Claes Isander: Gunnar Sandelin gör upp med kommunisterna i Sverige

| 20 november, 2020

Om du ändå vill kalla dig ” stalinist ” eller bara lagd åt fel håll ” vänster “!!

Läs då följande långa text om kommunismens mördande av bönder, arbetare, massvält av miljoner

Är du ändå kommunist efter ha läst är du idiot i mina ögon och bör krypa naken på Röda Torget med en röd fana…..

Gunnar Sandelin:

“GUNNAR SANDELIN: Stalins ande har svävat över den svenska vänstern mer än vad vi trott

Postat av Redaktionen

I samband med skådespelaren Sven Wollters och skriftställaren Jan Myrdals död nyligen, skrev Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman en text om den svenska kulturelitens blindhet inför de kommunistiska förbrytelserna, främst vad gäller Sovjetunionen och deras satellitstater.

För Cwejman var det obegripligt med det ”lismande och ryggradslösa ursäktande” från de intellektuella svenskar som hyllade mördarna och plågoandarna hos deras grannfolk:   

Ni skulle haft ett halvsekel med den kommunistiska stöveln i ansiktet, tänker jag bittert. Då skulle ni inte gulla lika mycket med system och regimer som alldeles uppenbart, för dem som ville se det, redan från början innebar gränslöst tyranni. Det är inte som att det saknades emigranter i Sverige. Personer som lämnat sina hem utan några tillhörigheter och som kunde vittna om vad som hade hänt. Era Wollters och Myrdals hade inga ursäkter.  

Cwejmans familj hade flytt det kvarvarande stalinistiska helvetet i Polen och kom nu till ett land där framstående intellektuella gullade med kommunistiska mördarregimer. Sven Wollter, aktiv i det stalinistiska i KPML(r), uttryckte under hela sin karriär stöd för Josef Stalins brutala kommunism, liksom Jan Myrdal många gånger gjorde, när han inte höjde Maos kulturrevolution till skyarna, eller Pol Pots Kampuchea. Wollters parti (numera Kommunistiska Partiet) har regelmässigt hyllat Stalin, under vars regim tiotals miljoner människor avrättats eller avlidit i fångläger. 1973 gav partiet ut boken J.V. Stalin – bolsjevikernas stålhårde ledare. Deras sånggrupp ”Knutna Nävar” framförde samma år en tribut till den sovjetiske envåldshärskaren. Sången om Stalin kan ni lyssna på här. 

Året innan, 1972, hade jag börjat på den nystartade socialhögskolan i Östersund. Mitt intryck var att man kunde dela in studenterna i två grupper: de som sympatiserade med SKP (Sverige Kommunistiska Parti) och de som var ”r:are”, det vill säga anhängare av dåvarande KFML(r). Skillnaderna mellan dessa fraktioner var att de senare hade en mer aggressiv och otålig framtoning, där det gällde att påskynda den internationella proletära revolutionen under parollen ”Klass mot klass”. Jag minns att vissa klasskamrater gick omkring med nålar av den sovjetiske diktatorn på rockslagen.  

Det var ju inte så att de stalinistiska förbrytelserna var okända vid den tiden. Som exempel kan nämnas att Arthur Koestlers bok Natt klockan tolv på dagen, som handlade om trettiotalets Moskvarättegångar, utkom redan 1941. 1968 utgavs historikern Robert Conquests bok Den stora terrorn på svenska, som handlade om mördandet och utrensningarna av miljontals sovjetmedborgare. 1970 började förlaget Wahlström och Widstrand med utgåvor av en rad böcker med Alexander Solsjenitsyns personliga vittnesmål om de sovjetiska dödsarbetslägren, med mastodontverket GULAG-arkipelagen som tyngdpunkt, vilket gav författaren Nobelpriset i litteratur redan samma år.   

Efter kommunismens fall i slutet av 1989 har sedan flera böcker utkommit under 2000-talet som vittnar om massmördandet av både verkliga och inbillade motståndare till bolsjevikregimen. På senare år, sedan de sovjetiska arkiven öppnats, har uppdaterad litteratur om Stalintidens förbrytelser översatts till svenska med verk av bland andra Simon Sebag Montefiore, Anne Appelbaum, Karl Schlögel och Orlando Figes.  

Med stalinistiska släktingar, som slagits mot Franco i det spanska inbördeskriget, började jag att tidigt intressera mig för den sovjetiska diktatorn. Jag var därför häpen över att mina jämnåriga röda studiekamrater under sjuttiotalet med facit i hand kunde se genom fingrarna med alla illdåd som begicks under Stalins ledning. Med detta som bakgrund ringde jag inför riksdagsvalet 1976 till dåvarande VPK:s (Vänsterpartiet Kommunisterna) partikansli och frågade hur de nu, 23 år efter Stalins död, ställde sig till hans gärningar. Jag kommer för alltid att minnas det raka svaret: ”70 procent bra, 30 procent dålig!” – ett svar som Wollters parti avfärdade som ”revisionism”. VPK kunde då till nöds medge att despoten gjorde ”vissa misstag”, men att han ändå var en värdig banérförare för arbetarklassen. Det krävdes att Sovjetväldet skulle kollapsa innan man 1990 ändrade sin partibeteckning och krympte den till Vänsterpartiet.   

Men stalinisterna släppte inte taget förrän de var tvungna. Bara några år tidigare, 1988, utkom boken Stalins fotografier på Sveriges Radios förlag. Då fanns Sovjetunionen fortfarande. I förordet till dessa bilder från Stalintiden, skrev Jan Myrdal om ”heroiska vardagsbilder”. Det som kommunisterna kallade för ”likvideringen av kulakerna som klass” var enligt Myrdals syn en nödvändighet, en ”nationell kamp om spannmål” där också ”femårsplanens år var en tid av heroism”. Därpå citerar han Stalin om nödvändigheten att gå hårt och snabbt fram för att undvika att landet blir slaget för sin efterblivenhet. Därför, menade Myrdal, kunde Sovjet industrialiseras på rekordtid och tio år senare besegra nazismen.  

Bolsjevikernas utplånande av jordägande bönder med beslagtagande av byarnas spannmål och den påföljande tvångskollektiviseringen av jordbruket, ledde emellertid 1932-33 till ”terrorhungerssvälten” Holodomor, som var en massvält i Ukraina där åtskilliga miljoner människor omkom och kannibalism förekom. Nationalencyklopedin skriver:  

Situationen förvärrades av att de bönder som inte förmådde leverera sin andel av spannmål som straff fick lämna ifrån sig femton månaders förbrukning av kött. För Stalin blev hungersnöden sannolikt ett medel för att försvaga motståndet mot kollektiviseringarna, kvardröjande nationalism och ukrainska självständighetssträvanden.  

Fortfarande anges dödssiffrorna för Holodomor till mellan tre och tio miljoner människor. Ändå jämförs inte Holodomor på samma magnitud som Förintelsen. Många vet inte ens vad ordet betyder. Inte heller jämförs kommunismens förbrytelser i det offentliga rummet med nazismens.   

Kan det fortfarande vara så att vi lever under en ”mental stalinism” där brotten begångna av en ideologi som säger sig eftersträva rättvisa och jämlikhet lättare kan ursäktas, eftersom dess mål låter finare i svenska intellektuellas öron? På så sätt kan också kommunismens blodiga historia relativiseras i förhållande till den ideologi som bygger på den ariska rasens överlägsenhet.    

I den postmoderna världen tycks den bild som språket skapar många gånger vara viktigare än själva verkligheten. Vi är fria att se det vi vill. Var och en har rätt till sitt eget narrativ. Då spelar fakta, som uppgifter om kommunismens cirka 100 miljoner dödsoffer, mindre roll.”


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklam låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

2 tankar på “Claes Isander: Gunnar Sandelin gör upp med kommunisterna i Sverige

  1. Anders

    Det är så sant som det är sagt “Den som inte är kommunist när hen är ung har inget hjärta och den som är kommunist när hen är gammal har ingen hjärna “

    Svar
  2. Carl den 12

    V är ett rotlöst folk, som inte vill kännas vid historien bakom sin övertygelse till politisk ideologi och projicerar sin skuld på andra politiska ideologier.
    Självklart ska vi inte glömma andra världskriget, koncentrationslägren och förföljelsen utav judarna.
    Det kan ingen göra, men att dra in nazismens historia i dagens politik, så fort ingen håller med V eller önskar värna om Moder Svea, saknar all logik.
    Man kan inte år 2020 komma undan med att kalla allt och alla för rasister som är nationalister och samtidigt inte ta ansvar för sin egna historia?

    Calle i dag helt politiskt obunden, ser bara det dubbla i att vara V och leva livet De Luxe.
    Som barn på 70-talet var jag helt fascinerad utav att komma hem till familjer, där föräldrarna lyssnade på Nationalteatern, såg ut som hippies, rökte pipa och vi barn fick toka och busa hur mycket vi önskade utan att vuxna sa till oss.
    I dag så kan man knappast veta om man är hemma hos en M eller V pga arbete inom privata sektorn eller egen företagare, val utav privat boende i överklassområde, långa och många resor och annan livstid som inte går ihop med klasskampen överhuvudtaget?
    Det finns inte en plansch eller tatuering i hela världen på Che Guevara som kan rädda en V- sympatisör i dag.
    V är ett parti som får ta sig en rejäl funderare, på om dom är ett parti mot eller för äganderätt, utrota fattigdom eller bara komma upp själva i överklassen❓❓❓
    PS Vi icke V-röstande Anti-PK, SKA inte vara med och finansiera SVT❗❗❗

    Lika värde för alla???

    Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.