GÄSTINLÄGG. Theodore Johnson: Kommer Sverige att förbli ett svenskt land?

| 24 december, 2020

LÄNGRE LÄSNING

Kvartals Jörgen Huitfeldt tar sig an frågeställningen i sin krönika 25 oktober “Vad man får och vad man bör” — i västerländsk demokratisk anda med respekt för minoriteter, likabehandling och kompromisser och ett svenskt kynne med ovilja att ställa krav och vilja att visa hänsyn vilket gör honom hemmablind varför han inte ser att det inte är Frankrike och västvärlden som konfronterar muslimer, det är muslimer som konfronterar västvärlden, som rimligtvis inte kan kompromissa om självvunna demokratiska principer (vilket tycks vara en motsägelse i sig självt och där yttrandefriheten — vilken han ser som en hörnsten i det svenska samhällsbygget som är så viktig att det “aldrig får förhandlas bort” men är ändå oxymoriskt villig att kompromissa om för andra medborgares räkning med motiveringen att de ska avkrävas “gott omdöme” — inte är till för dem som inte har något behov av att nyttja den och har därför inget att förlora på att kompromissa) beträffande en minoritet som har svårt av förklarliga skäl (annan social, kulturell, politisk och religiös utveckling än europas länder) att finna sig till rätta i västvärlden — vad som skulle kunna skapa en jämförbar “motvilja och upprördhet” hos svenskar som hos muslimer som känner sig kränkta, förnedrade, sårade eller ledsna när de får sin tro hånad, kritiserad eller kommenterad och hur Sverige ska förhålla sig till deras reaktioner i förhållande till demokratins principer samt, framför allt, hur mycket anpassning som bör avkrävas av “majoritetsbefolkningen” (en i sammanhanget oriktig formulering, i syfte att vara inkluderande, då det avser personer som tillhör det svenska folkslaget och inte invandrare som delar den västerländska samhällssynen) och specifikt, för samhällsfridens skull, hänsynsfulla och ansvarstagande publicister, i syfte att skönja Sveriges framtida samhälle och gemenskap.

Till att börja med, är det väl tämligen säkert att våga påstå att jordens alla folkslag och nationers medborgare skulle beskåda återgivningar av barnpornografi, tortyr och andra grymheter med avsmak. Det är inte ett typiskt svenskt tabu, varför jämförelsen saknar relevans (förutom som ett filosofiskt problem). Dessutom är kritik av religioner och deras kollektiv väsensskilt från individuella tragedier, i synnerhet gällande kritik av en religion vars utövare har tagit med sig sitt tabu och som står på tur sedan många år att genomgå samma mognadsprocess som alla andra religionsutövare har tvingats till, men på grund av kollektivets självsäkerhet i stället kräver att västvärlden visar hänsyn och anpassar sig.

Det är inte helt lätt att hitta jämförbara exempel på vad som skulle uppröra och skapa motvilja hos en svensk. Möjligen, utan att för den skull vara tabu, skulle det anses vara olämpligt men knappast uppröra att bränna en svensk flagga, och att känna motvilja mot en illustration av Kronprinsessan på bål som protest mot kungahuset är förmodligen troligt, liksom karikatyrer av Förintelsen skulle vara. Den tydligaste jämförelsen där det svenska kollektivet skulle känna om inte förnedring och kränkthet så åtminstone avsky är om någon skulle satirisera förnedringsrånen (det är höjden av feghet när flera ger sig på en ensam, enligt svenskt kynne). På individnivå är anklagelser om nazism, rasism och islamofobi troligen det mest kränkande, sårande och skrämmande som en svensk kan utsättas för (jämförbara med pedofili). — Här råder en dissonas i förhållningssättet och ställningstagandet till den drabbade: muslimen som känner sig kränkt av vad demokratin tillåter visas empati men inte svensken som nyttjar sin demokratiska frihet, han fördöms som islamofob och rasist (empati innebär inte nödvändigtvis att dela den drabbades åsikter).

(Ett besök på YouTube visar att nationer har olika sociala tabun och normer som ditresande bör ta reda på före ett besök eller permanent flytt — det är varje vuxens ansvar att ta reda på om man passar in på den nya platsen och ansvara för konsekvenserna om man inte finner sig till rätta, oavsett avståndet: grannområdet, grannstaden, ett annat land eller kontinent — varför Huitfeldts nordafrikanska festbekant förhoppningsvis kommer att meddela landsmännen om de svenska och västerländska sociala normerna och den demokratiska samhällsordningen.)

Vad som däremot kan anses vara tabun är oron över den demografiska utvecklingen (kommer det svenska folkslaget att, i stad efter stad, bli en minoritet och som på vissa orter och sociala miljöer börjar närma sig existensiella proportioner för den svenska identiteten — både inrikes- och utrikesstudenter i Borlänge undrade nyligen i år (brev till skolledningen angående våldet) “Where are we? Is this Sweden?”) — eller påtalandet av invandrares brottslighet (våld, bidragsbedrägerier) och politikers ovilja att erkänna detsamma (justitieminister Morgan Johansson (S) meddelar i år att det är att “hetsa mot invandrare”, vilket innebär att regeringen informerar medborgare med denna ståndpunkt att de misstänks begå lagbrott) eller att kritisera politiker som inte har öppnat ögonen för de påfrestningar på Sveriges välfärdstjänster som migrationspolitiken har orsakat eller ifrågasättande av det mångkulturella samhällets fördelar och den statligt påbjudna samhälleliga och personliga berikningen (här inkräktar staten, likt tonårsföräldrar som försöker fått sina skyddslingar att tänka rätt, på den individuella medborgarens subjektiva, varierande och inkonsekventa preferenser).

De som håller dessa åsikter drabbas av makthavares och en andel av medborgarnas å det kraftigaste fördömanden (med en retorik jämförbar med den som Sverige använde gentemot Sydafrikaregimens apartheid samt historisk nazism och rasism, tre företeelser som håller en avsky­värd människosyn och förkastlig moral) jämte förakt, smutskastning och exkludering, vilket får konsekvensen att svensken skräms till tystnad eller blir ilsk och än mer energiskt försvarar sina åsikter och än mindre villig att lyssna på motargument, och där statens chef för televisionen låter de drabbade förstå att det i själva verket är argumentatoriska “mothugg” i debatten.

(Om måttstocken är mängden sympatier för Sverigedemokraterna visar det att makthavare inte har tänkt igenom vilket mål som rimligen kan uppnås genom att ta avstånd från och fördöma svenskar vars människosyn anses vara främlingsfientlig eller vars åsikter anses bryta mot “värdegrunden” — en nackdel i demokratin är att det är svårt att få bort medborgare med fel åsikter —, vilket är en frågeställning som “varje ansvarsfull publicist” har en anledning god som någon “att fundera över” enligt Huitfeldts uppmaning gällande publicering av muhammedkarikatyrer. Är det så att makthavare tror att de prepresumtivt främlingsfientliga svenskarna, med statsministern Löfvens uppmaning att “rannsaka” sig själva ska finna “Främlingsfienden inom oss [svenskar]” (substantivet är förmodligen medvetet utelämnat) som Bengt Westerberg (fd. Fp) fastslog år 2012 — vilket är en förvanskning av och förolämpning mot det svenska kynnet som är internationellt känt för att vara något inbunden och inte så öppen mot främlingar (en svensk känner ofta inte sin granne), vilket har varit fallet före mångkulturens införande då främlingen var en annan svensk varför det går att ifrågasätta klokheten i att göra ett folk med sådant kynne mångkulturellt alltför hastigt och dessutom betrakta dem som inte hinner med i omställningen som främlingsfientliga/rasistiska —, leds till att förstå, tack vare de ständiga påpekandena, att de har en fientlig inställning till hitflyttade utlänningar. Makthavares tillsynes olösbara problem är att förmå dessa svenskar att tänka rätt, vilka inte tycker att de är främlingsfientliga eller rasistiska — det finns ingen jämförelsegrund mellan en rasist och en person som av samhörighetskänsla vill omge sig med sitt eget folkslag eller ursprungsnationalitet, det skulle vara ett förnekande av den mänskliga naturen —, utan att för den skull fördöma dem, vilket orsakar rädsla eller ilska, vilket Martin Luther King Jr förstod. Lösningen skulle vara att makthavare gör sig medvetna om och accepterar det ovan beskrivna svenska och mänskliga kynnet, betänker reaktionerna, begränsar det moraliska dömandet och fördömandet till den privata sfären och tar lärdom av historien hur “kungen” tog sig an rasism och nutidens Daryl Davis’ metod att hantera rasister — förutom att börja respektera demokratin och medborgarna (i synnerhet de minderåriga), vilka själva bestämmer över moral och umgängesregler, och överlåter åt demokratins dömande instans, rättsväsendet, att sköta dömandet.)

Det är därför svårt att förstå skälet till varför Huitfeldt inte nämner något om dessa tabun — kan det vara så enkelt att han anser att ämnena visst bör diskuteras “med öppna ögon” men att det hittills inte varit möjligt (med risk för repressalier) på grund av att det tills helt nyligen enda riksdagspartiet inklusive deras (åsikts)sympatisörer som har försökt anses i offentligheten ha fel värdegrund — med tanke på att han i en tidigare krönika (som inte avser muslimer) beskrivit hur den “styrande klassen” likt de tre välkända buddhistiska aporna har blundat för den “tilltagande brutaliseringen, segregationen och kriminaliteten” i Sverige, vilken har av just värdegrundsskäl byggt med hjälp av ett stort antal medborgare varav en okänd andel som på grund av rädsla i lönndom tycker helt eller delvis någonting annat [det gäller mig själv, varför jag känner mig tvungen att skriva under pseudonym, vilket jag inte är ensam om] en åsiktskorridor där dess ställningstagarväggar har utestängt debatt och i en anda av “ändamålet helgar medlen” anser att det inte gör någonting om de som håller dessa åsikter känner sig tystade eftersom moralen och värnande av den av staten knappast demokratiskt deklarerade “värdegrunden” (gemensamma sociala normer och umgängesregler skrives av medborgarna, under den förutsättningen att den svenska mångkulturen gör det möjligt att frambringa hos medborgarna en känsla av gemenskap och ett “vi” som går på samma väg mot det framtida Sverige, inte den moderna demokratins makthavare) prioriteras högre än att skapa ett debattklimat som respekterar och möjliggör yttrandefriheten, vilket kan exemplifieras med en av Aftonbladets ledarskribenter som anser att det inte finns en åsiktskorridor (även tabuisk benämnt som “beröringskräck” för ämnet) med motiveringen att “invandring, integration, migration” visst debatteras (“jag har ägnat nån debatt [mot “högerpopulism”, som ledarskribenten diplomatiskt etiketterar dem som han anser ha rasistiska tendenser] i veckan åt invandring”). Det som ledarskribenten inte ser är att det är milsvidd skillnad på att debattera och att i sina ställningstaganden fördöma, och vars retorik inte har några likheter med den som Martin Luther King Jr använde gentemot rasister i den amerikanska södern.

Vidare, är det en kulturkrock av fundamentala proportioner (t.ex. reaktionerna på avbildningar av profeten Muhammed och de aktuella fallen av koranförstörelser), en uppgift att hantera för, i demokratisk anda, i första hand medborgarna och rättsväsendet och i andra hand makthavare och “intelligentia[n]”, där de två parterna konfronteras med varandra varav den ene är villig att lyssna och göra eftergifter och den andre, som med amerikanskliknande självsäkerhet iscensatte konfrontationen, framställer begäran om anpassningar. Orsaken är — förutom att muslimer har valt att bosätta sig i Sverige och västvärlden — framför allt Sveriges men även Västeuropas, i kulturberikningens och inkluderingens namn, oförberedda förhållningssätt till det stigande antalet muslimer med religionkollektivistiskt och vanligtvis mellanöstern/afrikanfolkligt kynne och deras syn på den av västvärlden påfundna yttrandefriheten och religionsfriheten där demokratiska Sverige med svenskt konsensussökande kynne inte talade om för hitkomna muslimer, vänligt men bestämt, vad som förväntades av dem, vilket var tydligt för invandrare under 1960- och 1970-talen som äntrade det svenska samhället i över tid lagom mängd och utan att överskrida den för gemenskapen avgörande sociala kapaciteten samt utan statens integrationsinstruktioner och krav på upplevd personlig och samhällelig kulturell berikning.

Exempelvis gjorde regeringen via Laila Freivalds (S, utrikesminister 2003-2006) misstaget att prioritera ställningstagandet mot islamkritiker framför yttrandefriheten genom att offentligt be muslimer om ursäkt (“Jag ber om ursäkt för att vi i Sverige har enstaka personer som är så hänsynslösa och medvetet kränker andra människors religion”) gällande Sverigedemokraternas publicering år 2006 av en karikatyr av profeten Muhammed på SD-Kurirens webbplats som ett stöd för de av Jyllands-Posten publicerade muhammedbilder 2005 (illustrationer av islams koppling till kvinnoförtryck, terror och krig).

Trots att justitiekanslern (Göran Lambertz 2001-2009) prövat SD:s publicering och funnit att den “inte utgör hets mot folkgrupp”, spreds inte detta demokratiskt självklara och avgörande ställningstagande och budskap av regeringen (vilket skulle ha inneburit ett demokratiskt och moraliskt stöd från staten till medborgarna) eller andra makthavare, varför muslimer inte kände sig tvungna att anpassa sig till demokratins yttrandefrihetsprincip och västvärldens samhällsordning.

Ett och ett halvt decennium senare har makthavarna inte dragit några lärdomar eller rätta sig efter rättsväsendet ställningstagande, framför allt på grund av Sverigedemokraternas inträde i politiken, och har samma inställning som tidigare, trots att Malmöpolisen bekräftade ånyo i september i år angående en förstörd Koran i Ronneby att det inte var ett lagbrott (Hets mot folkgrupp).

Här följer en kort sammanställning av maktenhavares ställningstaganden mot koranbränningen, med moraliskt stöd för de muslimer som känner sig kränkta och mot dem som nyttjar yttrandefriheten för att uttrycka sina åsikter:

Regeringen, statsministern:
“Vi behöver inte det i vårt land.”

Institutioner, ärkebiskopen:
“Att bränna böcker är barbariskt.”

Debattörer, Svenska Dagbladet:
“Koranbränningen i Malmö är omoralisk.”

Journalister, Aftonbladet:
“Koranbränningen var del av simpel rasistisk propaganda […] som sådan är den bara värd vårt förakt.”

15(!) muslimska församlingar, (bara i) Stockholm:
“Vi vill inte att det ska vara lagligt i Sverige att bränna heliga skrifter […] och att det samtidigt ska bli förbjudet att håna de olika religionerna.” [krav på hädelselag]

(Huitfeldt anser visserligen att de är demokratiska handlingar (muhammedavbildningar, koranförstörelser) men klargör inte, möjligen av diplomatiska skäl eller för att inte aktivt vilja delta i de offentliga fördömandena, huruvida han karaktäriserar dem som (förutom “onödig[a] och destruktiv[a] manifestation[er] av yttrandefrihet”) islamofobiska, rasistiska, högerextrema eller nazistiska — eller som en protest mot en ökande andel av det muslimska kollektivets bristande respekt för västvärldens samhällssyn och politikers och andra makthavares bristande intresse för en ökande islamprägel på Danmarks, Sveriges och västeuropas samhällen.)

Fram träder en frågeställning som medborgarna och makthavare, inklusive “intelligentia[n]” och “publicister” bör fundera på: kan det anses vara demokratiskt eller moraliskt riktigt att bekämpa det som är demokratiskt tillåtet? Det är en ny situation i den moderna demokratin där de historiskt ovana medborgarna (uppvuxna i frihet) — som tack vare västvärldens människosyn och samhällsordning inte har självupplevd erfarenhet av en statsmakts åsiktsförtryck och där referensen endast är, i huvudsak, historisk och har gällt andra länder än det egna (Sverige) med kommunistisk, fascistisk, nazistisk eller apartheid-istisk samhällsordning och vars övermåttan arroganta ledares mål var att skapa goda samhällen (en mentalitet som kan kännas igen i dagens nationers corona-regler/lagar där demokratins makthavare bestämmer å medborgarnas vägnar vilka risker de ska ta) vilka har bekämpats och fördöms av västvärlden, vilket i vår tid och med detta historiska perspektiv i ryggen (eller framför ögonen) och på hemmaplan ses som något som Sverigedemokraterna har i viss mån ärvt och som är en börda som axlas av bland annat de dryga 56.000 elever som röstade på partiet i Skolvalet 2018 (möjligen skulle framför allt politikers fördömande av/ställningstagande mot Sverigedemokraterna vara en uppgift för Barnens rätt i [det demokratiska] samhället (BRIS) att undersöka huruvida detta bedöms respektera minderårigas demokratiska rättigheter och värdighet) —, till skillnad från politiker i internationella sammanhang, själva har att bestämma var gränsen bör gå mellan reell och kompromissad yttrandefrihet samt att balansera den personliga moralens dömande och fördömande i offentligheten mot det personliga medborgaransvaret för att försvara denna frihet (UDHR, artikel 19) samt att visa respekt för individens värdighet (UDHR, artikel 1, vilken i praktisk tillämpning gör individen maktlös att hävda denna mänskliga rättighet då det är omgivningens moral och sociala normer — vilka skiljer sig mellan den västerländska och muslimska världen, varför det finns anledning att fundera på hur stor andel av svenska muslimer som prioriterar Kairodeklarationen, CDHRI (antagen av 49 länder) — som bestämmer huruvida dess medfödda värdighet ska respekteras. Det skapar ett moralfilosofpolitiskt problem: är det möjligt att i den offentliga sfären visa en person värdighet vars människosyn bedöms vara rasistisk eller främlingsfientlig, exempelvis Sverigedemokraternas partiledare eller en minderårig skolelev som har sverigedemokratiska åsikter?).

(Denna medborgarnas och makthavares ovana — i kombination med statens införda och illa folkligt förankrade mångkultur samt en senare sjösatt värdegrund som har lett till att den gemensamma folkliga moralen inte längre är gemensam och där gränsdragningen mellan personlig moral och politik [åsikter; döma och styra över andra] har blivit diffus — tar sig uttryck på olika sätt, till exempel offentliga uthängningar likt historiens föråldrade människosyn och rättsskipande skampåle.

Eller, i vissa fall, kontakt med meningsmotståndarens arbetsgivare.

Eller, regeringsrepresentanten Morgan Johansson (S, dåvarande inrikesminister) som år 2019 kommenterade Staffanstorps kommuns planer på att “[s]luta erbjuda fläskfritt alternativ i skolmatsalen. Den som inte äter gris [en anmärkningsvärd formulering av Sveriges Television] får i fortsättningen nöja sig med vegetariskt” med att fråga “Ska det här tolkas som att man nu vill signalera att judar och muslimer inte längre är välkomna till kommunen?” — den förvånansvärt infantilt formulerade frågan (vilken inte tycks vara retorisk och är knappast värdig en vuxen, än mindre en statsman, och som utgör regeringens ställningstagande mot kommunen och medborgare med samma ståndpunkt och är dessutom en anklagelse om lagbrott enligt Diskrimineringslagen) visar en oförmåga att göra åtskillnad på personlig moral och respekt för demokratin — vilket är en genom åren genomgående trend att anta att intentioner är grundade på islamofobi och/eller rasism, till exempel förslaget att stänga gränserna under flyktingkrisen år 2015 (jmf. “Luciabeslutet” 1989), i stället för ekonomi (politik) eller Karlstads kommuns ståndpunkt i samma fråga samma år som hade modet(!) att bland annat meddela (förutom “begränsade resurser”) “Vi vill gärna värna om våra svenska mattraditioner”.

Eller, Sveriges Radio Gävleborgs anställdas (för vilka Sveriges Radios personalavdelning är indirekt ansvarig, för vilken SR:s styrelse är indirekt ansvarig, för vilken Förvaltningsstiftelsen är ansvarig och där bollen slutligen stannar hos regeringen) självtest under augusti i år av “vitt privilegium” som med hjälp av fem fingrar skulle påvisa hur rasistiska, alternativt främlingsfientliga, svenskar i allmänhet är. — De var förmodligen inspirerade av den amerikanska och, enligt vissa av dess ledares egen utsago, marxistiska rörelsen Black Lives Matter’s (BLM) upplopp och protestdemonstrationer mot bland annat “white privilege” och krav på den vita befolkningens erkännande av personlig skuld för omedveten, kollektiv och historisk rasism.

Eller, flyktingkrisen år 2014/15 (där knappt hälften av den dryga miljonen asylsökande 2015 beviljades flyktingstatus enligt Eurostat, 2017) med dåvarande statsminister Reinfeldts “öppna era hjärtan”-tal och ett år senare statsminister Löfvens tal “Mitt Europa bygger inte murar” som påminde Sverige om sin moraliska skyldighet att visa medmänsklighet — kosta vad det kosta vill i gemenskap/kulturkrockar, samhällsresurser och skattepengar: Riksrevisionens granskning år 2017 av migrationspolitiska beslut konstaterade att det hade “saknats ekonomiska analyser, trovärdiga skattningar av antalet asylsökande samt beskrivningar av hur förslagen påverkar människor, myndigheter, kommuner och landsting”, och fortsätter “[Ex]empelvis uppfylls kraven på heltäckande och långsiktig ekonomisk analys sällan och i mer än hälften av fallen saknas beskrivningar av möjliga kommunala konsekvenser. Analyserna presenteras ofta kortfattat och utan bakomliggande antaganden eller beräkningar”.

Eller, de 261 statstjänstemännen vid Regeringskansliet — vilka ska vara opolitiska som de själva uttryckligen säger (“uppropet är opolitiskt”) och agerar på moralisk grund — som i uppropsbrevet till förvaltningschefen år 2018 oroade sig för hur Sverigedemokraterna i regeringsställning skulle kunna påverka arbetsplatsens “värdegrund och policy inom mångfald och icke-diskriminering” (nyhetsrapporteringen förtäljer inte huruvida personalen i stort delar uppropsmakarnas ståndpunkt). Grundlagen tycks ha förlorat sin giltighet på den statliga och demokratiska arbetsplatsen varför eventuella sverigedemokratiska (åsikts)sympatisörer bland de 4600 anställda gör klokast i att hålla sina åsikter för sig själva.

Eller, Rossana Dinamarca. Som Vänsterpartiets representant valde hon att klä sig i en svart undertröja med vit text som sade “SD = RASISTER” under valet av talmän i riksdagen år 2014 och var därav delansvarig för tonen i debattklimatet — även i skolor, där hennes meningsfränder gav moralisk legitimitet åt elever att fördöma varandra. Det är en sak att riksdagens företrädare fördömer vuxna, en helt annan när det riktas mot barn och minderåriga tonåringar: drygt 40.000 elever röstade på Sverigedemokraterna i Skolvalet samma år. 

Eller, Dan Eliasson, dåvarande generaldirektör för Försäkringskassan, som kommenterade SVT Debatt år 2014: “Normalt håller jag mig till socförsäkringen. Men J Åkesson i debatt gör att jag kräks! […] En del tycker att GD ska vara tyst! Passar inte mig. Hatar rasism!”. Retoriken kan anses ha passerat anständighetens gräns då den inte skapade en trend hos statens representanter i ställningstagandet mot oönskade åsikter. En erinran till generaldirektören kan vara på sin plats (så vida inte han har mognat i sitt uttryckssätt under de gångna sex åren): upp till var femte, statistiskt sett, av dina cirka 1.000 medarbetare på din nuvarande arbetsplats (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) kan uppfatta ditt fördömande som riktat mot dem själva, liksom kan de dryga 56.000 skolelever som röstade på Sverigedemokraterna år 2018 och vars föräldrar kan vara en av de arbetskollegor som du möter regelbundet.
Det kan tänkas att han dagligen bryter mot grundlagen då arbetskamrater under fikarasten i den statliga lejonkulan undviker att uttrycka sina åsikter i aktuella samhällsfrågor — när generaldirektören är närvarande.

Eller, den för Sveriges vid­kommande unikt problematiska regeringsbildningen år 2018, som orsakades av att Centerpartiet och Liberalerna på moralisk grund uteslöt regeringssamarbete med Sverigedemokraterna och valde i stället att ingå i/stödja en socialdemokratisk regering. Därmed berövade de två partierna medborgarna ett borgligt regeringsalternativ, vilka röstade bort en socialdemokratisk regering. — Det skulle kunna vara möjligt att förhindra en utdragen regeringsbildning 2022 genom att samtidigt med valet genomföra en folkomröstning där röstdeltagarna ges en möjlighet att välja om deras parti ska samarbeta med Sverigedemokraterna, vilket skulle ge politikerna en tydlig instruktion att följa. Det besväret skulle kunna undvikas om partierna respekterade demokratin och medborgarna och deklarerade deras ståndpunkt för valet.)

Svaret är rimligen huruvida konsekvenserna kan anses demokratiska. Till exempel, som tidigare nämnt, om en person känner sig felaktigt anklagad och fördömd och därför drar sig för eller till och med inte länge vågar uttrycka sina åsikter och upplever ett åsiktsförtryck som tvingar denne att göra avkall på sin yttrandefrihet — är detta en odemokratisk konsekvens? Eller, är det ett demokratiskt — eller, varför inte, moraliskt — motiverat pris som den enskilde medborgaren ska betala, mätt med statens värdegrundsmåttstock, som ifrågasätter regeringars migrationspolitik (vilken Huitfeldt ansåg i krönikan från 6 september i år vara “en av de största och dyraste politiska samhällsförändringar som skett i Sverige i modern tid”) eller som i sin kritik eller kommentarer inte visar tolerans eller hänsyn gentemot berörda muslimer, och får därför räkna med att få offentliga “mothugg” av politiker, journalister och debattörer.

Den moraliska motiveringen får problem när personer vilka delar offentligt fördömda svenskars åsikter men som inte räknas till majoritetsbefolkningen (alltså, de som inte tillhör det svenska folkslaget) får betala ett pris för det offentliga Sveriges ställningstaganden, om än relativt väl skyddade mot islamofobi- och rasistanklagelser tack vare sitt ursprung — människans natur gör att vi (be)dömer, som bekant, individer olika beroende på deras grupptillhörigheter —, till exempel Mona Walter (föreläsare och debattör), Soheila Fors (författare och föreläsare) och Maria Rashidi (kvinnorättsaktivist och debattör), för att inte tala om alla dem som lever under ett hedersförtryck som det religiösa och kulturella kollektivet har medfört till Sverige och västvärlden, och som det visar litet intresse för att vilja stävja, vilket kan jämföras med deras engagemang mot koranförstörelser och muhammedkarikatyrer. Det finns ingenting, från ett demokratiskt och västerländskt moraliskt perspektiv, som hindrar Sveriges alla muslimska församlingar/föreningar (går det att anta att dessa är representativa för en majoritet av svenska religiösa/kulturella muslimer?) att göra ett genensamt upprop mot hedersförtryck.

Den moraliska motiveringen får en ytterligare dimension och snäppet värre när det drabbar tonåringar och skolungdomar som inte har vuxnas möjlighet att värja sig från ett moraliskt eller demokratiskt (yttrandefrihet) perspektiv, till exempel lärare som anser (som privatpersoner) att Sverigedemokraterna och deras åsikter ska om inte uttryckligen fördömas så åtminstone motarbetas. Den individuella moralen och synen på yttrandefrihet har kommit att prövas än mer i och med det nya politiska partiet Alternativ för Sveriges inträde i offentligheten, vars representanter besöker skolor för att informera om sin politik — det finns en video (YouTube) där en skolanställd uttryckligen kallar representanterna “rasistiska”. Det är nu upp till rektorer runt om landet att ta ställning för eller emot (stats)anställdas agerande mot elever, och i förekommande fall anställda, på arbetsplatsen (vilket försätter den senare nämnda lärarinnan och hennes skolledning i en prekär situation), vilka dessutom bör begära råd av den statliga myndigheten Skolverket, som har att följa regleringsbrevet från regeringen, vilken eventuellt byts ut vart fjärde år — och som kanske inte kommer att på moralisk grund ta ställning mot eller fördöma skolungdomars åsikter. Det övergripande ansvaret för balansen mellan den medmänskliga moralen och den politiska yttrandefriheten har dock skolungdomars uppfostrande föräldrar och andra vuxna, inklusive makthavare, som bör föregå med gott exempel.

Det som “exakt […] skall uppnås” och “varför det är så viktigt att utmana just detta, muslimska, tabu”, undrar Huitfeldt, är att berörda muslimer ska vänja sig vid demokratins yttrandefrihet och västvärldens och specifikt svenska sociala normer — alla andra religioners utövare har varit tvungna att betala priset av att uthärda kommentarer, kritik, satir och hån, till exempel Jehovas Vittnen, kristna Livets Ord och Scientologikyrkan (kristna har, utan regeringens moraliska stöd, exempelvis haft att hantera filmen “Ett herrans liv” [eng. “Monty Phython’s Life of Brian”] 1979 och utställningen “Ecce Homo” 1998) —, vilket minskar sannolikheten att en grogrund för extremism uppstår och där “muslimska extremisternas totalt oproportionerliga reaktioner” är toppen av ett isberg (det är smått oförståeligt att muslimer väljer att leva i en region vars människosyn, samhällsordning och kulturer inte överensstämmer med de egna, i synnerhet valet av Sverige vars klimat och folkliga kynne knappast kan locka). Eller för att uttrycka det rent krasst: ju fler muslimer som inte anpassar sig, desto fler sociala kulturkrockar som leder till större risk för attentat.

Dessutom kan hänsyn, som även det föreslås, aldrig krävas, säger människans kynne — här bortser han från den universella social normen som säger att nykomlingar visar respekt och hänsyn för värdfolkets välkomnande gästfrihet och sätt att leva, till exempel skulle en västlänning inte kräva av folken i muslimska länder att de anpassade sig, vilka skulle med Sveriges mått mätt betraktas som främlingsfientliga. Hänsyn gives av fri vilja efter förtjänt. Däremot kan demokratin kräva tolerans (påtvingad hänsyn och (statens) krav på anpassning) vilket är destruktivt för viljan att integrera och respekten och intresset för det främmande, och i stort sätt omöjliggör naturligt och avslappnat umgänge mellan svenskar och muslimer.

Tvärtom har Sveriges förhållningssätt och agerande varit just destruktivt för gemenskapen. Det har givit muslimer bemyndigande, som exemplen i denna text visar, och ingivit dem med mod (utöver det kollektiva självförtroende som deras religiösa eller kulturella gemenskap ger gruppens individer) att förhålla sig fördömande gentemot kritiker och till och med polisanmäla när de känner sig kränkta eller går till ytterligheter i till exempel Frankrike som har “drabbat[s] av våldsam islamistisk fundamentalism” som Huitfeldt ger åtta exempel på och vars orsak han anser beror på att Frankrike har försvarat västerländsk människo- och samhällssyn (“yttrandefrihet och sekularism”) mer ihärdigt än Sverige och där den bästa lösningen skulle vara att västvärlden visar muslimer hänsyn/särbehandling, vilket innebär att de “hörnstenar i […] samhällsbygget” — ett fundament som skiljer sig från den muslimska världen och som har möjliggjort att viljan och själva tanken att kompromissa har uppstått, och därav inte ser att grundorsaken är antalet muslimer med icke västerländsk samhällssyn varav en liten andel (toppen av ett isberg: grogrunden eller delar av den muslimska gemenskapen enligt senare nämnda opinionsundersökningar, till exempel, som nämnt, 15 muslimska församlingar i Stockholm kräver efter koranförstörelseren att det ska “bli förbjudet [lagbrott] att håna de olika religionerna”) utgörs av extremister — ska omförhandlas till förmån för det växande muslimska kollektivets krav på att västvärlden och Sverige anpassar sig och som i förlängningen leder till att kollektivets individer erhåller, i jämförelse med övriga medborgare, en ökad rättighet att polisanmäla kommentarer, kritik, satir och hån samt en minskad demokratisk skyldighet att tolerera detsamma. 

Det (Sveriges förhållningssätt och agerande) har skapat absurda situationer som till exempel krav på hädelselag och fallet med de två muslimska kvinnorna (moderat kommunledamot; lärarinna, tidigare nämnd) som debatterade i år i SVT frågan om slöjans vara eller icke vara i Skurups skolor — en debatt som Frankrike har haft (förbud mot att bära utmärkande religiösa tecken i skolan) och som diskuteras i Kanada —, den ena utan slöja och den andra med, där den slöjbärande kvinnan kallar den andre för islamofob och rasist och föreslås flytta från Sverige. Hennes agerande motiverar förmodligen skolans elever och anställda att, om inte annat för stämningens skull, ge avkall på sin yttrandefrihet i frågan. Vidare, är lärarinnan ett exempel på bristande solidaritet med de, enligt uppgift, 10.000-tals kvinnor och barn (som kan vara elever och anställda i Skurups skolor) som lever under ett hedersförtryck som hennes grupptillhörighet har medfört till Sverige, förutom en förståeligt osvensk självsäkerhet, och som engagerar så väl enskilda personer och organisationer (dock inte muslimska församlingar/föreningar) som svenska staten. Frågan är om lärarinnans kompromisslösa och fördömande förhållningssätt gentemot kritiker och bristande solidaritet med de utsatta utgör ett undantag hos svenska muslimer.

Ytterligare ett exempel på försämrat samspel mellan svenskar och muslimer, och där staten är en aktiv part, är fallet med den nyligen dömda svenskan (rubricerad som “ovanlig dom” av Sveriges Radio Jönköping; det framgår inte av nyhetsrapporteringen huruvida en eller flera av domstolens nämndemän tillhör det muslimska kollektivet) som, i egenskap av privatperson och kund, uttryckte synpunkter på en apoteksanställds slöja, varpå denne kände sig så “ledsen och kränkt” (vilket kan sättas i relation till det hedersförtryck som många lider av) att hon polisanmälde händelsen. — Straff har bland annat till syfte att brottslingen ska rannsaka sig själv och omvärdera sitt handlande. Det gäller inte svenskan då hon nekar till att ha begått något brott. Det innebär att staten via domstolsväsendet har talat om för muslimer att de kan få ett skadestånd å 5.000 kronor om de skulle känna sig ledsna och kränkta av en svensks kommentar angående deras tro, och eventuellt kultur, och valet att markera denna grupptillhörighet i offentligheten. Det skulle inte vara förvånade om nämndemän i framtida fall tar av Justitias bindel för att bilda sig en uppfattning om den åtalade, exempelvis om åtalet hade gällt en kvinna som flytt från muslimskt kvinnoförtryck och kommit till västvärlden och bränt sin slöja; frågan är om apoteksbiträdet hade polisanmält händelsen överhuvudtaget. Rimligen har svenskan lärt sig en läxa och kommer förmodligen att dra sig för att uttrycka sina åsikter gentemot muslimer i allmänhet och slöjbärande kvinnor i synnerhet, både som privatperson och som i egenskap av, om så vore, arbetsgivare.

Därmed, på grund av statens ställningstaganden och dömanden och styrning av medborgarnas umgängesregler, försvåras normal mänsklig interaktion — “ge och ta” som Huitfeldt råder (eller berömma och förolämpa) dessvärre utan att ha insikten att hans efterfrågade “samspel” bygger på frivillighet hos parterna och utan statens inblandning — och likabehandling mellan svenskar och muslimer där frågan är om apoteksbiträdets agerande (utan kompromissvilja och med statens dömande krav på särbehandling och hänsyn) kommer att förbli en ovanlighet hos minoriteten. — Det skulle kunna hävdas att svensk nutida moral och (domares tolkning av) svenska lagar, vars rötter ligger i myllan av gemensam moral och svensk/västerländsk människosyn, inte är anpassade för kränkta muslimer eller fördömda svenskar med sverigedemokratiska åsikter varför det skulle vara socialt (troligen ett drömscenario för sociologer) och politiskt intressant om Alternativ för Sverige kom in i riksdagen.

Nu är det inte apoteksbiträdes eller lärarinnans fel att de har kunnat agera som de gjorde (om vi bortser från personligt ansvar). Det är, som nämnt, det offentliga Sverige som har bemyndigat muslimer och givit dem modet, vilket verkar destruktivt på integrationsprocessen (eller för att uttrycka det på ren svenska: försvårar umgänget mellan svenskar och muslimer) då svenskar måste tänka sig för när de kritiserar eller har synpunkter på muslimer, vilka är en relativt ny och framför allt växande grupp (cirka en miljon) — antalet är avgörande för hur väl parterna samspelar: ju färre, desto större intresse och hänsyn och vilja att kompromissa; ju fler, desto mindre intresse och en hänsyn som över går i tolerans och till och med i ovilja att kompromissa, interagera och integrera, i enlighet med människans natur — och som påverkar gemenskapen och gör islams närvaro i samhället alltmer framträdande. Frågan är huruvida denna dom kommer att förbli “ovanlig”. Om så blir fallet, skulle orsaken vara ett frivilligt hänsynstagande sprungen ur empati, förståelse eller intresse för det främmande i möten mellan svenskar och muslimer, till exempel under fikarasten på ett apotek, en skola, en statlig förvaltningsmyndighet eller i Sveriges Radios lokaler — eller ett undertryckande (p.g.a. rädsla eller artighet) av kommentarer eller åsikter styrt av det offentliga Sveriges ställningstagande gentemot svenskars förmodade islamofobi och rasism?

(Slöjan har olika symbolisk betydelse för olika personer inom och utom kollektivet, som en öppen dörr av inbjudan och intresse för det främmande eller en markering mot omgivningen med bristande respekt för Sveriges syn på privata religiösa uttryck (utöver slöjan även bl.a. bön på t.ex. arbetsplatser) i offentligheten, till exempel en icke västerländsk människo- och samhällssyn, vilket försvårar interaktion, dels genom hänsyn och respekt men även svårighet att socialt orientera i umgängesregler gentemot det främmande, där frågor på grund av dess privata natur blir svårlösta för att inte kränka eller såra — är det en person som lever under ett hedersförtryck, eller som inte tycker att hedersförtryck är något som berör denne —, och på grund av i huvudsak statens inblandning har orsakat en obalans där svensken är i moraliskt underläge som exemplen ovan visar, varför naturligt umgänge mellan svenskar och muslimer blir problematisk. Arbetsgivare är särskilt berörda då just frågornas privata natur gör det olämpligt, av respekt för privatlivet, att bilda sig en alltför detaljerad uppfattning om den sökande — ett hänsynstagande som inte har varit nödvändigt tidigare —, till exempel hur känslig är muslimen för kommentarer eller kritik från arbetskamrater och eventuellt kunder (riskerar det att bli dålig stämning på arbetsplatsen, som kan orsaka ett arbetsmiljöproblem, som kan leda till rättssak), eller handhälsningar på medarbetare och externa kontakter [fällande dom 2010 och 2018], eller krav på bönestunder eller hur prestationsförmågan för t.ex. vårdpersonal och busschaufförer påverkas av fastemånaden.)

Det blir svårt att sia om vägen framåt när Huitfeldt inte nämner huruvida Sveriges moraliska hänsynstagande och kompromissande av yttrandefriheten ska vara tillfällig eller permanent eller hur stor andel av det muslimska kollektivet som behöver skyddas från att bli upprörda av kritik och kommentarer för kunna finna sig till rätta i Sverige, eller om Sverige även fortsättningsvis ska på moralisk grund fördöma kollektivets kritiker. Hans samhällsbetraktarkollega Johan Hakelius (Fokus, Svenska Dagbladet m.fl.) uppmanar år 2018 att “Det är bara att sätta igång och diskutera saken [den ökande andelen muslimer i Sverige]”, vilket är svårt så länge den ena parten inte äntrar diskussionsarenan men i stället väljer att ställa sig på den moraliska fördömarläktaren — det kan förmodas att Dalai Lamas moraliska anseende har naggats i kanten efter BBC-intervjun förra året där han bland annat sade angående flyktingkrisen att “European countries should take these refugees and give them education and training, then the aim is return to their own land” och “They themselves I think better to their own land. Keep Europe for Europeans” — och avfärdar argument och fördömer åsikter som islamofobiska och/eller rasistiska.

Här följer en sammanställning över vad som bland annat kantar den befintliga vägen mot Sveriges framtid.

Hallands Nyheter, 2001
“Religiösa skäl ger rätt till särskild skolmat [i Falkenbergs kommun]”

Svenska Dagbladet, 2005
“Allt fler skolor börjar införa ramadanlov. Eleverna får ledigt under den festdag som avslutar den muslimska fastemånaden”

Sveriges Radio P1, 2005
“[k]an en kvinna med muslimsk tro till exempel gifta sig med en icke-muslimsk man. Nej, svarar de flesta av de imamer [15 muslimska församlingar i Mellansverige] som Ekot har talat med. [e]tt problem som inte gäller en muslimsk man. Han får gifta sig med en icke-muslimsk kvinna.”

Expressen, Göteborg, 2005
“En tavla föreställande ett samlag och med verser ur Koranen har retat upp islamister. Hot mot museet, verket och personalen har nu tvingat ledningen att ta ner tavlan.”
“Världskulturmuseets informationschef Jonas Dahl berättar att ungefär 700 [sjuhundra] mejl har kommit till museidirektören sedan utställningen invigdes för en dryg månad sedan.”

Sveriges Television, Rapport, 2007
“Förra året tog Sverige emot rekordmånga flyktingar, över 27.000.”
“Många kommuner säger att de har nått gränsen för vad de klarar av.”
Irakiska: “– Det känns som hemma. Det känns som Irak eller nåt annat arabland. Jag trivs jättebra i Malmö.”

Sydsvenska Dagbladet, 2009
“Fastetiden en utmaning för skolorna”
“I dag inleds fastemånaden ramadan. Trötta elever och sämre skolresultat är att vänta, enligt flera grundskolerektorer.”

Sveriges Radio P1, 2009
“Ramadan – en av Sveriges största högtider”
“I veckan inleds den muslimska fastemånaden Ramadan som berör cirka 400.000 muslimer i Sverige och omsätter 1 miljard kronor. Hur har Ramadanfirandet formats av Sverige och på vilket sätt har Sverige påverkats av Ramadan?”

Sveriges Radio Halland, 2010
“Alternativ skolmat till muslimer”
“När muslimska skolbarn i Hylte vid skolstarten i år inte längre fick köttalternativ vid de dagar då fläskkött serverades, utan istället fick vegetarisk mat, så skapade det en hel del protester.”

Sveriges Television, 2010
“Arbetsförmedlingen i Älmhult ska betala 60.000 kronor i skadestånd till en man som fick sin ersättning indragen för att han vägrade skaka hand med en kvinna [verkställande direktör] under en arbetsintervju. Han gjorde det av religiösa skäl och Arbetsförmedlingen diskriminerade mannen på grund av religion, menar Stockholms tingsrätt.”

Sveriges Radio, Gävleborg, 2012
“Skolavslutning i kyrkan upp till debatt igen”
– “[s]koleleven E.H. tror att det är bättre att inte vara i kyrkan, eftersom elever av andra religioner inte alltid får gå till kyrkan”

Sveriges Radio, 2013
“Äldreboenden på andra språk ökar – i Stockholm.”
VD, Kavat Vård i Stockholm: “– Det kommer växa lavinartat och det finns inget stopp för det.”
Verksamhetschef, Persikan: “– Språket, maten, miljön och kulturen. Det är det som uppskattas”
86-årig persiska: “– Vi är från samma land och pratar samma språk och det är bättre för mig.”

[Ett valfrihets-privilegium som inte förunnas svenskar som känner samma behov och önskan att omge sig med sitt eget folk och kultur i en ny tid i en värld i förändring.]

Helsingborgs Dagblad (HD), 2013
Opinion: “Det är alltså ett faktum att ramadan sedan länge är en svensk tradition, som firas av en minoritet svenskar.”

Sveriges Television, 2015
“SVT:s rundringning visar att flera badhus runt om i landet har just skilda tider för män och kvinnor. Och religion är bara ett av skälen.”

Norra Skåne (Skånska Dagbladet), 2015
“Problemen med att människor badar i heltäckande klädsel har blivit så stora att fritidsnämnden nu tar in en flerspråkig timanställd för att förklara reglerna i badhusen.”

Språktidningen, 2016
“Arabiska håller på att gå om finska som näst största språk i Sverige. Persiska, polska och somaliska är andra språk som ökar snabbt.”

Aftonbladet, 2017
[granskningen handlar inte specifikt om muslimer]
“Mörkertalen är enorma.”
“– En stor, tyst grupp är vuxna kvinnor.”
“– Vårt antagande är att var tredje elev, flickor som pojkar, som själva är födda utomlands eller som har två utlandsfödda föräldrar lever under hedersrelaterade familjenormer.”
“I Sverige skulle det innebära att nära 240.000 unga lever under hedersförtryck. Då räknas inte de fall in där den unga har en utlandsfödd förälder eller där båda föräldrarna är födda i Sverige. Hedersförtryckta i kristna svenska församlingar eller vuxna ingår inte heller.”
“Vågar inte berätta”
“– Skolorna har stora möjligheter att förändra genom att informera. [barnen] måste våga lita på att de tas på allvar om de berättar”

Sveriges Television, 2017
Polisen: “– Det finns en latent hotbild mot judar i Malmö.” 

Timbro.se, 2017
“[…] en övervägande majoritet av unga muslimska väljares politiska preferens ligger till vänster. Valresultaten visar att utomeuropeiska invandrare väljer bort de borgerliga partierna.”

Språktidningen.se, 2018
“Veckans nyord: klanröstning. […] Klanröstning är belagt i svenskan sedan 2016. Det talas även om klanröstande och klanröster.”
Wikipedia: “2018 uteslöts ordet klanröstning från nyordslistan [Språkrådet, Kulturdepartementet (Alice Bah Kuhnke, MP)] då det ansågs laddat och för politiskt känsligt.”

Lag & Avtal.se, 2018
“En oenig Arbetsdomstol anser att en kvinna som vägrade skaka hand med män diskriminerades när ett företag avbröt ett rekryteringsförfarande med henne. Företaget måste nu betala 40.000 kronor i diskrimineringsersättning.”

Sveriges Television, 2018
“Förra året var första gången som World Hijab day [sic] anordnades i fem städer i Sverige” 

Sveriges Television, 2019
“SVT:s rundringning till flera skolor i Göteborg visar att många skolbarn varken äter eller dricker under dagens ljusa timmar. Nu oroar sig skolpersonal för att fastan kan påverka elevernas betyg.”

Sveriges Television, Gävleborg, 2019 
“Tre intagna på häktet Bomhus i Gävle har anmält till Justitieombudsmannen (JO) att de serverats fläsk trots att personalen ska ha känt till att de inte äter den maten.” [‘N]u känner jag mig smutsig, kränkt och äcklig’, skriver en av de intagna i anmälan till JO.” 

Sveriges Television Värmland, 2019
“Upp till 25 procent av all skolmat är idag specialkost av olika slag. Vanligaste önskemålen om specialkost är låglaktos, fläskfri och vegetarisk kost. [N]är det gäller fläskfritt försöker köken erbjuda fläskfria alternativ, men fläsk är ofta billigare än annat kött och dessutom en del av den svenska matkulturen.”
“[h]anteringen av specialkost kräver dessutom mer personal eftersom den måste hanteras separat.” 
Karlstads kommun: “– Vi har ju begränsade resurser […] Vi vill gärna värna om våra svenska mattraditioner”

Tidningenproffs.se, 2019
“Inga praktiska körövningar för muslimer under ramadan”
Yrkesakademin i Östersund: “– Regler kommer före religion”

Sveriges Television, 2019
“– Jag [VD, MTR Nordic (pendeltåg)] ber å företagets vägnar om ursäkt för innehållet i mejlet [förbjud att be på arbetsplatsen]. Ingen inom MTR ska behöva känna sig diskriminerad på grund av sin tro.”

TRIS (Tjejers Rätt i Samhället), Uppsala, 2019
Wikipedia: “95% av flickor med föräldrar födda i Norden [har inte] inskränkningar i valet av framtida partner jämfört med 39% av flickor med båda föräldrarna födda utanför Norden.”

Socialstyrelsen, 2019
Wikipedia: andelen ungdomar i hederskulturer: “I Malmö var andelen 9–20%, i Göteborg 8–13% och i Stockholm 7–10%” 

Rebecca Weidmo Uvell (skribent, samhällsdebattör, m.m.), 2020
Granskning: 28 friskolor med islamsk/muslimsk inriktning/profil.

Sveriges Television, 2020
“Förvaltningsrätten i Malmö upphäver Bromölla kommuns beslut om förbud mot bön på arbetstid.”

Dagens Juridik/TT, 2020
“Byrån mot diskriminering i Östergötland stämmer Arbetsförmedlingen för att ha diskriminerat en muslimsk kvinna på grund av hennes religion. Enligt byrån har Arbetsförmedlingen återkallat en anvisning tilljobb- och utvecklingsgarantin efter att hon förklarat att hon som muslim inte kunde ta ett jobb hon anvisats till.” [skogsskötare, 2018 — nyhetsförmedlingen förtäljer inte huruvida domstolen har tagit upp fallet]

Sveriges Television, 2020
“Nytt parti med muslimer i fokus” 
“Partiet Nyans vill bland annat att muslimer ska betraktas som en särskild minoritet, på samma sätt som exempelvis judar och samer.” 
“Partiet vill att så kallad islamofobi ska få en särskild brottsklassificering och ogillar debatten om att förbjuda slöjor i skolan.”

Aftonbladet, 2020
Malmö: “populäraste namnen på nyfödda […] tredjeplats hamnar Mohamed” 

Sveriges Radio, Blekinge, 2020
“Arabiska – huvudspråk på förskolor i centrala Ronneby”

Sveriges Radio, Malmöhus, 2020
“Biblioteksanställda utbildas i vardagsarabiska”

Wikipedia, 2020
“Islam i Sverige”
2000: ~250.000 “självidentifierade muslimer”
2010: ~430.000
2016: ~810.000
2016: ~1.000.000 “antal med kulturell muslimsk bakgrund” 
– 22 moskéer, tre “har fått tillstånd från polisen att ha högtalarutsända böneutrop varje fredag”
– “Enligt Sveriges Radios ekoredaktion fanns det år 2005 ungefär 120 källarmoskéer i Sverige.”
– “Den främsta drivkraften av islams tillväxt i Sverige är invandring.”

FRANKRIKE
Islamic Republic News Agency (irna.ir), 2015
“Dalil Bubakr, head of the Islamic Council of France, says the country has seven million Muslims and only 2200 mosques. He added that the number of mosques in the country need to at least double to meet the need of French Muslims.”

FRANKRIKE
Ledarsidorna.se, IFOP, 2020
“[…] majoriteten av muslimer under 25 år (57 procent) anser att islamisk lag, sharia, är viktigare än fransk lag i Frankrike – en ökning med 10 procent sedan 2016. Totalt sett delade cirka 38 procent av de franska muslimerna denna uppfattning.” 
“[…] muslimer är överväldigande för (81 procent) separata badtider för kvinnor och män”

ENGLAND
Daily Mail [konservativ], 2016: “Mohammed tops the list of most popular baby boy names in England and Wales”
BBC, 2018: “If we combine 14 different spellings included in the data we get 7,307 boys, which is more than 1,000 ahead of Oliver [topped the 2017 list].”

ENGLAND
BBC, 2016
“There are about three million Muslims – about 5% of the population – and an estimated 1,750 mosques in the UK.”

ENGLAND
Channel 4/ICM, 2016
(“a representative sample of 1,000 Muslims across Great Britain”)
“– 23% support the introduction of Sharia Law.”
“– 31% think it’s acceptable for a man to have more than one wife.”
“– 32% refuse to condemn those who take part in violence against those who mock the Prophet.”
“– 39% agree that wives should always obey their husbands.”
“– 47% do not believe that it is acceptable for a school teacher to be homosexual.”
“– 52% do not believe that homosexuality should be legal in Britain.”

ENGLAND
Full Fact (fullfact.org), 2016
“One piece of research from the University of Reading [‘An exploratory study of Shariah councils in England with respect to family law’, 2012] has identified 30 major councils, and some smaller ones, providing these services.”

Är det inte så att det kan vara hög tid för religiösa och kulturella muslimer att följa Huitfeldts råd (vars resonemang troligtvis inte biter på Noam Chomsky eller Christopher Hitchens) till svenskar att ta ett “djupt andetag” och fundera på vilka kompromisser muslimer som väljer att markera sin privata tro i offentligheten och kräver omgivningens hänsyn bör göra för att kliva in i västvärldens samhällsordning och Sveriges gemenskap.  

Vad Sverige skulle ha sagt (för att “försvara” Sveriges karaktär och den västerländska samhällssynen), vänligt och respektfullt men bestämt, som förslag till vägledning för berörda muslimer och övriga medborgare i integrationsarbetet, var (med andemeningen):
“Vi förstår att ni känner er kränkta men detta är vad som gäller i Sverige och västvärlden vilket ger er, förutom religionsfrihet, tanke- och uttrycksfrihet i privatlivet. Dock förväntar vi oss att ni visar respekt i offentligheten för våra sociala normer och umgängesregler (bland annat klädkoder för att underlätta inträdet till arbetslivet och övrig gemenskap) och demokratiska principer. Vi är villiga att lyssna på era önskemål och klagomål, visa er hänsyn och till och med försöka anpassa oss till dem av er som har särskilt svårt att finna sig till rätta och acceptera en viss särbehandling i förhållande till andra religiösa grupper under en begränsad tid — så länge ni inte kräver att vi ska anpassa oss efter er. Välkomna, vi hoppas att ni ska trivas.”

— Sverige står vid ett utdraget vägskäl, socialt, kulturellt och demokratiskt: vilka konsekvenser får ett fortsatt fördömande av svenskar — framför allt minderåriga — som kritiserar (och inte visar “gott omdöme [hänsyn] i den praktiska tillämpningen av [yttrandefrihet]” enligt Huitfeldts uppmaning) det varierade muslimska kollektivets påverkan på samhället samt migrationspolitiken i stort; är det demokratiskt försvarbart att, på moralisk grund, nyttja yttrandefriheten som metod för att explicit eller implicit anklaga eller fördöma (t.ex. att etikettera meningsmotståndaren som rasist eller islamafob) svenskar som anses ha åsikter som bryter mot “värdegrunden” (där invandrare av samma mening går mer eller mindre fria tack vare sitt ursprung); var och av vem ska skiljelinjen mellan individuell moral och politik dras; hur mycket mer av islams prägel på Sverige är önskvärt och hur mycket av Sveriges karaktär och svensk identitet/kynne är värt att bevara (om inte annat för utländska besökares och turisters skull)? För att repetera Hakelius’ ord: “Det är bara att sätta igång och diskutera saken” — den som vågar utmana det offentliga Sveriges och den nuvarande regeringens moraliska ställningstaganden — vilket kan ses som en metod för att mäta kvaliteten på demokratins yttrandefrihet i Sverige av idag.

SAOL/SO
Islamo·­fobi [‑fobi´] substantiv ~n
• starkt negativ in­ställning till islam
(Oxford English Dictionary: “Intense dislike or fear of Islam, esp. as a political force; hostility or prejudice towards Muslims”)
För·­döma  verb fördömde fördömt, pres. fördömer
• ut­tala mycket starkt o­gillande av, förkasta

Theodore Johnson


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklam låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 4
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.