Fredrik ”En helt vanlig Svensson” Andersson: Nej svenska folk, vårt största problem i dag är varken invandring, islamister, klaner, gängkriminalitet eller klimatet.

Expressens Anna Dahlberg skrev i veckan en alldeles lysande ledare med titeln ”Hur många värdegrunder & handlingsplaner tål Sverige?” (https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/hur-manga-vardegrunder-och-handlingsplaner-tal-sverige-/) där hon bl.a. skriver ” Hur många personer krävs det för att skruva i en glödlampa i Sverige? Rätt svar är fem: En person som skruvar i lampan, en jurist som ser till att lagen följs, en HR-anställd som har skrivit riktlinjerna för arbetsmiljöarbetet, en konsult som har hbtq-certifierat arbetet och en kommunikatör som kontrollerar mediebilden av skruvandet.”

Jag anser att det Anna beskriver är ett av flera symptom på det som är vårt lands och många västerländska demokratiers största problem, brist på handlingskraft och beslutsfattande hos s.k. makthavare såväl inom politiken som inom näringslivet.

 

Vi är överhopade med problem och eftersom ingen löser dem så blir de ju bara fler och fler.

Problemen blir samtidigt alltmer komplexa ju längre tid som går och konsekvenserna av dem blir allt allvarligare, ja så allvarliga att vi nu kan tala om att människor dör p.g.a. av bristen på handlingskraft och beslut, t.ex. i samband med Corona-pandemin.

 

Vad har hänt som drivit utvecklingen så långt ner i diket?

Blickar vi flertalet årtionden tillbaka så fanns det, på gott och ont, betydligt fler karismatiska och ibland lätt despotiska ledare inom politik och näringsliv, några exempel, Olof Palme, Gösta Bohman, Gunnar Sträng, Torbjörn Fälldin, Kjell-Olof Feldt, Jan Carlzon, Percy Barnevik, PG Gyllenhammar, Jan Stenbeck, Sören Gyll för att nämna några. Jag menar att vi tidigare hade ledare som inte var rädda för att profilera sig, fatta tuffa beslut, trampa folk på tårna för att få sin vilja igenom och som drevs av en vilja att uppnå resultat. Det som också var kännetecknande för många av dessa ”profiler” och tidsandan som helhet var att man ändå inte backade från att ta sitt ansvar.

 

De senaste tjugo åren har vi sett en gradvis ökande oförmåga och ovilja bland våra folkvalda samt näringslivstoppar att ta sitt ansvar, fatta tuffa beslut och framför allt hantera konsekvenserna av sitt egna handlande. Vi har istället fått en, i bästa fall, mediokert presterande samling profillösa mycket välbetalda herrar och damer som i sina bubblor helt verkar tappat kontakten med verkligheten.

Inom politiken handlar det mycket om stora ord utan verklig substans och löften som aldrig infrias.

Inom näringslivet handlar det i hög grad om att i första hand tillgodose anonyma ägarrepresentanter i bolagsstyrelser och samtidigt säkerställa den egna karriären och bonusarna.

Om våra ”ledare” agerar som de gör så sätter de ju också kultur och ramar för hur vi medborgare agerar, talesättet ”Barn gör inte som du säger, de gör som du gör” fungerar utmärkt för att beskriva åt vilket håll utvecklingen nu gått.

 

För att återkomma till Annas ledare så är min slutsats att vi nu fått ett samhälle där det definitivt inte lönar sig att ta ansvar, fatta obekväma beslut eller riskera trampa någon på tårna.

Vi har fått ett samhälle där hela yrkeskategorier kan sitta ”på läktaren” och tala om för övriga vad som ska göras, hur det ska göras och inom vilka ramar utan att själva behöva ta det minsta lilla ansvar för utfall och resultat. I ett samhälle där politisk korrekthet drivits In absurdum så blir värdegrunder och handlingsplaner till makt- och styrmedel för de som vill ”äta kakan och ha den kvar” dvs. politiker, högre chefer och allehanda HR Business Partners, Kommunikatörer, Konsulter etc. som ivrigt kommunicerar ut sina påbud till undersåtarna för att sedan snabbt dra sig tillbaka till gästabudet och de dignande smörgåsborden, betalda av oss löntagare, utan risk för att behöva stå till svars för konsekvenserna av deras handlande.

 

Nu säger vän av ordning att jag blandar päron och äpplen när jag lägger politiker och näringslivstoppar i samma korg, men det tycker inte jag.

Jag anser att det är två sidor av samma mynt. Om det i samhället, som består av både det allmänna och det privata, inte finns någon som vågar säga sanningen, fatta de svåra besluten, göra de tuffa prioriteringarna och dessutom ta ansvar för utvecklingen så är vi riktigt illa ute oavsett om det är politiker eller näringslivstoppar som sitter i förarsätet. Kulturen där det ”politiskt korrekta” ligger som en våt filt över oss finns överallt inom företag, stat och kommun. Rädslan för att fatta ”fel” beslut, ängsligheten över att förnärma någon eller bli uthängd socialt som avvikande är påtaglig hos våra makthavare oavsett om lönen betalas av oss skattebetalare eller privata företag.

Vi har hamnat i en situation där de som borde gå i främsta ledet och peka ut riktning nu går bakom oss och likt strykrädda hundar skäller för att få oss vanliga medborgare och löntagare att gå i takt – deras takt.

 

Vi har skapat oss ett frälse som vill ha all rätt att bestämma över oss andra men som inte vill kännas vid ansvaret som deras befogenheter borde föra med sig, att makt korrumperar är en vedertagen sanning. När vi sedan tydligt ser hur makt leder till olika former av korruption, nepotism och kartelliknande samarbeten i syfte att behålla sagda makt, såväl inom politiken som inom näringslivet, så framträder allt mer bilden av ett samhälle i förfall. Ett samhälle i förfall blir oerhört sårbart för attacker från de som inte vill se välmående fria demokratier med yttrandefrihet och självbestämmande. Ett samhälle styrt av minoriteter istället för majoriteten, ibland även kallat Kommunism, Fascism eller New World Order.

 

Om våra folkvalda och näringslivets högsta chefer kunde se och erkänna existensen av problemen vi har att ta itu med, städa upp inom sina respektive ansvarsområden och samtidigt ta de där obekväma, hos vissa impopulära, besluten så skulle vi klara av att hantera invandring, islamister, klaner, gängkriminalitet och klimat. Men så länge som ingen vågar eller vill ta ansvar och fatta beslut så ser änden i tunneln dessvärre väldigt mörk ut.

Med vänliga hälsningar

Fredrik ”En helt vanlig Svensson” Andersson


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 2
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

1 En tanke på “Fredrik ”En helt vanlig Svensson” Andersson: Nej svenska folk, vårt största problem i dag är varken invandring, islamister, klaner, gängkriminalitet eller klimatet.

  1. Denny Karlsson

    Bra, läste också den ledaren. Det var troligtvis den bästa på många år. Du utvecklar det vidare och jag ställer mig bakom dina ord. Det stämmer och det behövs ett helt nytt ledarskap. Jag avskydde tex Palmes politik, men förundrades över hans förmåga att mosa de andra. Fälldin var så tråkig att man somnade, men han hade ryggrad till skillnad från Judas Annie. Att politiker de senaste åren inte vågar prata om vad som är sant, är ju riktigt ruggigt otäckt! Om en satans mördare kommer från Säffle eller Irak skall det väl upp på bordet. Det jävla hycklandet är ju ett helvete att behöva lyssna på. Det är som om 7 miljoner ser en röd bil, men regeringen säger att den är gul, journalisterna och Public service säger att den är gul också. Dom lyder. Jag håller verkligen med dig om näringslivet, styrelserna handplockar in politiskt korrekta chefer och VD:ar. Det finns inga med personligheter och karisma längre. Vem älskade inte att hata tex Palme, eller som du säger Stenbeck. Tuffa gubbar. Nu har vi strids hönan Strandhäll, men hon verkar mer åt det paranoida hållet och går inte ta på allvar. Bra inlägg och jätteviktigt, hoppas många läser och begrundar dina ord Fredrik, både politiskt och inom näringslivet. Fegpropparnas tid bör vara slut nu. Den bäste politikern borde bli den som inte är ett dugg rädd bli avsatt. Modiga människor.

    Svar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *