Den politiska klassens populism

| 14 september, 2020

Jag minns min ungdoms politiker. Under 1950-talet var det politiska samtalet stelt och trögt. Ganska trist. Men ändå seriöst för det mesta. Allvarliga farbröder staplade argument och siffror i högtidlig ton. Oftast respektfullt mot varandra, om än med tydlig irritation. Även kommunistledaren Hilding Hagberg behandlades faktiskt artigt, trot att han sprungit i Moskva och pussat höga ledare, liksom många av hans partivänner gjort.

Idag möter vi ett helt annat politisk samtal. Debattklimatet har ändrats. En viktig förklaring är att åsiktsskillnaderna minskat kraftigt. Korridoren av åsikter har med andra ord snävats åt. För att vinna väljare tvingas nutidens yrkespolitiker därför vända ut-och-in på sig själva för att försöka visa på nyanser till sin egen fördel. Det är oftast svårt. Därför bilder mest tomma ord och stora leenden. Den politiska substansen tynar.

En annan förklaring är att dagens elit har den politiska sysslan som ett yrke. Från skolan till pensioneringen. Följden har blivit att de skiljt sig från väljarkåren på flera vis. I och med att erfarenheter från högre studier och vanlig privat eller offentlig anställning blivit en bristvara har de svårt att veta vad vanliga människor tänker och tycker. Denna ovana leder till villfarelser i det politiska samtalet från talarstolarna. Därifrån hörs ett låtsat folkligt samtal. Ofta med inslag av tjohej.

Jag menar därför att det svenska politiska samtalet – på ett allmänt plan – blivit populistiskt. Alltså en populism till vänster- eller högerkant – ofta med antingen en globalistisk respektive nationell inriktning. Men populism är det ändå vanligtvis fråga om. Hur märks det?

Det framgår för det första genom att de politiska ledarna agerar som skådespelare. Deras utseende, minspel, kläder och tonläge är smidigt och inställsamt. Allt är yta – inte längre den strävan efter det seriösa djup jag minns från förr. Det nutida yrkesfolket agerar ungefär som fastighetsmäklare mot sina kunder, dvs du och jag som väljare och skattebetalare. Credot lyder: ju mer estradör en politiker är, mätt i karisma, desto större uppmärksamhet i nationens medier.

För det andra ger mediesamhället den politiska skådespelaren luft under vingarna. Medierna och yrkespolitikerna lever i symbios. Den ene klarar sig inte utan den andre. Sammanväxten är oerhört tydligare än under åren omkring 1950. I dagsläget verkar samtliga stora mediehus – oavsett officiell inriktning – stenhårt för en vänsterliberal politik. Utan medierna hade vi haft en helt annan regering!

Populismen syns för det tredje i de politiska budskapens innehåll och form. Även här framträder förstås anpassningen till radio, press och framför allt teve. Man får en känsla av ett plastartat reklambudskap tonsatt till Sound of Music. Korta ord utan pregnans. Ett tunt budskap i reklamens anda. Alltså inga löften, bara lösa ambitioner. Än en gång påminns man om försäljaren, mäklaren, som försöker kränga sin vara till villrådiga kunder, alltså till dig och mig som ska stå för betalningen.

För det färde har en politisk hätskhet vuxit fram i nutidens politiska landskap. Den förklaras främst av trängseln där – åsiktskorridoren har som sagt krympt. När krubban är tom bits hästarna, brukar det heta. Trängda råttor brukar också gå till anfall, säger kanske någon som gillar hästar. Dagens politiska samtal går därför till stor del ut på hån av motståndaren, som framställs som miltals iväg i politiken. Trots att det bara rör sig om en knapp meter. I stället för sakargument används invektiv och glåpord. Motståndaren – med ungefär samt åsikt – framställs som en marsmänniska. Alla inser att det knappast blir fråga om ett fungerande samtal. Och det är inte heller meningen. Det är fråga om reklam för yrkespolitiker som söker förnyad anställning på din och min bekostnad.

Det kanske mest komiska är att nästan alla anklagar varandra för populism. Ett gäng skådespelarna som var och en försöker iklä sig rollen som hederlighetens vän. Motståndarna framställs följaktligen som skurkar och lögnare. Trots att nästan hela den politiska klassen byggt sin tillvaro på samma politiska samtalsmetod: populism.

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *