UPPBROTTET – vårt beslut om att börja om nån annanstans

| 16 september, 2020

För längesen när jag var ung, ja riktigt ung, fascinerades jag ibland av tidigare släktingar som lämnat Sverige för att ta sig till det stora landet i väster. 

Jag försökte sätta mig in i vad som fick dem att bryta upp från landet de fötts i och som de älskade. Hur tänkte dom? Vad fick dem att bestämma sig? 

Som liten grabb hade man oftast svårt att ta till sig den ångest de måste ha känt inför uppbrottet med att lämna allt det invanda och ta steget ut i det okända.

Jag tror ärligt att jag aldrig riktigt förstod. 

Föga kunde jag då ana att jag mer än femtio år senare själv skulle stå inför steget att lämna mitt födelse- och fosterland.

Men min hälsa och det politiska klimatet i Sverige och människors ovilja att förändra det har fått tanken att växa snabbare och starkare. Och samtidigt börjar jag förstå dem som lämnade för över hundra år sedan. 

Deras val var att lämna eller gå under. 

Vi har tagit beslutet att lämna. En tanke som föddes för många år sedan och som fått mogna fram under några vintersäsonger i annat land och nu kommit till beslut. Om vi kommer att trivas och bli lyckliga och “hela” i det nya landet har vi ingen som helst koll på men det jag själv vet med säkerhet är att mitt hjärta till slut gått sönder för mitt gamla Sverige och det lilla hopp jag haft under några år har förbytts i mörker och hopplöshet. Det kan naturligtvis inte jämföras med de umbäranden som dåtidens dryga miljonen människor hade men på ett mentalt plan är det en nog så drivande anledning till vårt beslut. 

Det finns gränser för hur mycket man orkar med och hur mycket man orkar strida när det tycks som ingen lyssnar. Min egen gräns har passerats. 

Jag har försökt att vara aktiv, engagera mig, att vara med och påverka utifrån mina egna möjligheter. Jag har skrivit i grupper som denna och andra och jag har rest långväga för att vara med på möten och demonstrera. 

Men på demonstrationerna kommer det några hundra, ja ibland nåt tusental av de mest hängivna och man frågar sig, var är alla som tycker som jag? Det räcker inte, det är inte nog, det gör ingen skillnad. 

Ibland har jag fått hundratals “gilla” på mina inlägg i PS facebookgrupp och jag älskar er för det. Det är min drivkraft. Men återigen, det räcker inte, det behövs mer. 

Jag har också försökt “väcka” vänner och bekanta vilket snarare lett till att jag förlorat flera av dem. Jag blev obekväm och då bemöts man av tystnad och blickar som vänds bort. 

Sen jag började intressera och engagera mig för en förändring och förbättring av samhället har det snarare blivit sämre än bättre och i mina mörkaste stunder undrar jag ibland vad det är för mening med mitt engagemang överhuvudtaget. 

Sverige har under hela min uppväxt varit ett välfärdsland som präglats av trygghet, framtidstro och vetskapen om att mina barn och familj kunde leva bra i det land våra fäder byggt åt oss. Ett land där man kunde åldras och bli gammal.

Men så är det inte längre. Tryggheten och framtidstron har bytts ut mot något helt annat. En känsla av otrygghet har lagt sig över och tär på mitt sinne och framtidstron är sedan några år som bortblåst.

Både politiker, journalister och det sk etablissemanget i Sverige har sedan länge skygglappar och undviker oftast att ens kommentera förfallet vi befinner oss i, vilket i sin tur gör att 100000-tals oengagerade och politiskt ointresserade människor inte tycks ha en aning om vad som faktiskt sker i vår omvärld. Eller också har man helt enkelt gett upp. Man har tappat framtidstron. Det är ingen idé att engagera sig för det finns ändå ingen som lyssnar. Jag kan på ett sätt förstå dem.

Jag ifrågasatte i ett tidigare inlägg om man ska fortsätta kämpa mot en överväldigande majoritet av befolkningen som verkar nöjda med den rådande situationen eller om man ska smita ut bakvägen med svansen mellan benen och börja om nån annanstans?  

Nu lutar det åt det sistnämnda. 

Den “humanitära stormakten” kommer nämligen även fortsättningsvis att ta emot hundratusentals unga och friska människor från tredje världen, framförallt män, som ska försörjas med skattemedel samtidigt som deras kultur på sikt utplånar vår egen. 

För mig och min fru är det säkerheten och tryggheten som har påverkat vårt beslut om att börja om nån annanstans. 

Det är i dom tankarna de unga och friska männen från tredje världen påverkar som mest. De står för en förkrossande majoritet av våldsbrott  och liknande kriminalitet där privatpersoner utsätts eller drabbas i någon form. Alltså människor som du och jag. 

Det spelar ingen roll att BRÅ och Morgan Johansson säger annat. Vi som lever i verkligheten vet och det är vi som tar smällen när det händer. Och det händer, hela tiden. Inte bara i storstäderna utan snart sagt överallt. 

Ingen går säker. Ung eller gammal, kvinnor och barn, alla kan bli offer. När som helst och var som helst. Du kommer inte undan. Och det blir hela tiden värre, det eskalerar i allt snabbare takt. 

Den pågående islamiseringen av samhället och anpassningen till det sättet att leva är en annan orsak. Bara tanken på Sverige som ett framtida kalifat ger mig rysningar. Något som dock inte verkar påverka väljarkåren i stort då man i väl efter val röstar fram de partier som bäddar för vår undergång. Se på upploppen i Malmö. Det är bara början. 

Jag har länge hoppats på en förändring, att få se ljuset i tunneln. Ett tecken på att vi är på rätt väg, att vi kan vända utvecklingen. Att vi kan få tillbaka åtminstone en del av vårt gamla fungerande samhälle och vår tidigare välfärd. Ett samhälle där vi vågar leva utan rädsla och otrygghet. 

Men så vaknar jag ur drömmen och inser att det är kört. Det kommer inte att hända. 

Det här landet är förlorat och det krävs något liknande ett mirakel för att ändra på det. 

Svensken förmår inte ändra på det. Därtill är han för lat och undfallande. Någon annan får ta itu med det tänker han, jag har inte tid eller ork. 

Inte heller invandrare själva engagerar sig nämnvärt när deras egna landsmän förstör både deras egna, våra och andras förutsättningar för att kunna leva i det här landet. 

Jag är så in i helvete trött på att se det här landet gå utför men ännu tröttare på att så få bryr sig så nu tackar jag för mig ett tag och pausar tills och om orken kommer tillbaka. 

Väl mött. 

Jan Lindberg


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *