Ångest är nutidens mediala drivkraft

| 1 november, 2020

Skriet. Edvard Munch. Wikicommons.

I mitt bibliotek med skärmdumpar från dagspressen syns flera tydliga mönster. Det främsta är utvecklingen från faktajournalistik till åsiktsrapportering från vänsterkanten. Men det finns flera andra mediala tendenser som delvis överlappar andra.

En högaktuell är rubriksättning och rapportering som framkallar ångest hos tidningarnas läsarna. Meningen är förstås att påverka deras åsikter på ett närmast politiskt plan. Tämligen naturliga, men tråkiga, skeenden framställs som krisartade problem. Typexemplet i mitt klipparkiv är förstås skräckskildringar av klimatet, där ett av FN politiskt bestämt scenario om CO2-utsläpp utpekas som osaken till atmosfärens och jordens uppvärmning. Punkt slut! Inga alternativa förklaringar tillåts! Inget om solen, molnen eller andra möjliga orsaker. Så rabiat agerar inte vetenskapens folk. Däremot forskare som vill politisera.

Ångestmetoden används även i alla möjliga andra sammanhang. I ett klipp från SvD (2020-07-13) skriks det ut att ”Många gravida törs inte prata om att de mår psykiskt dåligt”. Intryck skapas av något nytt hänt kvinnor som är gravida. Alltså något själsligt allvarligt som uppstått just på grund av ett nutida havandeskap. Såvitt jag förstår har kvinnor i flera tusen år drabbats av oro samt kroppsliga och psykiska förändringar i samband med graviditeter.

I ett annat klipp, nu från DN (2020-10-09), klagar ett barn med feta rubriker över att farsan hamnat i fängelse. ”Har inte träffat min pappa på sju månader”. Det är förstås trist. Men inte heller här är det något nytt som händer. Pappan måste ha begått ett allvarligt brott som föranlett ett för svenska förhållande så långt fängelsestraff som mer än sju månader. Dessutom måste ju pappans isolering ses som en skyddsåtgärd från statens sida, som bär ett ansvar för att hindra smittospridning inom fängelser och anstalter. Men i journalisterna värld betraktas i allmänhet världen med enbart ett öga – det vänstra.

Det vi ser är simpel skräck- och ångestjournalistik. Det rör sig om journalisters fiskande i människors själsliv. Fokus inriktas mot individens identitet. Vi ska tycka synd om henne eller honom. Att orsaken är glädjande (typfallet graviditet) eller samhällsnyttig (pappan i fängelse) spelar ingen roll.

Enligt min mening ser vi tydliga sjukdomstecken i mediernas värld. I stället för att faktarikt rapportera om en uppsjö viktiga samhällspolitiska problem sysslar svenska journalister med åsikter som framkallar ångest hos det svenska folket. Förklaringen måste bland annat sökas i en undermålig svenska utbildning av journalister. De skolas i att skriva egotrippat i stället för sakligt och samhällskritiskt. Det är nog ingen slump. Att en sådan bristfällig skolning pågått under många år kan inte förklaras på annat vis än att landets vänsterpolitiska etablissemang gillar läget. Och politiker till höger vågar sällan höja rösten. Av rädsla för den journalistiska mobben.

Mediernas ägare tillhör också syndarnas skara. De tillåter att journalismens fana trampas i smutsen. De tycks nöja sig med att statliga bidrag i miljardklassen (sammanlagt) fyller hålen i balansräkningarna på grund av flyende läsare och annonsörer. Detta händer i Sverige, som ser sig om ett föredöme för resten av världen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.