Varför talar S-partiet om klass?

| 19 december, 2020

Thomas Bodström säger i Dagens industri: ”Ett barns idrottande får aldrig bli en klassfråga”.

Även om man varit justitieminister i en S-regering krävs det ändå lite mer eftertanke än billiga naiva ord. Han väljer att uttala sig om idrott och hamnar så fel. Hela livet i samhället är en kamp. Alla människor har olika bakgrund begåvningsmässigt, framåtanda, ekonomiskt, familjärt osv. En del går att kompensera genom skattebidrag och lagstiftning, men det är trots allt en mindre bit av människornas liv. Det mesta måste flertalet fixa själv genom arbete. 

Bodström, som liksom sin farsa en gång i tiden också varit minister i en S-regering, talar nu om att alla ska ha rätt att idrotta. Precis som det är livets mest centrala fråga, jämfört med utbildning, arbete, bostad, familjebildning. Att idrotta får aldrig bli en klassfråga, säger alltså Bodström. Men alla livets val är i det moderna samhället till stor del beroende av individens personliga förutsättningar och enbart i mindre grad av familj och samhälle. Genom regler och bidrag via skattepengar kan endast lite göras, men förstås ändå något. 

Viktigare än att snacka om klass är att bygga kämpande och ansvarsfulla samhällsmedborgare. Förr var skolan en språngbräda för dem som ville göra en klassresa. Men då gällde det att lyssna, plugga och klara av många prov. Flera av mina gamla skolkamrater har gjort en sådan resa. Inte genom att ropa på samhället eller skylla ifrån sig på det sociala för misstag. Utan genom att spotta i nävarna och plugga, som sagt. 

Nu har den svenska skolan övergett ideologin om kamp. I S-partiets samhälle är bara orden ”kamp” och ”ansvar” tecken på auktoritära böjelser. Betongens och kollektivens arbetarrörelse har lämnat idén om den enskildes ansträngning för egen framgång. Nu ska alla bäddas in i s-partiets skyddande betonghölje. Mantrat är att allt går väl om du litar på partiet med stort S. 

Förvisso bygger varje gott samhälle på samverkan. Men ändå viktigare är krav och ambition till egen ansträngning. Minns John Kennedys ord om att vi ska tala om vad vi själva kan göra! Inget samhälle har någonsin erbjudit sina medborgare ett liv baserat på 100% frikort. Varför inte ta fasta på människans inneboende strävan efter att få det bättre, genom att tala om vad du själv kan göra! Inte bara fråga efter vad samhället ska uträtta.

Och om en politiker ska uttala sig om samhällets uppgifter finns det väl mycket viktigare problem att lyfta fram än rätten att idrotta? Rör livet verkligen möjligheten att spela i fotbollslaget för pojkar eller flickor födda 2006? Framgångar sker inte bara genom en ”rätt”att spela. Det är så mycket mer av kampanda, träning och förmåga att underkasta sig som behövs. 

För Bodström och S-partiet framstår livet som en fotbollsmatch där alla har rätt att lira, göra mål, få beröm osv. Alltså rätten till det positiva. Betongens och kollektivens S-folk talar aldrig om det svåra eller negativa (som Kennedy gjorde). Ändå är det ansträngningen och den hårda strävan som skapar framgång. Tillhör du de få som fötts med pengar kanske det går ändå, men ofta utan genuin tillfredställelse och lycka. 

Men de som lärt sig kämpa kan ofta häva sig upp över S-partiets led av beroende bidragstagare. Det är just detta som S inte önskar. Man vill nämligen vara den rörelse som hanterar ett kollektiv som ska fråga efter vad den politiska eliten kan fixa. Det är därför en S-politiker uttala sig i landet medier om att ett barns idrottande aldrig får bli en klassfråga. Klass är med andra ord en stoppsignal som partiet själv vill styra över. 

Om det är viktigt att tala om ”klass” i dagens samhälle så rör det faktisk framväxten av ledande politiker i stil med dem från familjen Bodström. Alltså personer som vuxit in i S-partiets maktapparat. Och stannat där i olika roller för makt, försörjning och trygghet. Typiskt nog har Bodström en syster som ibland hörs diskutera politik i det skattefinansierade Sveriges Radio. 

Mitt bloggande om den politiska klassen anses av många som oförskämt eller dålig ton. Jag kan förstå varför, men absolut inte hålla med. Även under tidigare skeden i svensk historia har folket tvingats försörja sina ledare. Idag är de förvisso valda i allmänna val. Men den som synar den svenska demokratin i fogarna ser tydliga tecken på ovilja att släppa in nya politiska partier eller folkliga rörelser. Detta genom val på parti och inte på person. Genom 4%-spärren till riksdagen. Genom avsaknad av grundlagsregler om rotation vid val till riksdagen. Genom partiernas interna maktstrukturer, som ser till att hålla politiker kvar från ungdomsrörelser, via kommunal politik, till livets slut med goda pensioner mm. Samt inte minst genom ovilja att öppna för direkt demokrati där medborgare tillåts organisera sig för folkomröstning om lagförslag. 

Liksom äldre tiders eliter agerar dagens politiska klass mot rotation inom den politiska makten. På så vis har rollen som politiker blivit en klassfråga. Men den utvecklingen kritiserar förstås inte Bodström. Svensk demokrati är ännu inte fullbordad!

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklam låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.