HELENA EDLUND: Att känna sig kränkt är en del av livet. Hantera det.

| 13 september, 2020

Kommer du ihåg när horder av upprörda kristna stormade Kyrkokansliet under Ecce Homo-utställningen? Eller när Stockholmspolisen kallade in förstärkningar för att försvara Radiohuset på Gärdet efter det att ett radioinslag beskrivit bilden Piss Christ som ”bara vacker” och berättat hur en prästfru ”överväldigats av bildens skönhet”? Minns du hur Marilyn Manson belades med inreseförbud till Sverige efter att ha bränt ett exemplar av Bibeln under sin konsert i Globen 2017? Eller kravallerna i Malmö under första advent, när S:t Pauli kyrka invigde sin altartavla med homosexuella par?

Inte? Så bra. För det har nämligen aldrig hänt. Visst blev många kristna upprörda, ledsna och till och med kränkta – både när Elisabeth Ohlson Wallin porträtterade Jesus som aidssjuk, homosexuell med erigerad penis, och när Andres Serrano sänkte ner ett krucifix i 18 liter av sin egen urin – men det blev inga upplopp. Det blev det inte heller när homosexuella par fick symbolisera hela mänskligheten eller när Bibeln brändes inför ett fullsatt Globen.

Nej, i de fall jag nämnt ovan har media, politiker och kristna företrädare vanligtvis fokuserat på vikten av att välkomna ”konstnärliga provokationer” och behovet av att ”ifrågasätta sin kristna tro”. I samband med Ecce Homo, som faktiskt ställdes ut bland annat i Uppsala domkyrka, beskrevs kritikerna som inskränkta och intoleranta som vid närmare eftertanke nog gjorde bäst i att lämna in sin utträdesansökan – de hörde ändå inte hemma i Svenska kyrkans toleranta gemenskap.

Som kristen i Sverige är jag van vid att provoceras av röster som återfinns både inom och utom Svenska kyrkan. Jag har själv tagit illa vid mig av dessa ”konstnärliga” projekt, och jag vet att det är naturligt att bli ledsen och upprörd när det man anser heligt vanhelgas och hånas, alldeles oavsett om man är kristen, muslim, buddhist, asatroende eller shaman.

Den gångna veckan har gått i Koranbränningarnas tecken. Samhället ställs nu inför nya problem, problem som måste hanteras. Egentligen borde dessa provokationer hanteras på samma sätt som samhället hanterade Ecce Homo, Piss Christ och Bibelbränningar – men så är inte fallet. Det har uppstått nya bedömningskriterier, där en viss religion och en viss skrift särbehandlas. Det är för mig obegripligt. Förmodligen är det ingen större skillnad på den grundkänsla som en kristen upplever när Bibeln bränns och den som en muslim känner när Koranen bränns – både den kristne och muslimen upplever att den egna tron och det man håller för heligt kränks. Det som skiljer sig åt däremot, är reaktionerna på den upplevda kränkningen och hur samhället hanterar dessa reaktioner.

Sverige är en sekulär demokrati, där det är tillåtet att häda. Religioner och ideologier kan, enligt lagen, inte kränkas. Varje person som befinner sig innanför landets gränser måste därför lära sig att hantera den frustration och besvikelse det kan innebära att möta åsikter och handlingar som utmanar ens egna religiösa övertygelser. Så är det i alla fall i teorin. Reaktionerna i samhället visar dock att det inte längre är så i praktiken. Nu behandlas liknande händelser olika, beroende på vilken grupp som upplever att ens religion kränkts. Kristna uppmanas att vända andra kinden till och göra upp med sin intolerans. Kränkta muslimer möts dock med den största förståelse, bokbrännarna jagas och inreseförbud utfärdas. De olika måttstockarna förklaras kanske enklast genom gruppernas olika reaktioner: Kränk den kristna tron och det resulterar i några arga insändare och ett gäng utträdesblanketter hos pastorsexpeditionerna. Kränk den muslimska tron och hela städer brinner.

Vägen till helvetet sägs vara kantad med goda föresatser, och den väg som Sverige slår in på genom att ge vika för det religiösa våldet, leder käpprätt utför. Visst är det fjantigt att försöka provocera fram reaktioner, oavsett om det sker genom att bränna böcker eller genomföra diverse konstprojekt, men förutsatt att vi vill att Sverige ska förbli en sekulär demokrati, finns det bara ett enda svar när religiösa skrifter eldas på gator och torg – och det är samma svar oavsett om det är Koranen, Bibeln, Bhagavad-ghita eller Eddan som eldas – nämligen ett avmätt ”jaha..?”.

I Sverige får du nämligen använda vilken religiös skrift som helst till vad du vill. Eddan som toalettpapper? Var så god. Bibeln som grillbränsle? Inga problem. Koranen i valphagen? Be my guest. Mormons bok som sittdyna? Självklart. Visst kommer troende personer att känna obehag inför att den skrift man själv betraktar som helig används på ett sätt man inte anser lämpligt – men sånt är livet i en sekulär demokrati. Frustrationen delar du säkert med många andra, men faktum kvarstår: Även om det är irriterande, så har vi bara att tugga i oss att även människor vars åsikter vi inte delar omfattas av yttrandefriheten, och att deras rätt att uttrycka sig (så länge som de inte bryter mot lagen och även om de uttrycker sig olämpligt, plumpt och provocerande) övergår vår rätt att slippa känna obehag.

Livet levereras nämligen aldrig med någon garanti om att bara behöva tillbringa det i trygga rum. Känner du och jag oss kränkta å vår religions vägnar, får vi därför lära oss att hantera känslan. Behöver du få utlopp för din frustration, så gå hem och skrik i en kudde eller kör ett extra hårt pass på gymmet. Det kan du göra utan problem. Går du däremot ut och bränner bilar, ska du arresteras och lagföras. Så ser spelreglerna ut och det måste vara lika för oss alla. Att leva är, de facto, att ständigt uppleva provokationer och ifrågasättanden, i alla fall om man lever i en sekulär demokrati som Sverige. Därför måste varje person som vill leva i Sverige lära sig att hantera även att ens religiösa övertygelser utmanas. När allt kommer omkring, är det ett billigt pris att betala för ett fritt land.

Helena Edlund

helenaedlund.se

På denna blogg bedriver jag opinionsbildning. Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56, glöm inte att skriva ”Gåva” i meddelandefältet. Jag har tyvärr ingen möjlighet att återkomma med personliga tack till var och en som donerar, men jag är innerligt tacksam för varje krona!


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 2
  •  
  •  
  •  
  •  
  •