Teresia Tess Anicic: TILL ER SOM REV UT EN VIKTIG SIDA UR MIN DAGBOK.

| 31 december, 2020

Mitt svar på inlägget till Daniel riazat som blev massanmält och borttaget av fbs algoritmer

Ja, jag må vara ironisk och sarkastisk men jag håller mig till de demokratiska spelreglerna till skillnad från er som föraktar yttrandefrihet och värdet av att få röra er i ytterkanter, även om det inte faller alla i smaken. Under mina 13 år på FB har jag åkt på en varning, en 24-timmars avstängning för att ha postat ett skrynkligt arsle med texten ”när stolpillret smakar citron”. Så frågan är varför ni plötsligt censurerar mig, tryckte jag på en öm punkt?

Vad är nästa steg på er agenda, bränna historieböcker utanför Rosenbad till Morgans glada hejarop? Som bekant är det alltid vinnaren som skriver historien hur bisarr den än må vara så min fråga är hur långt ni tillsammans med vår korrupta regering är beredda att gå för att behålla makten?

Ni som anmälde mitt inlägg, det finns inte längre några sjysta spelregler att förhålla sig till så låt oss sparka boll mot varsitt träd istället för med varandra. Ännu en gång har ni visat exakt hur smutsiga era röda bykar är för ni urholkar demokratin och värdesätter åsiktskorridoren mer än yttrandefriheten. Smaken av censur sved igår men ilskan la sig ganska fort. Så fortsätt slita ut blad ur människors dagböcker, fortsätt ändra namn på städer och floder och riva ned historiska monument i ett försök att sudda ut människors ursprung. 

Ni må kalla er goda människor men är beredda att tvinga era meningsmotståndare till underkastelse om det så krävs fulspel, våld och hot. NI HAR ALDRIG VARIT OCH KOMMER ALDRIG VARA DEMOKRATISKA.

Sommaren 1991, när kriget just brutit ut i Kroatien bilade jag och pappa ned till vår by som ligger 50 mil söder om Wien. När vi närmade oss de snötäckta bergen började fjärilarna inombords göra sig påminda. Min far körde sammanbitet, i 43 år hade han väntat på stunden att få se sitt land fritt. 

Kroatiens förste kung utsågs år 925 och folket upplevde frihet under några hundra år, efter det kom vi att hamna under ungersk och österrikisk dominans. Vi har kuvats 900 år genom historien och det har tvingat oss att hålla samman som ett folk, men vi slutade aldrig att törsta efter vår frihet. 

Vi körde sista milen under tystnad och när vi slutligen rullade över gränsen såg jag hur hans sinnesstämning ändrats. Blicken vilade på en flagga som bekymmerslöst vajade i vinden, som om det inte pågick ett fullskaligt krig. Pappa klev ur bilen och på sina bara knän kysste han sedan marken. Det var första gången jag såg honom gråta som ett barn och stunden vi upplevde var obeskrivbar. 

Jag ser vad hycklare gör med Sverige och hur de överger detta land. De kan fortsätta att härja och fängsla oss i mentala bojor men de kan aldrig ta ifrån oss känslan av identitet och samhörighet. Många har levt här i generationer och skulle knäböja för den svenska flaggan på samma sätt som min far gjorde för sin. 

Vi kommer slutligen resa oss ur detta pågående mörker och den vetskapen ger även en ärrad liten själ som mig hopp. 

(Den här texten tilldelar jag dig pappa)

Teresia Tess Anicic


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklam låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 1
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.