GP:s ledarredaktion: Samma regler bör gälla för Koranen och Bibeln

| 1 september, 2020

Oavsett vilken grad av respekt vi tycker att religionen ska tillmätas bör vi inte ha olika regler för olika religioner. Bild: Henrik Montgomery/TT

Skändandet av Koranen i Malmö, och de efterföljande upploppen väcker viktiga frågor om vilka principer det svenska samhället ska vila på.

Får man skända Islams heliga skrift, Koranen, i Sverige? Får man å andra sidan starta upplopp, kasta sten mot polisen och starta bränder som reaktion på att någon skändat Koranen i Sverige? Inget av beteendena är önskvärda. Men bara ett av dem är uppenbart olagligt. De officiella reaktionerna på helgens upplopp i Malmö har dock tenderat att ta den lätta vägen genom bunta samman två vitt skilda typer av handlingar.

Malmös socialdemokratiska kommunalråd, Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommenterade upploppen – där det även förekom antisemitiska slagord – med att ”det finns en hel del frustration i luften” och ”det är många som fortfarande tror på myten som sprids, att polisen tillåtit den islamofoba manifestationen” (SVT 30/8). Underförstått: hade polisen gett tillstånd till koranskändningen hade upploppen varit mer förståeliga.

Att koranskändningen av polisen ansågs som hets mot folkgrupp sätter fingret på kärnproblematiken. Islam är lika lite en folkgrupp som kristendomen. Om någon skulle sparka fotboll med Bibeln skulle det inte finnas på kartan att bli gripen av polisen. Vi har med andra ord hamnat i ett läge där det är olika regler som gäller för olika religioner – helt i strid med universella liberala principer.

Men att ha olika regler för olika religioner, utifrån godtyckliga idéer om vem som har makt i samhället, utgör ett ännu sämre alternativ och är ett recept på ökade motsättningar. Det ger dels extremisterna tolkningsföreträde för den egna gruppen. Dels göder det en i grunden rasistisk föreställning om att minoriteter inte är lika förmögna att bemästra sina känslor.”

GP:s ledarredaktion

Läs hela ledaren här


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 1
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

1 En tanke på “GP:s ledarredaktion: Samma regler bör gälla för Koranen och Bibeln

  1. villvaraanonym

    [OM MÖJLIGT skulle jag vilja ersätta den tidigare kommentaren (13014) med nedan. Det är ett rätt betydelsefullt tillägg på slutet samt en smärre verbböjning. Tack]

    Jag undrar om Göteborgs-Postens ledarskribent inkluderar sig själv i det “officiella Sverige” när denne skriver i sista meningen att det “officiella Sverige [inte är] intellektuellt rustat att möta […] konflikten mellan liberala principer och den mångkulturella, identitetspolitiska ideologin” eftersom rubriksättningen “(Samma regler bör gälla för Koranen och Bibeln”) visar just på en intellektuell brist i och med ordvalet “bör” i stället för “skall” då det senare utgör just de västerländska liberala principer som skribenten hänvisar till.

    Nu kan det vara så att rubriksättningen hade som syfte att vara diplomatisk. Men, detta leder till en andra intellektuell brist när skribenten i sista stycket betraktar “konflikten” som en “ödesfråga”, vilket innebär att gränsen för diplomati (förståelse, respekt) har överskridits.

    En tredje intellektuell brist är att skribenten anser att “Det [inte är] respektfullt” att “skända religiösa symboler”. Men, när en viss grupp människor, i detta sammanhang vissa muslimer, får ett allt större inflytande samt börjar ställa högre och högre krav på Sveriges respekt och anpassning, har denna grupp förverkat rätten till respekt — i och med feltolkning av västvärldens liberala princip om yttrandefrihet (gatuupplopp samt berörda muslimer åberopar med polisens stöd Hets mot folkgrupp) och missbruk av religionsfriheten (religionsutövning och symboler i den offentliga miljön) — eftersom respekt är något som tilldelas efter förtjänst (till skillnad från hövlighet, vilket kan visas utan att för den skull respektera, exempelvis vid internationella diplomatiska förhandlingar — eller på familjemiddagar).

    En fjärde intellektuell brist är när skribenten har uppfattningen att “kärnproblematiken” utgörs av att polisens ansåg bokbränningen vara Hets mot folkgrupp, när det i själva verket är invandringspolitiken (migration, integration) som är kärnproblemet vilket har “debatterats” till leda i många år — (när meningsmotståndaren betraktas som rasist är det inte längre en debatt; det är ett fördömande, något som statens chef för televisionen behöver lära sig när han anser att rasistanklagelser ska betraktas som ett argumentatorisk “mothugg”: 2019 “Chang Frick debatterar med Jan Helin” tid 04:41-06:56, https://youtu.be/p6BBFKTD1qw?t=285).

    Den femte intellektuella bristen är att skribenten anser att det är en “rasistisk föreställning” att “minoriteter inte är lika förmögna att bemästra sina känslor” trots att skribenten rimligen känner till den välkända internationella undersökning (World Values Survey, WVS) som visar att svenskar ligger i övre högra hörnet gällande samhälliga och sociala normer. Skribenten bortser alltså helt från de sociokulturella skillnader (till exempel kränkthet och självbehärskning) som råder mellan svenska och, framför allt, utomeuropeiska folk.

    Dock går det inte att klandra muslimer eftersom Sverige inte satte ned foten (vänligt och respektfullt men bestämt) på ett tidigt stadium men i stället valde att vara tillmötesgående. Denna respekt som Sverige visade har lett till den “ödes”-situation vi ser i dag. Och det är inte muslimer i sig som är frågan; det är antalet eller hur stort utrymme de tar i anspråk, vilket gäller vilken annan grupp människor som helst: ju färre (antal eller “utrymme”) desto större vilja från samhället att vara tillmötesgående eller tolerant.

    “Ödesfråga[n]” löses genom att de två största maktsfärerna, medborgarna och staten, vid varje givet tillfälle visar berörda muslimer vad som gäller i Sverige (och västvärlden) vänligt och, om inte respektfullt, åtminstone hövligt — detta gäller alltså dem som vågar stå upp för de liberala principerna.

    Man kan väl konstatera att ledarskribenten själv är ett exempel på att det “officiella Sverige [inte är] intellektuellt rustat att möta [konflikten]”.

Kommentarer är stängda.