Kunskapssamhällets förfall

| 8 september, 2020

En viktig förklaring till det offentliga svenska samhällets problem rör bristen på kompetens eller kunskaper. Det syns från S-regeringen i toppen och nedåt i det offentligas olika förgreningar. Folkhälsomyndighetens vägran att lyssna på andra nationers experter är bara ett exempel. Myndigheten vet nämligen bäst – de ser sig som forskare – och vill därför själv experimentera med svenska folket som försökskaniner. Med väl känt resultat! Mediernas alltmer utslätade journalistkompetens är ett annat exempel på publik kunskapsbrist. För anställning räcker med korta skrivarkurser. Därför lever faktakritik en undanskymd tillvaro, medan åsikter och värderingar flödar som en tsunami. Kunskapskrisen syns förstås även i skolan där universitetsutbildade experter predikar att eleverna själva ska söka kunskap. Givetvis med resultat att lyssnande på lärarna nedgraderas. Och att många elever kör av banan eller sackar efter. Vad kan orsaken vara till denna allvarliga svenska utveckling?

Jag tror man kan ge ett tämligen klart svar. Och då måste man åter titta på den svenska statens topp. S-regeringar har under flera decennier struntat i kunskapssamhället. Förstå mig rätt. Regeringarna har talat vitt och brett om kunskaper. Och satsat stora slantar. Men man förstår inte vad det är fråga om och varför kunnande är bra. Frånvaron av denna baskompetens är orsaken till att det går snett. För vänsterns del är kunskaper fråga om handgrepp, i stil med att söka efter jobb, surfa på internet, söka bidrag hos försäkrings- eller akassan, rabbla värdegrunder, läsa rubriker i Aftonbladet (exv om Glen Hyséns bröllopsdag) osv. Framför allt gäller det att hylla S-partiet och dess dussintals robotorganisationer. Detta är kunskapsbilden hos S-kollektivens Sverige. Alltså handgrepp för att lyfta lön och bidrag samt för att gå och rösta vänster vart fjärde år, efter att suttit i tevesoffan och slötittat på underhållningsprogram, som komiska SVT-chefer kallar samling vid ”lägerelden”. Alltså brasor som brinner i en anda av Unga Örnar och ABF.

Orsaken till denna kultursyn är inget annat än att S-vill fortsätta att kontrollera Sverige. Vi har under senare decennier haft en rad S-regeringar med en utbildningsnivå som inte mycket överskrider grundskolan. Är detta rimligt i ett land som påstår att kunskap står i centrum? Bilden är allvarlig. Visst hade Per Albin Hansson och Tage Erlander många lågutbildade ministrar i sina regeringar. Men på taburetter satt ändå oftast folk med självstudier och ett stort engagemang för förändring av en dyster social omgivning. Dessutom en handfull mycket välutbildade i stil med Ernst Wigfors, Karin Kock, Östen Undén, Gunnar Myrdal mfl.

Idag består S-regeringen av en rad svagt utbildade karriärister, som sedan skoltiden planerat en politisk bana inom S-organisationen. Alltså få personer med examen från landets universitet. I stället individer som tidigt inriktat sig mot yrkespolitik. För dem blev studier enbart en omväg mot målet. Närmast ett hinder för att nå makten. Den som inte själv sysslat med längre – och ofta enformiga – studier samt hårda prov vet inte vad som krävs och behövs för ett samhälle som ska baseras på vetenskapliga rön. Den politiska karriäristen ser till sin egen verksamhet – att styra och ställa -och förstår därför inte forskningens sakta faktasamlande och kritiska analys. Man begriper inte heller skolans behov av kunskaper, prov och ordning. Oförståelsen är logisk med tanke på rekryteringsbasen för politiker. Tyvärr är detta sanningen om dagens svenska politiska ledning.

Någon kanske invänder att tiden under Alliansen inte inneburit någon påtaglig förändring, trots att flera regeringar haft en betydligt högre utbildningsnivå än dagens S-variant. Invändningen är relevant. Men ändå kvarstår mitt svar att politiken idag formas av yrkeskarriärister. Detta gäller för såväl S som andra svenska partier. Därför sammanhänger bristen på förståelse av vad ett kunskapssamhälle kräver ytterst med framväxten av en svensk politisk klass, som murat in sig i Sveriges riksdag. Där finns en samling människor som inte förstår att utbildning är en kritisk och tuff verksamhet. Hårda bud för sökaren, men också stor finnarglädje och belöning i framtiden. Alltså konkurrens och krav. Också individuella drömmar och mål . Dagens politiker funderar inte över hur kunskaper bäst inhämtas. Däremot är man ivrigt sysselsatt med petitioner från olika kollektiva intresseorganisationer rörande LAS, LSS, SOL, VAB, RUT, ROT eller andra bokstavskombinationer. Vardagen består med andra ord av handgrepp – inte funderingar om rätt miljö för utbildning och kunskaper.

För den svenska politiska klassen framstår därför ett kunskapssökande liv som främmande. Man förstår helt enkelt inte att kritiska studier kan leda till något gott och stort. Ifall man tror på utbildning gäller det bara handfasta politiska mål som att jämställdheten måste ökas mellan män och kvinnor eller ”ohälsan” minskas i skolan. Därför öser staten också ut massor av miljoner på forskning med feministiska mål eller om hur barnens rätt ska främjas. Och på så vis närmar sig kunskapssamhället stupets kant.

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen

PS! Läs även gårdagens blogg om Matilda Ernkrans på Ministeriet för Högre inbillning.


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 12
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

1 En tanke på “Kunskapssamhällets förfall

  1. Anders

    Regeringen visar sina färdigheter inom område efter område
    Nyval anbefalles.

    Svar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *