3106: Beethoven i blåsväder och opera som bildkonst

| 22 september, 2020

En stadig ström av uppgörelser med historien tycks tillhöra det nya normala. Även Beethoven får en släng av den sleven:

”Or rather, that’s long been the popular read among those in power, especially the wealthy white men who embraced Beethoven and turned his symphony into a symbol of their superiority and importance. For some in other groups — women, LGBTQ+ people, people of color — Beethoven’s symphony may be predominantly a reminder of classical music’s history of exclusion and elitism.” (Vox)

Man lägger märke till att man utifrån elitism drar den raska parallellen till andra grupper vilka skall påminnas om utanförskapet. Givetvis är det helt korrekt att en av det moderna konstbegreppets karakteristika är exklusiviteten. Visserligen paras den med förhoppningen om att konsten riktar sig till alla och gärna med uppfordringen att alla bör ha rätt till konst.

Men med det moderna konstbegreppet blev konsten svår. Mozart (som i artikeln ställs i kontrast till Beethoven) skrev under sitt korta liv 41 symfonier. Hayden fick ihop över 100. Beethoven nådde 9. Konst hade blivit svårt och exklusivt. Bokstavligt. Det gäller än i dag. Det krävs kunskap och erfarenhet och sådant är alltid exkluderande för de som inte har satt sig in i sakerna.

Konsten idag, ja. Bildkonsten har initiativet och har lyckats foga allt som är tänkbart att inrymmas under ”bildkonst”. Performance är en väletablerad genre och det är inte för mycket sagt att den stora stjärnan är Marina Abramovic. Hennes senaste bidrag är en ambitiös opera ”7 Deaths of Maria Callas”. Operasopranerna dör vanligtvis på scenerna och det har på senare tid protesterats en del mot detta. Ingen särskild tonvikt på just detta moment i uppsättningen som är se- och hörvärd med sju av Callas favoritroller. Varje roll gestaltas av Abramovic med Willem Dafoe, kitschfaktorn är inte långt borta men hör å andra sidan samman med just opera som alltid får balansera mellan det banala och sublima. Bäst är Abramovic i slutscenen där hon visar vad hon kan åstadkomma med små rörelser och liten rekvisita men förstås med stor draghjälp av Callas stämma i ”Casta Diva” från Bellinis ”Norma”. Hela operan kan ses här.

Lars Vilks


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 2
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Författare: Lars Vilks

konstkritiker och tidigare professor i konstteori vid Kunstakademiet i Bergen 1997 – 2003