Islamismen – en smygande process?

Islamism är inte enbart en religiös doktrin för muslimer att följa. Den är också något annat. En doktrin som strävar efter att hela samhällen ska anpassas efter just denna doktrin. Viktigt att påpeka är att en muslim är en person som tror på islam, medan en islamist är en person som vill att samhälle, lagar och politik ska styras av islamiska regler och levnadssätt.

Håller islamismen på att anpassa sig i Sverige eller snarare, håller Sverige på att anpassa sig till islamismen? Är det måhända hög tid att säga ifrån att vi inte vill att Sverige ska anpassas efter en religiös doktrin med intresset att bygga ett kalifat? Ett kalifat som diskriminerar kvinnor och tvingar många av dem att leva under förtyck.

Kanske pågår redan en smygande islamisering? Vi har sett hur islamister försökt att infiltrera svenska partier. Kanske bidrar svenska medier till en islamisering? Läser man dagens Expressen kan man lätt dra den slutsatsen. Uppslag efter uppslag om kvinnor i niqab/slöja som berättar om hur rädda de är för att vistas ute i sina religösa kläder. Likaså om man scrollar runt på sociala medier. Konvertiter som öppet berättar om hur de i Sverige mordhotas av islamister och om hur ingen tycks bry sig om det. Förkämpar för muslimska kvinnors rättigheter som utsätts för otäcka attentat, även detta i Sverige.

Det finns en rad islamistiska organisationer i Sverige. Flera av dem granskas återkommande och ifrågasätts. För att nämna några: Sveriges muslimska råd, Sveriges muslimska förbund och Sveriges unga muslimer, Muslimska kvinnoföreningen, Muslimska mänskliga rättighetskomittén och Sveriges muslimer för fred och rättvisa. Även om de ifrågasätts och ibland avslöjas med att ha en islamistisk agenda är de ändå kvar och får stöd av staten.

Är politiska eftergifter till islamism harmlösa? I debatten om islamism kan man lätt tro det. Vad som aldrig lyfts fram är att islamismen har ett inbyggt förakt mot det samhälle och mot dem som inte delar dess tro. Det leder ofta till att kraven och anpassning oftast blir ensidig: krav om böneutrop, acceptans av kvinnor i slöja, niqab och burka, moskéer, skolor med islamistisk agenda och så vidare. När samhället försöker säga ifrån, blir motståndet alltid massivt och utrop om jämlikhet även i tron dras.

Att bära eller inte bära slöja i Sverige borde inte vara så laddat. Det handlar trots allt om människor som säger sig ha flytt från krig och förtryck till ett land som värdesätter just frihet, demokrati och jämlikhet. Om man nu vill ha kalifat eller bära religösa plagg därför att doktrinen säger det, så finns andra mer lämpliga länder att fly till. Är det inte så att Sverige, som vill ha hög svansföring när det gäller frihet, demokrati och jämlikhet inte kan acceptera vad som helst för att alla ska vara inkluderade? Om Sverige accepterar alltför mycket, hotar vi inte då våra egna värden? Sviker vi inte oss själva och alla dem som vågat livet och vågar livet i kampen för att slippa underkasta sig en religiös doktrin som säger att kvinnor måste täcka sig? Viker inte Sverige ned sig och stryker en islamismen medhårs i sin strävan att vara inkluderande?

Per Bahun skrev i Kvartal: “Alla islamister är muslimer, men alla muslimer är inte islamister. Muslimer kan liksom kristna och andra troende vara sekulära och hålla sin religion för en privatsak, utan anspråk på att den ska prägla lagstiftning och politik. Alla jihadister är islamister, men alla islamister är inte jihadister. Man kan mycket väl ha som ideal ett islamiskt samhälle, styrt i enlighet med Koranens bud, utan att för den skull vara beredd eller benägen att ta till våld för detta mål. Även ett samhälle som blir islamistiskt på fredlig väg skulle dock fortfarande vara ett ofritt samhälle, då det begränsar individers frihet utifrån islamiska tabun.” https://kvartal.se/artiklar/islamism-multikulturalism-och-folkhemsanpassning/

Frågan som måste besvaras är varför politiker, svenska myndigheter, svenska skolor och svenska medier hamnar i undfallenhet gentemot islamism? Häri ligger det stora problemet och möjliggörandet för islamiseringen av Sverige.

Även offerperspektiv som skapats av media och politiker måste ifrågasättas. Det har skapat ett minfält och en ovilja i att utmana islamismen. Vi kan överhuvudtaget knappt ens kritisera islam. Vi måste också inse att ofta är islamisternas krav oförenliga med det demokratiska samhälle vi själva hyllar. Den frihet vi åtnjuter och kämpat för kan inte existera i ett kalifat. Om vi som samhälle menar allvar med rätten till frihet, så måste vi också i praktik och politik försvara denna rätt mot frihetsfientliga religiösa övertygelser, även till priset av att bli kallade ”islamofober” av islamismens anhängare.

Madeleine Lilja Rönnquist


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 8
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Författare: Madeleine Lilja Rönnquist

, vår ledarskribent med Magisterexamen inom media och kommunikations-vetare, samt forskarutbildning inom journalistik, 280 hp

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *