Tomas Brandberg: I inget (!) av fallen kan man bevisa att rasism låg bakom

| 25 september, 2020

Polisingripandet som ledde till George Floyds död i Minneapolis ägde rum den 25 maj. Som alla vet har fallet fått enorm uppmärksamhet, inte minst för att offret hade ”mörk hudfärg” medan den misstänkte gärningsmannen var ”vit”.

(Egentligen gillar jag inte den här diskussionen om hudfärg, men det har ju – intressant nog – blivit högsta politiska mode att uttrycka sig i termer av ”black” och ”white”. Så jag tar några försiktiga steg in i det här minfältet.)

Inte riktigt lika känt är att en fransk busschaufför, Phillippe Monguillot, misshandlades till döds av passagerare i Bayonne i Frankrike den 5 juli, samtidigt som tumultartade BLM-manifestationer pågick. Jag hittar inte gärningsmännens namn (fransk press skriver bara deras initialer), men lite research och grundläggande kännedom om fallet tyder på att det (med till visshet gränsande sannolikhet) rör sig om personer med icke-europeiska rötter. Chauffören var förstås, av och namn bildmaterial att döma, europé.

I ”Le Monde” publicerades 22/9 en redogörelse för händelsen. Det finns gott om vittnen och dessutom kamerabilder från stora delar av händelseförloppet.

Ett antal yngre individer längst bak i bussen hade uppträtt mycket provokativt och chauffören gav dem en tillsägelse, frågade om färdbevis och bad dem sätta på (obligatoriskt i Frankrike) munskydd. Han är nervös och irriterad – troligen både rädd och arg – och blev väl inte på bättre humör av att de struntade fullkomligt (”s’en fichaient complètement”) i hans förmaningar.

Situationen eskalerar och en intressant omständighet är att det är chauffören (!) som först tar till våld. Han överraskar en av de unga männen med en dansk skalle (”violent coup de tête”), så att denne nästan faller omkull, vad jag förstår äger detta rum precis utanför bussen och det finns på film. Hade det stannat här talar ju allt för att chauffören och ingen annan hade blivit föremål för en rättsprocess – med reservation nu för att han inte är i livet och inte kan försvara sitt agerande. Att han kände sig trängd kan vi nog utgå ifrån.

I vilket fall hade han förstås gett sig in i en situation som gick totalt över styr. Smågangstrarna som nu alltså blev fysiskt angripna går som man hade kunnat förvänta till motattack och chauffören – i numerärt underläge – åker i backen. Och så långt hade förövarna kanske kommit lindrigt undan (rent rättsligt alltså) genom att hävda nödvärn. Men misshandeln fortsätter när chauffören ligger på marken där han får ta emot våldsamma sparkar och utsätts för besinningslöst våld.

Han reser sig ändå upp och försöker backa ut ur situationen, men trots att folk omkring försöker gå emellan så får han ytterligare ett slag i ansiktet, faller baklänges och slår bakhuvudet i marken. Han avlider senare på sjukhus.

Han var alltså ingen duvunge, Phillippe Monguillot, och var av allt att döma medskyldig till den situation som uppstod. George Floyd var inte heller någon duvunge (googla den som vill veta mer) – och detta rättfärdigar INTE polisens agerande, lika lite som det var försvarbart att slå ihjäl en agiterad busschaufför. Man kan diskutera upptakten till situationen, men när Phillippe Monguillot försökte retirera från platsen var han redan svårt misshandlad och nästintill försvarslös. Ändå fick han det dödande slaget.

Självklart finns skillnader om man jämför fallen Monguillot och Floyd. En av dem är att en polis alltid har ett särskilt ansvar, både en rättighet att använda våld men också skyldighet att inte använda övervåld – och att inte låta sig provoceras. En annan skillnad, låt mig påpeka det, är att det rör sig om två olika länder (USA och Frankrike), men det pågår ju hejdlösa försök att ”översätta” den amerikanska situationen till Europa.

Jag ser samtidigt ett par likheter. I inget (!) av fallen kan man bevisa att rasism låg bakom. Vi kan spekulera, men vi vet inte. En annan gemensam nämnare är att sanningen kanske är lite mer komplicerad än vi tror vid en första anblick. Och att man ska vara lite försiktig med att rusa iväg med sina slutsatser.

Så till den rosa elefanten i rummet. Offer med mörk hudfärg – stora rubriker, upprördhet och kravaller. Europeiskt offer – inte lika stora rubriker eftersom det inte passar in det narrativet vit-gärningsman-svart-offer. En protestmarsch blev det efter Monguillots död liksom vissa (tycker jag) värdiga gester, som att man samlade in pengar till hans familj. Men tack och lov inget som på långt när liknar kalabaliken och våldet kring BLM.

”Strukturell” skillnad? Ja säg det …

Tomas Brandberg


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 1
  •  
  •  
  •  
  •  
  •