”Den svenska modellen” är en samhällsfara!

| 19 september, 2020

Källa: Wikicommons

Hjärntvättade svenskar får dagligen höra om ”Den svenska modellen”. Det rör sig om en lovsång till LO:s maktmonopol över lönebildningen på arbetsmarknaden. Att modellen köpts av landets storföretag beror på att LO på så vis utlovar fred på arbetsmarknaden. Jag bestrider inte att lugnet haft sina national- och företagsekonomiska fördelar. Men följden har blivit en svensk arbetsmarknad som byggts i betong, såväl ideologiskt som ekonomiskt. Människors frihet beskärs.

Det är denna betongskapelse som främst avses då politiker och medier ständigt hyllar ”Den svenska modellen”. Alltså en uppgörelse mellan LO och storfinansen bakom Svenskt näringsliv – en kollektiv och korporativ skapelse som bestämmer arbetsvillkoren för miljontals svenskar. Den står inte att läsa i grundlagarna. Men den har murats in i den svenska arbetsrätten. Fackföreningar utanför LO och arbetare som vill förhandla själva räknas inte av det offentliga Sverige. Det är med andra ord fråga om en odemokratisk* betonglösning.

Hyllandet av ”Den svenska modellen” är enligt min mening djupt problematiskt. Inte bara på så vis att staten i lag de facto tar ställning för S-partiets egen LO-organisation och de kollektivavtal som förbunden slutit. Andra fack saknar stridsrätt för egna avtal! Utan också på grund av att betongskapelsen på ett förödande sätt lagt en död hand över invandrings- och integrationspolitiken. Modellen medför stort mänskligt lidande för nyanlända, miljarder av onödiga bidragspengar från skattebetalarnas sida (till invandrare) samt en våg av grova våldsbrott från ungdomar som känner större närhet till klanerna än den stat som står bakom den modell jag kritiserar. Låt mig förklara närmare.

Det främsta misstaget – när det gäller integration av de många hundra tusen utlänningar som sökt sig till Sverige under senaste decennierna – är LO:s vägran att godkänna kollektivavtal med särskilda låglöner för nyanlända. Få arbetsgivare vill givetvis anställda outbildad, ovan och språkligt svag utländsk arbetskraft till vanlig lönenivå. Särskilda kollektivavtal med temporärt lägre löne för nyanlända skulle därför tillvarata såväl de senares intressen som företagens behov av att rekrytera anställda för mindre kvalificerade sysslor. På så vis skulle många tusen invandrare själva kunna försörja sig och sina familjer, enbart med smärre tillskott av bidrag för barn och boende under en övergångstid (tills de ges normal lön). Genom vardagliga jobb skulle de nyanlända dessutom automatiskt slussas in i svenska språket och den svenska kulturen. Och antalet ungdomar som valt klanbrottslighetens väg borde samtidigt rejält reduceras. Även unga svenska medborgare kan inlemmas på arbetsmarknaden denna väg.

Jag inser att det finns ett antal smärre tekniska invändningar mot mitt förslag om hur gränsen ska dras mellan olika kategorier av outbildade utanför arbetsmarknaden (och risker med att nuvarande anställda stängs ute). Men LO:s och S-regeringens konsekventa nej innebär att de påtar sig ett direkt ansvar för det växande utanförskapet bland de många hundra tusen invandrare som S-partiet (och även Alliansen) lockat till Sverige sedan år 2000. ”Den svenska modellen” är alltså den främsta anledningen till att Sverige lyckas sämre än andra nationer med att få nyanlända i arbete. Det måste stå klart att den svenska modellen på så vis inneburit en död hand.

Jag skriver detta för att påpeka att S-partiet måste ta ansvar för ett nytt tänk rörande avtalen på arbetsmarknaden. Då LO tycks vägra kategoriskt att ta ansvar måste regeringen och riksdagen agera. Men här syns ånyo ”Den svenska modellens” döda hand: ingen vågar tänka utanför boxen som det numera brukar heta. Betongmodellen står med andra ord i vägen, trots att temporära låglöneavtal inte alls skjuter den i sank! Modellen är alltså ännu en helig svensk ko. Detta har åtminstone svenska politiker lyckats inbilla folket.

Min oro över den av S skapade handlingsförlamningen stegras i tider då det från EU talas om nya regler, som inom hela unionen ska garantera minimilöner i nationell lagstiftning. Det är i sammanhanget en bra lösning. Sådana lagar finns redan i många demokratiska stater. S-partiets utsände i Bryssel Helen Fritzon avfärdar upprört sådana regler för svensk del – vi har ju vår svenska modell, hörs från hennes mun. Alltså en typisk vägran att lösa nationens integrationsproblem utan statliga bidrag. Det är därför jag talar om en död hand.

Då LO, S-regeringen och hela den bastanta kollektiva rörelsen står handfallen – och landet härjas av utanförskap, brott och höga skatter – måste alla goda krafter i riksdagen agera. Lagstifta snabbt om minimilön under exv tre års tid för nyanlända och ungdomar. Kör över LO i denna för nationen så viktiga fråga!

Men mina förhoppningar om L- och C-partiernas idag nödvändiga medverkan är inte stor. De har nyligen gjort upp med S-partiet om lägre arbetsgivaravgifter för åldrarna 19-23 år under en period av två år. En stor reform påstår en självgod C-ledare. I stället för att tänka stort och vettigt befäster alltså L/C den svenska modellen. Jökens partier blir på så vis del av den döda hand jag talar om. För ifall detta inte stått klart för dig redan tidigare.

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 1
  •  
  •  
  •  
  •  
  •