Många förlorade år på grund av mellanmjölkens politik

| 22 augusti, 2020

Den svenska politiken är märklig. Det finns många olika nyanser och politiker som försöker profilera sig. Men vips, så dras åsiktskorridoren samman. Och det M-parti som tidigare varit en sviktande men stabil bygga börjar gunga. Då ser vi moderata partiledare som försöker apa efter S-partiets gamla trapetsnummer. M vill vara statsbärande och göra om samma trollerinummer som S-partiet nyss lockat väljaropinionen med.

Någon frågar: vad är felet med det? Mitt svar är att Sverige valt att inte dra fördel av det politiska system vi ser i Storbritannien eller USA. Med det menar jag majoritetsvalkretsarnas naturliga maktskiften. I de nationer som utgör den moderna demokratins vagga växlar nämligen makten, valrörelse efter valrörelse. På så vis ges en ny politisk linje rätten att bära demokratins stafettpinne framåt. Det sker en växling mellan labour och tories samt mellan demokrater och republikaner. Det är förvisso inte alltid som nya makthavare resulterar i nya politiska lösningar. Men politiken bygger ändå på en verklig konfrontation. Ut med det gamla och in med något nytt som kan vara bättre.

Jag är inte någon beundrare av varken Boris Johnson eller Donald Trump. Den senare är en politisk nolla med karktärsdrag av en diktator, enligt min mening. Och Boris är en svajig högerrebell av betydligt mindre format än Margret Thatcher. Men likväl representerar de två motsatsens eller konfrontationens politiska system. Alltså allvarliga försök att eliminera de svagheter som man ser i hittills förd politik. Båda nationernas system – med majoritetsval – ger Boris och Donald den hävstång som behövs för behövs för politisk förändring. Det är inte säker att förändringens vind blir framgångsrik. Det är just det vis sett prov på i USA under de senaste åren. Men min poäng är att det i UK och USA finns en allvarligt menad strävan efter politisk förändring i demokratisk anda.

När jag skriver detta tänker jag på Jökens Sverige. Där sluts överenskommelser mellan förlorarna i syfte att stänga ute SD-partiet från inflytande. Meningen är att låta S-partiet regera vidare i fyra (4!) år nästan som vanligt. Att en majoritet av folket röstat för ett regeringsskifte struntar förlorarna i. Jöken visar på en svag vilja att respektera folkets röst, ett trixande bakom stängda dörrar med handslag som regeringsformen inte känner till. Och därför får det gamla kollektivets S-parti regera vidare.

Så är situationen i mellanmjölkens och mellanölets Sverige. Här lever flertalet politiska partier kvar i bondesamhällets kollektiva gemenskapstro. Innebörden är att S-partiet lyckats forma korporativa strukturer som bygger vidare på böndernas och statskyrkans gamla syn på livet. Alltså en ideologi om att vi alla sitter i samma båt. Detta tänkesätt är i grunden felaktigt – kollektivens makt stämmer dåligt med tanken på ett samhälle där medborgarna som individer ska styra. S-ideologin försöker med ett skohorn tvinga in Sverige i kollektivens drömvärld om grundläggande gemensamma intressen. Som en följd av detta övergripande tankesystem driver M-partiet – då det varit i regeringsställning – faktiskt S-politik light. Vidare backar C- och L-partierna idag upp S-partiets makt över Jökboet.

På så vis har Sverige utvecklats till de politiska dimmornas land. Alla traditionella partier driver nästan samma politik. Och detta har blivit den svenska nationens stora politiska dilemma. Det är möjligt att det är en nödvändig konsekvens av proportionella val. Men jag tror inte det. Mellanmjölkens politik har blivit ett fostervatten för kollektivens gamla gemenskap, trots att nationen sedan mer än hundra år förvandlats till en stat av av individer, medborgare. Med mellanmjölken har följt ett politiskt klassystem där elitens företrädare bara låtsas vara motståndare. I själva verket är de klasskamrater som enats om att dela på makten år efter år. Därför har de bestämt sig för att hålla samman gentemot politiker som hotar deras gemenskap.

I det korta perspektivet tror jag tyvärr att varken majoritetsval eller direktdemokrati är aktuellt för Sveriges del. Men jag menar att M- och KD-partierna måste gräva upp den stridsyxa med de vänsterliberala som varit begravd sedan minst femtio år i svensk politik. Bara genom att höja rösten och garden mot vänster går det att få väljarna att tro att det finns ett icke-kollektivt politiskt alternativ för Sverige. Med det menar jag att M och KD måste visa den kampanda som vi ser hos partierna i UK och USA. Bilden av ett nytt Sverige måste presenteras i en rakryggad stil som Margret Thatcher gav prov på. Visionen ska inte vara avsedd som en politisk lösning för all framtid. Sådant – statsbärande tänkande – är farligt. Det räcker helt enkelt med att politiskt beta av den svenska nationens många och långvariga strukturproblem: bostäder, skatter, tillgänglig vård, skola, kriminalitet, integration, försvar osv. Uppgiften är krävande. Men den löses definitivt inte genom att gamla kollektiva strukturer bevaras.

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

1 En tanke på “Många förlorade år på grund av mellanmjölkens politik

  1. Lennart Hall

    tack och lov har vi inte majoritetsval i Sverige.
    då skulle vi ibästa fall bara ha några enstaka sverigedemokrater i riksdagen. Alltså knappast någon riktig opposition
    i Storbritannien är det ju så. Väldigt politiskt korrekt och politiker som Farage har ingen chans. Ett sannskyldigt politiskt monopol. I Usa är det bättre eftersom personligheter som Trump tack och lov kan göra skillnad.
    i

Kommentarer är stängda.