Stora risker med jämlikhet och hållbarhet

| 25 november, 2020

Begreppet ”hållbarhet” är inte enkelt att förstå. Inte ens om det översätts från malaysiska! Wikimedia Commons.

Det kan tyckas svårt att se negativa sidor med begreppen jämlikhet och hållbarhet. Okej, att de är oklara. Men de uttrycker två viktiga mål för det nutida västerländska samhället. De är inga nyheter direkt, utan båda har i delvis olika skepnader många decennier på nacken. Idag har de blivit så omtalade medialt så de blivit begrepp i centrum för vad som anses politiskt korrekt. Detta väcker förstås mitt intresse.

Så vad är problemet? Som sagt är begreppen oklara. Det ena har sitt centrum i medborgarnas lika juridiska rättigheter. Det andra i en yttre miljö som bör vara rimligt god i relation till samhällets utveckling. Men båda begreppen tillämpas ofta extremt så att nästan alla sociala fenomen kommer att omfattas.

Jämlikheten utvidgas således ofta till att omfatta utländska medborgare, barn och djur. Tanken är att alla människor är lika från en moralisk eller biologisk utgångspunkt. Så är det förstås inte, varken juridiskt eller naturvetenskapligt. Och hållbarhet har blivit rena dragspelet. Varje aspekt av samhällslivet måste numera vara hållbart, såsom vad vi äter, vad vi skiter, på vilket företag vi ska jobba, hur pensionspengar ska förvaltas, hur vi ska semestra, hur husdjuren ska behandlas, vad vi gör på fritiden, vad barnen ska lära sig i skolan osv. Mångfalden är jippoartad. Det är inte seriöst.

Allt detta är delvis redan känt. Men utvecklingen mot en jämlikhets- och hållbarhetstyrrani fortsätter ändå. Bakom eskaleringen syns politiker och medier som använder begreppen som slagträn för att uppnå sina mål. För politikernas del är syftet omval. För mediernas del att hylla politikerna så att det bestående samhället värnas och statliga bidrag till publika och privata medier även framöver ges ut och blir större.

I många bloggar har jag nagelfarit jämlikhetskultens avigsidor, inte minst avseende feminismens avarter. I dagarna väcks en viktig samhällsdebatt om hållbarhetsdogmens risker. Det visar sig nämligen att EU tagit sig an en reglering av vad som unionen ska se som ”hållbart”. Det som inte handplockas blir med andra ord ohållbart. Hållbarhetsbegreppet ska alltså ges en juridisk definition på EU-nivå, med stor praktisk betydelse för medlemsnationernas medborgare och företag. I grunden rör det sig om vad EU ska stödja och ge bidrag. Stora penningbelopp kommer att satsas på det EU gillar! Men följden riskerar förstås samtidigt indirekt bli att det ogillas inte anses som tillåtet.

Ett viktigt exempel rör hur olika energislag ska rankas. Sol , vind och vattenfår frikort från EU. Vattenkraft ligger i farozonen på grund av att djur och växtlighet i älvar kan hotas. Fortsatt eldning av skogsråvaror står (riktigt nog) i strid med FN-dogmen om att CO2 är eländets elände. Tillåtelse att driva kärnkraftverk hotas också (även om fransmännen lyckats föra ut frågan från hållbarhetsträsket till en särskild reglering). Grundproblemet är att olika medlemsnationer saknar vattenkraft, eldningsbar skog samt kärnkraft. Och då är det bara att utfärda röda hållbarhetskort på rad. Nu ska alla frälsas för sol, vind och vatten! EU kommer att betala, dvs du och jag och många andra. ”Sådan är federalismen” lyder sången till känd melodi.

Att Sverige riskerar att hamna i kläm då kolossen EU svingar hållbarhetens slagträ är klart. Vatten- och kärnkraft står för sammanlagt 80% energiförsörjningen i vårt land. Flera företag inom energisektorn klagar därför nu. Klagar gör även personer som på EU-nivå tidigare naivt verkat för bygga upp den union som nu håller på att släppa ut anden ur flaskan. Jag tänker på C-partisten Lena Ek, som har suttit i EU-parlamentet och nu spär på sin pension därifrån (och från många inhemska politikeruppdrag) genom sin roll som ledare för bonderörelsens Södra Sveriges skogsägare. Någon plan för att locka in den vreda EU-anden i flaskan finns förstås inte i EU:s fördrag. Målet är som sagt vidgad federalism, vilket syns i de gigantiska statsbidrag som snart kan komma att delas ut, förmodligen med stöd av de nya hållbarhetsdogmerna.

Sverige som förmodligen är den stat som inom unionen släpper ut minst CO2 per invånare riskerar alltså att drabbas av miljötalibanernas frammarsch inom EU. Detta sker genom ett hokus-pokus om hållbarhet på unionsnivå. Jag menar därför att nationens många EU-kramande politiker och medier bär ett tungt ansvar för det som nu sker. De har i åratal flörtat med olika miljörörelser på hemmaplan och i EU. Inte bara kramar utan miljarder har som bekant rullat. Nu får de hållbarhetssnacket rakt tillbaka i ansiktet. SMACK! Alltså en kletig, vittgående, klåfingrig och oklar EU- normering om hållbarhet, som kommer att stå Sverige mycket dyrt!

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklam låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 1
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

1 En tanke på “Stora risker med jämlikhet och hållbarhet

  1. genuspedagogo

    Torsten Sandström is the man. Very good, indeed.
    /Genuspedagogo

    Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.