Netflix hånar Malmö med all rätt

| 16 september, 2020

Rosengården i Malmö – mängder av paraboler som riktats mot hemländernas kulturer. Bild Wikicommons.

Först måste jag erkänna att jag inte är någon vän av kriminalfilmer. Det är nära nog det sista alternativet då jag zappar framför teven. Men häromkvällen blev det tio minuter med ”Den unge Wallander” på Netflix. Det handlade om en person som avrättades med en handgarant i munnen på Rosengården i Malmö. Det var ruskigt att se. Jag vet inte om historien var påhittad. Men den verkade ändå trovärdig.

Filmen sänds nu ut över ett av jordklotets största medienätverk: Netflix. Hela världen får alltså bekanta sig med Malmös brottslighet. Alltså ännu en sprängning där. I detta fall med dödlig utgång. Netflix skildrar också det som svenska politiker inte hittills velat erkänna, dvs klanbrottsligheten. Alltså några av de nyanländas familjenätverk baserade på hemlandets kulturella värderingar och normer. Med avsikten att skildra det skånska Malmö, så beskrevs en stad med invandrare i brottens brutala nätverk.

Oavsett sanningsvärdet i Den unge Wallander – som för övrigt kändes som en uppvisning i amatörteater – så blir filmen en uppgörelse med den svenska offentliga självbilden. Alltså med Sverige som ett föredöme för världens folk. På miljontals teveapparater globen runt presenteras alltså Malmö, det svenska S-partiets idealsamhälle, upp som en verkstad av våld och hårt polisarbete. OK att polisen löste mordet i filmen (antar jag), men ändå en bild av ett samhälle som inte klarar av att hantera den integration som måste till, ifall nationens politiker fortsätter att slussa in fattiga och dåligt utbildade invandare från främmande kulturer i söder.

På så vis blir Netflix´framställning en levande bild av dagens Sverige. En nation som leds av en S-regering, som inte vågar stå upp för att invandring förutsätter assimilering och tydliga krav. Det stora invandrarlandet USA har alltid haft som utgångspunkt betydande påbud om anpassning till värdlandets språk, kulturella värderingar, krav på sysselsättning (normalt utan bidrag) osv. En amerikansk dörr på glänt har med andra ord förr balanserats med krav på invandrarnas egna aktiviteter och inordning under rådande värderingar, utan ett kraftigt flöde av bidragspengar. I USA har således demokratin kombinerats med tuffa krav. Man hymlar inte – den nyanlände gynnas själv genom anpassning!

I Sverige har däremot S-partiets bild av demokrati förenats med en undfallenhet för de nyanländas kulturer, i form av språk, traditioner, religion osv. Jag har respekt för de nyinflyttades bakgrund allmänt sett. Det är ändå deras privata sak. Men just som nyanländ i en demokrati måste man i det offentliga livet avstå från sitt hemlands politiska kultur, klaner och företräde för det gamla hemlandets språk. Sverige är självfallet inte längre ett klansamhälle, där olika familjer och stånd representerar samhällsmakten. Vårt land är en enhetsnation, en sammanslutning av jämbördiga medborgare, med ett gemensamt språk, en enda lagstiftning, ett unikt system av domstolar och en gemensam välfärd som alla i görligaste mån måste sträva efter att ekonomiskt bidra till. Ingen har rätt till att åka snålskjuts utan stöd i lag.

Därför bekymrar jag mig över ett av Sveriges grundläggande problem. Det vill säga en fundamental oförmåga att värna det som ses som en gemensam kultur. Det är till och med så att vanliga svenska mönster förringas och ibland även hånas. Utan att vara en vurmare för USA menar jag att vi har mycket att lära vad gäller integration. Visst har den amerikanska staten påtagliga problem med de färgades och andra minoriteters anpassning. Men USA har ändå valt en tydlig väg av krav och rimlig frihet och inte – som Sverige – en enkelriktad kravlöshet och en flummig tilltro till att allt kommer att lösa sig, bara staten utan prut betalar ut månatliga bidrag till dem som inte själva vill offra sin åldriga och i vårt land samhällsfientliga gamla klankultur.

Världen betraktar alltså i nutid våldets Malmö via Netflix. En svensk S-ledd storstad med bidragspipeline direkt från regeringens högkvarter. Samtidigt fortsätter de boende i Rosengård att vända sina paraboler mot sina hemländers kulturer i Irak, Syrien, Somalia, Iran osv. Och det offentliga Sverige vägrar att fixa lagstiftning som öppnar för jobb i näringslivet till minimilöner åt outbildade. Vidare ges stora penningbidrag till islamska skolor och kyrkor. Och i offentliga annonser presenteras nyanlända med slöja – en symbol för manlig makt i feminismens svenska oas. Här ser vi Sveriges problem i ett nötskal.

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 1
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

1 En tanke på “Netflix hånar Malmö med all rätt

  1. Carl den 12

    MVG👍
    Det kacklas om att ursprungliga svenskar, inte släpper in invandrare i sin gemenskap.
    Att prata sitt eget modersmål, när man umgås på arbete och privat, får i alla fall mig att fundera på vem och vilka som inte önskar integreras med vem🤔

    Calle pratar svenska och engelska undrar varför, man ska behöva lära sig hela världens olika språk, när vi befinner oss i Sverige❓❓❓
    I dom bästa utav världar, önskar man det gick att mötas upp halvvägs💔
    PS Att prata om svenskar som främlingsfientliga, samtidigt som man bojkottar svenska och engelska språket och skyller allt mellan himmel och jord på att kriminaliteten ökar, är motsägelsefullt❗❗❗
    Lär dig svenska, utbilda dig, arbeta och ta lån=Svensk🇸🇪
    Fredrik sa: Öppna era hjärtan🙊🙉🙈
    Calle säger: Tuff💪KärLek♥

    Svar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *