Det nya ståndssamhället Sverige

| 18 oktober, 2020

Demokrati är något riktigt stort! Bild: DPLA.

Ståndssamhället anses som demokratins motsats. Idén byggde på att olika stånd (intresseorganisationer) styrde samhället utan allmänhetens eller folkets medverkan. Samhället beskrevs som en kropp. Kungamakten och adeln stod för kunskap, krig och beslutsmakt. Prästerna skötte relationen med högre makter. Och borgarna representerade de som arbetade med händerna. I många stater – dock inte Sverige – saknade bondebefolkningen representation. En majoritet av folket räknades med andra ord inte ens politiskt.

Denna brist på representation i ett framväxande industrisamhälle blev dödsstöten mot korporationernas rätt att styra. Industri- och finanskapitalet saknade formell politisk makt. För att inte tala om den allt bredare kretsen av arbetare som flyttat till staden för en bättre försörjning. Den svenska ståndsriksdagen gick därför i graven 1866. Därefter inleddes kampen för rösträtt eller medborgarskap för arbetare och kvinnor. Sverige var sent ute med full rösträtt. För män först 1909 (i begränsad form), allmänt för kvinnor 1919 och fullt ut för alla myndiga medborgare vid valet 1922.

Ståndsriksdagen gav alltså politisk makt till korporationer. Dessa stånd hade olika privilegier, exv hade adeln skattefrihet och rätt till offentliga tjänster. Viktigt i sammanhanget var borgerskapets (alltså hantverkarnas) skrån, som hade monopol på sina respektive sysslor. Medlemsskap, arbetsvillkor och priser bestämdes alltså genom varje skrå. Över huvud taget reglerades det svenska affärslivet strikt byråkratiskt. Någon näringsfrihet existerade således inte för det arbetande folket. Industrialismen – eller kapitalismen om man så vill – banade således väg för skråtvångets slopande och frihet att driva näring 1864. Alla inser att det var fråga om en dramatisk frihetsreform. En rätt för den enskilde att själv söka lyckan och fritt sluta avtal. Därför betonar dagens svenska grundlag näringsfrihet. I Regeringsformen 2:17 (RF ) sägs: ”Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag.”

I dag diskuteras sällan frågan om Sveriges statsskick har korporativa inslag. Mitt svar är både ja och nej. Grundlagen tillåter inte att offentlig politisk makt utövas genom privata organisationer. Men å andra sidan har S-partiet i svensk lag format ett faktiskt förhandlingsmonopol för LO-förbunden, som på vis ges rätt att sluta kollektivavtal om alla anställdas löner. Enligt svensk rätt anses nämligen kollektivavtalens löner bindande för arbetsgivarna även gentemot oorganiserade. Dessutom saknar medlemmar i LO-fackens konkurrenter helt enkelt strejkrätt efter en ändring i MBL nyligen! Följden blir att en enskild arbetare saknar rätt att själv förhandla om lön på en arbetsplats där ett LO-förbund har avtalsmonopol.

För övrigt har ett liknade system genom lag formats för bestämmande av hyror i bostadsföretag. Effekten har blivit att S-partiets systerorganisation, Hyresgästföreningen, också erövrat ett förhandlingsmonopol. Den som inte är medlem i Hyresgästföreningen – och menar att den framförhandlade hyran är oskälig – förlorar normalt i hyresnämnden. Hyresgästföreningens avtal anses nämligen normerande. Monopolet för Hyresgästföreningen att bestämma hyran begränsar alltså den enskildes rätt att själv förhandla. Hyresgästföreningen bestämmer alltså även över icke-medlemmar. Dessutom betalar dessa indirekt en avgift till föreningen vis hyresavin. Tala om brist på avtalsfrihet! Kan tvång att gynna en S-organisation bli tydligare?

Svenska statsvetare har i allmänhet gillat sakernas tillstånd. Många forskare ser nämligen rådande samhällsförhållanden som självklara. Nils Elvander förespråkar en snäv definition av korporativism, som främst omfattar överlämnande av offentligt makt. LO-förbundens och Hyresgästföreningens maktställning avseende förhandlingar anses därför inte som egentlig korporativism. Med adress åt S-döttrarnas ingripande förhandlingsrätt skriver han i Svensk Tidskrift 1976: ”Det bör starkt betonas, att den korporativa metoden i och för sig inte är mindre demokratisk än den parlamentariska Man skulle lika väl kunna kalla den ”styrelse genom intresseorganisationer”.

Jag menar däremot att S-partiet genom lagstiftning byggt upp ett monopolsystem som ger medborgare olika rättslig ställning beroende på organisationstillhörighet. Icke medlemmar i S-partiets systerorganisationer fråntas i princip rätten att själv förhandla om lön respektive hyra. Någon säger kanske att en sådan förhandlingsrätt har begränsat värde på en marknad med brist på arbete och bostäder. Det må så vara. Men ingen skulle våga frånta präster eller bönder rösträtt i allmänna val, med hänvisning till att de ändå är så få att de inte bestämmer valutgången.

För mig är statens och lagstiftarens neutralitet till individer, företag eller intresseorganisationer en principfråga. Samma regler ska gälla för samtliga subjekt, oavsett politisk inriktning. Men det rör sig faktiskt inte bara om principer. Risken för politiskt maktmissbruk och korruption är avsevärd ifall staten och lagstiftaren favoriserar subjekt som är närstående till just en politisk rörelse av flera. Det spelar givetvis ingen roll om en lösning hyllas som ”Den svenska modellen”. Det är ju ändå fråga om S-partiets strävan efter att cementera sina egna intressen och makt via svensk lag.

Alltså menar jag att en reell svensk demokrati förutsätter att S-partiets lagmonopol upphävs. För den politiska oppositionen är detta en synnerligen viktig uppgift. Deras rädsla att irritera S-hydran är anmärkningsvärd. Monopolen lägger nämligen en död hand över arbets- och hyresmarknaderna. Även 2:17 RF (se ovan) kan tolkas som ett stöd för min demokratiuppfattning.

Slutligen är det viktigt att betona det historiska perspektivet. Fackföreningsrörelsen bidrog delvis till raserandet av ståndssamhället och skapande av ett friare demokratisk samhälle. Det vi nu ser är en modernare korporativ tendens, som riskerar att hota friheten. Medborgarnas behov av monopolorganisationer är idag inte stort. De har fullgjort sin uppgift, kan man säga. Nu utvecklas de – under ledning av S-partiet – till den odemokratiska Proppen Orvar.

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 1
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

1 En tanke på “Det nya ståndssamhället Sverige

  1. Anders

    Kommunernas veto skall utredas , för att tas bort .
    Enligt vår minister Bolund .
    När ” Problemet är undanröjt blir allt bra ”
    Så problemet för vår Regering är alltså folkviljan .
    Utförsbacken för Demokratin känns brant .

    Svar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *