Kvotering till döds

| 28 september, 2020

SL rullar lika bra oavsett kön, etnicitet och politik. Borde inte medierna ta efter?

Sveriges Radios ledning ställs nu till svars för att SR inte har tillräckligt många olika nationaliteter i sina anställdas led. Det är den anställde Palmira Koukkari Mbenga som leder upproret. Radiochefen svarar att omkring 25%, alltså en fjärdedel, av personalen har utländsk bakgrund. Till saken hör att antalet utrikes födda i landet är 20% av totalbefolningen!

I flera bloggar har jag lyft fram oviljan att stå upp för att det offentliga Sverige måste bygga på kompetens och inte på kvotering. Personer med bäst utbildning och mest erfarenhet ska ges jobb inom stat och kommun. Urvalet ska inte baseras på de som är mest politiskt korrekta. När det gäller SR har därför Koukkari Mbenga inte minsta anledning att klaga. Hon tillhör redan en överrepresenterad grupp. Hennes krav på en bredare representation av olika spridd invandrargrupper – från Somalia, Afganistan och jag vet inte var – är absurt. För mig spelar det ingen roll om jag lyssnar till en smålänning eller till en palestinier – det är substansen, dvs kompetensen och sakligheten jag efterfrågar.

Den fråga som en förvriden svensk diskussion i grunden gäller är alltså kravet på kvotering. I stort sett varenda minoritetsgrupp ska representeras här och där. Enfrågemännsikor kvoteras i alltså in, Sveriges ska på så vis styras eller representeras av de mest jämlika i alla olika avseenden. När det exv gäller regissörer eller journalister bråkas det inte om vem som är bäst utan om vem som är mest jämlik. Därför arrangeras festivaler för kvinnliga regissörer, dirigenter, kompositörer, kockar, konstnärer och nästan alla andra kategorier. De får inte uppmärksamhet för att de är bäst – utan på grund av sin identitet. Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta – för det är hög komik – eller gråta över föraktet för konkurrens och kompetens. I bräschen går feminismen som närmast blivit en svensk statsrättsliga dogm. De påminner om den franska revolutionens gormande fiskarkärringar och stickerskor. Längst bak traskar andra som har svårt att komma fram, varför de sluter sig samman och bildar en egen minoritetsgrupp med kravet: kvotering!

Upproret inom SR har ännu en viktig vinkling. Invandrare vill öka kvoten anställda och feminister vill flytta fram sina positioner. Ljudnivån i debatten är hög. Chefer visar förståelse. Tyvärr sker allt i politisk korrekt ordning. Minoritetsgrupperna brukar därför dra längsta strået.

Men ingen chef eller anställd hos SR talar om kvotering av politiska åsikter. Förklaringen är enkel för de ledande. En kvotering behövs inte, urvalet blir ändå sådant på grund av mängden svenska vänsterjouranlister på jakt efter jobb. Omkring 80 % av yrkeskåren är vänsterögd, visar vetenskapliga studier sedan länge. Dessutom påstås med emfas att alla journalister agerar politiskt oberoende. Ha, ha, ha! Politiker och medier uppfattar inte vänstervridning som ett samhällsproblem helt enkelt. Man vill ha det så.

När jag öppnar en tidning eller hör en rapport från SR/SVT blir det därför ibland svårt att avgöra om den mot förmoda rör en faktisk nyhet eller enbart en vanlig signal från någon kvotgrupp. Min slutsats är att Sveriges mediala värld – allmänt sett – är ett stort träsk. I en del av sumpen skriks efter kvotering, kvotering! Och in rekryteras journalister med rätt kön, rätt etnicitet, rätt åsikt osv. Från kvicksanden hörs rop som hävdar att journalister jobbar oberoende trots kön, åsikt politik och andra kvoteringsgrunder.

Jag känner att jag vill skrika. Mitt land är på fel väg. Det enda jag kan göra är att blogga.

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 5
  •  
  •  
  •  
  •  
  •