Min rädsla inför valet 2022

| 27 december, 2020

Sverige har som bekant mångåriga strukturella problem, vad gäller bostäder, arbete, skola, vårdköer, kriminalitet, försvar, skatter osv. Orsakerna är flera. Den viktigaste är en handlingsförlamning, som beror på att många heliga kor står i vägen för nytänkande och radikala lösningar. Samt kortsiktigt tänk hos landets yrkespolitiker.

Flera partier – från vänster till höger – har inte vågat ta tag i problemen, om man ens uppfattat situationen som svår. Till problembilden hör den politiska klass som jag ofta skriver om. För partierna har makten, dvs regeringsställningen, som sådan varit viktigast, inte sakinnehållet i politiken. Jöken är ett tydligt utslag av detta. Visst avses vissa reformer. Men inte de djuplodande eller radikala som situationen kräver och faktiskt varit möjliga efter valet 2018. Sossarna säljer därför nu ut några små heliga kalvar. Men de feta kossorna betar fortfarande på svenska ängar. 

Inför valet 2022 ser det (idag) ut som en högervridning kan komma att ske inom väljarkåren. I dagsläget är en regering med stöd från M, SD och KD inom räckhåll. En sådan kombination borde kunna innebära en skördetid för ett antal reformer som legat i träda under tiotals år. Det vore enligt min mening ytterst välkommet. 

Men min rädsla är att den politiska klassens metod – dvs deras inriktning på smärre enkla lösningar under ständig partipositionering – riskerar att medföra en fortsättning på dagens duttande hit och dit. Alltså försök att slippa stora partistrider med S, som under flera decennier fungerat som nationens politiska betongsugga. Det som skrämmer mig främst är C och L. Men faktiskt även M och KD. Ty för politikerna är inte nödvändiga reformer prio ett, utan det egna partiets överlevnad. Fortsatt politisk representation är den politiska klassens hjärtefråga. 

På så vis blir en mandatperiod främst en startsträcka inför nästa val. Visst är ett antal reformer en bra språngbräda för en kommande valrörelse, men alla politiker vet att folket har kort minne och att varje valrörelse blir en ny löftesroulette. Flest läckra utfästelser är det som gäller. Och det som då utlovas är självfallet inga juridiska förbindelser, utan indikationer, som kan förklaras bort hur enkelt som helst. Se bara på Sveriges äldsta strukturproblem: en av politikerna vållad bostadsbrist! Många vet att det finns lösningar via en fri marknad, friare byggplanering och en ny skattepolitik för bostadssektorn. Men ändå händer inget – sedan 1942 lever vi under en lagreglerad hyresreglering som permanentats under täcknamnet ”bruksvärdesystem”. S-partiets egna rörelse har i nästan hundra år haft vetorätt och den vill inte se reformer som gör att rörelsen förlorar makten.

Partiernas positionering medför att Sverige nu befinner sig i ett politiskt limbo. C-partiets bondeledare, Annie Lööf, säger i medierna att hon inte vet hur man 2022 ska välja mellan SD och V! Med andra ord är kommunistpartiet ett faktiskt valalternativ för C! Förklaringen är förstås SD inställning till invandring, som C-partiet till varje pris vill stoppa. 

Invandringsfrågan är också ett dilemma för M och KD, som helst vill göra sig kvitt hotet från höger, dvs från SD. Att eliminera en konkurrent är en del av den politiska klassens vardagsmål. För sin överlevnad tvingas M och SD nu att driva en invandringskritisk linje baserad på kvoter. Tvånget beror även på de två partiernas tidigare fatala misslyckanden i samband med Reinfeldts ord om ”öppna hjärtan”. Dessutom är reformer enligt min mening vettig politik i och med asylrätten inte funkar, varför de som vägras asyl ändå blir kvar och Jökens partier inte klarar av integrationen av dem (exv genom att lagstifta om temporära låglönejobb). 

Problemet är att M och KD främst positionerar sig. Om valet 2022 öppnar för en regering i Alliansens tecken kommer M/KD att hälsa C/L välkomna och säga adjö till SD. Detta kan man redan nu höra i det interna kivet mellan de före detta allierade. Resultatet blir givetvis en invandringspolitik av S-modell. Samt i övrigt en återgång till den vänsterliberala linje som utesluter djärva grepp rörande de strukturproblem som ett mångårigt maktinnehav av S skapat. 

Min oro rör alltså ytterligare år av borgfred med S, dvs något som konserverar de strukturproblem som lamslår nationen. Jag hoppas jag har fel. Men det jag skriver antyds i de snöflingor som omger tomten i julens kristallkula. 

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklam låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

1 En tanke på “Min rädsla inför valet 2022

  1. ulf

    Det krävs en modig och kraftfull opposition som vågar ta makten och driva förändring enligt en egen vision och handlingsplan.Det modet verkar saknas.

    Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.