Lurendrejeri med ”Den svenska modellen”

| 17 oktober, 2020

Fasad i betongens samhälle! Wikimedia commons

Sedan årtionden har S-partiet lyckats förföra den svenska allmänheten och sina politiska motståndare med mantrat ”Den svenska modellen”. Begreppet framstår som något heligt och orubbligt. Såå fint! Men ingen talar om vad det innebär, mer än att det påstås vara något gott. Genom att bara viska orden ges S-partiet en form av tolkningsföreträde. Till och med oppositionen har anammat bönen: den svenska modellen – amen!

Kärnan i böneutroparnas tal finns i Saltsjöbadsavtalet från 1938. Då enades LO och SAF om en kompromiss, som bekräftade arbetsgivarnas bestämmanderätt samtidigt som de anställdas rätt att tillhöra facket måste värnas. Dessutom – och för framtiden viktigare bestämdes en förhandlingsordning mellan parternas branschförbund för träffande av kollektivavtal och handläggning av lokala tvister. Detta förhandlingssystem har medfört arbetsfred och schyssta löner för dem med jobb. På så vis har en förhandlingsmodell vuxit fram som varit bra för parterna. Antagligen också för svenska nationen. Men den saknar inte problem!

Viktigare är att notera hur förhandlingsmodellen därefter under 1970-talet och framåt har byggts ut genomlagstiftning, som LO beställt och S-partiet levererat. Denna lagstiftning har inte arbetsgivarns organisationer önskat, men tvingats leva med. LAS har skapat en påfallande trögrörlighet, i och med att begreppet saklig grund gjorts ytterst snävt i situationer då en anställd missköter sig. Vid arbetsbrist är det däremot fritt fram att säga upp. Problemet är här att arbetsgivaren i grunden tvingats att i första hand säga upp personer med kortast anställning. Att detta hämmar effektiviteten i näringslivet är uppenbart.

Ett annat av företag och myndigheter oönskat lagprojekt – bland de många som LO beställt – rör LO-förbundens rätt att driva förhandlingspolitik på arbetsplatsen på mycket gynnsamma villkor: arbetsgivaren ska betala full lön för den facklige förtroendemannen. Detta slås fast i lagen om fackliga förtroendemän (FML). I klartext får förtroendemannen alltså betalt för att förhandla och agitera för LO/S-partiet på arbetsplatsen. Alltså en rejäl bonus för S-partiet i varje valrörelse.

Alla de lagar som LO beställt har en politisk udd. Dels en honnör åt S-partiets goda vilja och maktambitioner. Men också en strävan att stänga ute andra fackföreningar från arbetslivet. Konkurrerande fack har ytterst få – om ens några – rättigheter inskrivna i lagtexten till LAS, MBL, FML osv. S-rörelsens monopolställning har med andra ord värnats i svensk lag – om än inlindad i de till synes neutrala orden ”central arbetstagaroganisation”. Endast en sådan, dvs LO- förbunden, ges en favoriserad ställning inom arbetslivet. Det är detta LO- monopol som är sanningen bakom täcknamnet svenska modellen.

Om något ska pekas ut som kännetecknande för en svensk modell så är det alltså inte det gamla och numera mossiga avtalet från 1938, utan 1970-talets beställningar av lagstiftning från S-partiet och den svenska staten. Alltså en tvångslagstiftning som få arbetsgivare har önskat. Ingen politiker som bugar och säger amen talar om lagtvång på LO-beställning! Orsaken förstår alla, lagtvång ger en obehagligt smak och framstår som ett demokratiskt trixande för att gynna den egna S-rörelsen. Därför väljer S-partiet – och förvånansvärt också oppositionen – att tala om en Svensk modell.

Få svenska arbetsgivarorganisationer vågar idag rikta kritik mot denna demagogi, som används för att favorisera S-rörelsen. Inom parentes gäller ett liknande system ägare av svenska hyresbostäder. Inte heller de vågar knysta om det hyreslagsprojekt som S och Hyregäströrelsen byggt. Här syns betongens skadeverkningar ännu tydligare. En skriande bostadsbrist och hyror som inte förslår till underhåll av bostäderna. Eländet är till och med så stort och uppenbart att ingen idag vill tala om en svensk modell för bostadsmarknaden.

Spm framgått är tal om en svensk modell försåtligt. Kärnan är ju LO och S-partiets maktställning över centrala samhällsfunktioner. De två organisationernas medlemmar kan kanske glädja sig åt en tvångslagstiftning på arbetsmarknaden, förutsatt att de har jobb. Arbetslösa svenskar och invandrare samt personer från andra fack gör sig däremot inte besvär.

Den svenska modellen är således en vacker etikett på något som rör tvång och beställd lagstiftning för LO- och S-rörelsens egen nytta. Under ståndssamhället (fram till 1860-talet) bestämde hantverkarnas skrån vilka som skulle få jobba och arbetsvillkoren. Idag dikterar LO och dess förbund villkoren för miljontals svenskar, oavsett om de är med i LO-facken eller inte. Därför har Sverige ännu tydliga korporativa drag. Full frihet för arbetsvilliga medborgare är ännu inte genomförd. Svensk demokrati är med andra ord ännu inte färdigväxt. Hindret är den gigantiska betongklump som kallas Den svenska modellen.

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 5
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

1 En tanke på “Lurendrejeri med ”Den svenska modellen”

  1. ulf

    Bara idioter ser en svensk modell det är ett begrepp som bromsar normal utveckling i Sverige.Det finns inte i verkligheten !!Det är en gammal socialistisk trollformel som övriga lydigt tar till sig och låter sig paralyseras av…🙄

    Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *