, Algeriet, Cuba, Nord-Rhodesia, Tanzania, Libanon, Botswana, Chile, Lesotho, Swaziland, Indinen, Zimbabwe och Vietnam” (2020 “En Brunråttas bekännelser” Calidris Förlag, sida 43).

Den Ghanska akademikern John Alembillah Azumah uppger i intervju att västvärlden ofta är självkritisk angående de historiska övergreppen mot Afrika, men att de flesta muslimer än idag inte ens erkänner att Afrika utsattes för någon form av kolonisering från muslimskt håll – trots att denna imperialism utgör en plågsam realitet för kontinenten. Det finns inga samtida terroriströrelser som handlar i människor och hänvisar till Linné för att rättfärdiga agerandet – kanske vore det bättre att “göra upp” med arvet som än idag används för att normalisera och återupprätta slaveri.

Osmans agerande speglar en utbredd användning av dubbla måttstockar som vi finner inom modern västerländsk mediediskurs generellt. Där sådant som Carl von Linnés övergivna nonsenstankar om människotyper och det nedlagda rasbiologiska institutet pseudovetenskapliga läror anses vara viktigare att bemöta än faktiskt slavägande, dess försvarare i Al-Azharuniversitetet och pågående etniskt hat som används som delmotiv för brott (Moreno, Federico (2016/05/14) “Hatet mot svennarna” ExpressenHill 2018/03/18Åkesson, Petra (2005)”Vi krigar mot svenskarna”), det sistnämnda vilket exempelvis Osman själv bidrar till att normalisera genom sitt öppna rasförakt.

Staffan Marklund


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 4
  •  
  •  
  •  
  •  
Författare: Staffan Marklund

har en kandidatexamen i retorik, kallar sig frihetlig socialist och radikaldemokrat.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *