VEM HAR EGENTLIGEN RÄTT TILL SVENSK VÄLFÄRD

| 25 november, 2020

Det är frågan i Karin Pihls krönika i GP. 

Statens medicinsk-etiska råd föreslår att personer utan uppehållstillstånd ska ha rätt till avancerad vård som organtransplantation. Resonemanget bortser från frågor om legitimitet och viftar bort eventuella konsekvenser för vårdköerna.

I veckan publicerade Statens medicinsk-etiska råd, Smer, en rapport som argumenterar för att papperslösa, alltså personer som befinner sig i Sverige utan rätt att vistas här, ska få rätt till organtransplantation och den avancerade samt inte sällan långvariga eftervård som krävs. Argumentet från Smer är alla människors lika värde och den mänskliga rättigheten till vård ska säkerställas. Men rapporten vågar inte på allvar ta i de svåra frågorna som vården ställs inför.

Det är inte så enkelt som Smer vill påskina. Det råder politiskt konsensus om att akutvård ska ges till alla i Sverige. Och att läkare aldrig ska straffas för att ha givit vård. Men sedan blir det svårare. I utformandet av systemets regler finns det många aspekter att ta hänsyn till.

Problemet med Smers rapport är att det etiska resonemanget bakom principerna bortser från det faktum att välfärd måste ransoneras, trots att vi i teorin är överens om att vård är en mänsklig rättighet. Rapporten tar upp invändningar mot förslaget som lagts, men avfärdar dessa väl lättvindigt med att hänvisa till principen om rätt till vård. Eventuella effekter i praktiken, som ”medicinsk turism”, får lösas i efterhand genom att reglerna då ändras, menar Smer.

Det är ingen bra inställning och vittnar om att Smer helt enkelt inte vågar ta i de svåra frågorna om att all välfärd måste ransoneras, utan i stället skjuter problemet på framtiden när köerna till organ kanske har vuxit sig ännu längre. Det skickar dubbla signaler till den utan uppehållstillstånd – personen har inte laglig rätt att vistas i landet, men har rätt att stå i kön till avancerad vård. Det frångår principen om att ett ja är ett ja och ett nej är ett nej.

Smers rapportförfattare påstår att man inte kan sätta en gräns för vård eftersom det är en mänsklig rättighet. De ger sken av att de förespråkar gränslös avancerad vård. Men så är inte fallet. Smers tillämpning av rättigheterna slutar ju vid den svenska gränsen för alla som inte är medborgare eller har uppehållstillstånd.

Svenskar är positivt inställda till att donera organ. Åtta av tio säger sig villiga att donera (SVT 3/5 2019). Ändå är bristen stor. Cirka 840 personer står i kö för att få ett nytt organ. I snitt dör en person i veckan som följd av de långa väntetiderna, enligt organisationen Mod.

Behovet kommer alltid att vara betydligt större än utbudet. Bristen på organ är en smärtsam påminnelse om att rätten till vård ibland begränsas av verklighetens brister.

Detta problem går igen även i andra sammanhang. Det finns människor i Sverige som är i behov av mediciner som är så dyra att det inte är försvarbart att köpa in dem eftersom det skulle innebära besparingar i andra delar av vårdapparaten, som skulle drabba fler. Sådana etiska dilemman är svensk vård fylld av.

Socialstyrelsen har riktlinjer för vilka mediciner och vilken medicinteknisk utrustning som ska erbjudas, med tydliga rangordningar. Principen är inte, och kan omöjligen vara, att alla ska få bästa möjliga vård i alla lägen. Den vägledande principen är att alla ska få bästa möjliga vård givet de ekonomiska ramarna. Patienter som hade kunnat leva ett bättre liv med dyrare medicin och hjälpmedel får det i vissa fall inte, eftersom man bedömer att det inte är kostnadsmässigt försvarbart.

Vård måste helt enkelt ransoneras, liksom all annan välfärd, eftersom behovet hypotetiskt är oändligt. Och då måste det finnas ett välfungerande system för hur det ska gå till, som uppfattas som legitimt.

Så ska man ha rätt att stå i kö till avancerad vård om man inte har laglig rätt att vistas i landet och på vems bekostnad?

Vem är beredd att dö i vårdkön för att möjliggöra medicinsk “turism”?

Janne Lundquist 

1f1ea_1f1f8.png

https://www.gp.se/…/vem-har-egentligen-r%C3%A4tt-till…#


 

  • 6
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

1 En tanke på “VEM HAR EGENTLIGEN RÄTT TILL SVENSK VÄLFÄRD

  1. Göran

    Ur en ekonoms perspektiv är det enkla svaret på alla de problematiska frågeställningar i artikeln att utan drakoniska åtstramningar kommer ALLA västvärldens ekonomier att gå under av de vårdkrav som finns, som uppstår dagligen och kommer att uppstå. Varför? Allt flera “medicinska tillstånd” har blivit både diagnosticerbara och behandlingsbara. Och detta kommer att accelerera när ännu flera medicinska tillstånd kan diagnosticeras och behandlas.
    Har vi politiker som vågar inse det? Nej, av artikeln ser vi att det går åt andra hållet istället. Dvs mot en annalkande kollaps.
    Bara ett exempel i nutid. Man tog i USA fram statistik på att Remdesivir minskade tiden på sjukhus med 4 dygn för patienter med svår corona. Detta sparade försäkringsbolagen en utgift motsvarande 112 000 SEK. Läkemedelsbolaget som innehar läkemedlet i fråga satte då priset för 4 dagars behandling med Remdesivir till 72 000 SEK.

    Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.