Hållbarhetsfällan

| 13 januari, 2021

Att mycken politik är en lek med ord är fullt klart. Jag tänker exv på på Olof Palmes ord om att ”politik är att vilja”. Det uttalade syftet tas alltså för gott som politisk färdriktning. Vad som händer i verkligheten blir en sekundär fråga. Det finns ju alltid möjligheter till en och annan undanflykt. 

På ett filosofiskt plan är det tydligt att språk och tankar flätas samman. Talaren vill genom ord förmedla sina ambitioner. Lyssnarna riskerar ta orden på allvar för att sedan gå till valurnan. För omkring sextio år sedan användes i svensk politik ett mer återhållsamt språkbruk. Talande stenansikten var då mer försiktiga med sina krav och löften. 

Mediesamhället har luckrat upp sakligheten i det politiska samtalet. En framväxande populism från höger och vänster gynnas av ett vidlyftigt språkbruk och storslagna löften. Det är idag mindre noga med att leva upp till ambitionerna, något som Sveriges ackumulerade strukturproblem tydligt visar, exv bostadseländet. Dagens politiker lovar runt för att fånga väljare vid valurnorna och därefter se tiden an. Man kan därför säga att nutidens politiska språk saknar ”hållbarhet”. Det är alltför lockande att gillra en fälla via slagord och flummiga löften. 

Det intressanta är att själva ordet ”hållbarhet” under något årtionde vuxit fram som en allomfattande maxim för god moral. I centrum för den gummisega ordskapelsen står ett mänskligt agerande som inte påfrestar den fysiska miljön alltför mycket. Men genom ordets makt har termen ”hållbarhet ” – eller engelskans ”sustainability”- utvidgats till att omfatta alla människors livssituation socialt och ekonomiskt. Bakom denna strävan finns starka vänsterliberala krafter. Det är ingen tvekan att världens S-partier – och många nyliberala -gärna vill bruka ordet ”hållbarhet” som slagträ för nationell politisk. 

Således definierar Brundtlandkommissionen hållbar utveckling som ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Strävan tar sikte på en kontroll inte bara av miljön utan också av människans sociala och ekonomiska behov. På så vis har ordet hållbarhet blivit en ideologisk svängdörr till allt mänskligt liv. Bilden av Ali Baba och hans 40 rövares gömställe ligger nära till hands. Vägen till grottan med rövarnas skatter blir fri genom orden ”Sesam, öppna dig!”, dvs ”hållbarhet är vägen fram!”

Det svenska samhället lider idag under det ideologiska flum som ordet ”hållbarhet” skapat. I ställe för att tala klartext, med rader av detaljer, preciseringar och tydliga förklaringar, så flödar ett politiskt gungfly ut över Sverige under mantrat ”hållbarhet”. Det är allvarligt. En öppen och saklig politisk debatt förhindras. 

Vad värre är har Brundlandtkommissionen lyckats med sitt uppsåt att kontrollera världens politiska diskussion. Sedan årtionden har FN fjättrats av hållbarhetens flummiga kedjor. Magin avspelas förstås i FN:s Klimatpanel, dvs IPCC:s grundtes om att den pågående uppvärmningen är orsakad av människan (andra tänkbara förklaringar trängs alltså genast undan). 

Hållbarhetens fälla har även slagit till om EU. Hela organisationens politik genomsyras av en närmast medeltida dogmatik. Kommissionen skriver: Det yttersta målet är att utrota fattigdomen och uppnå en hållbar utveckling för alla i hela världen till 2030. Målen för de kommande 15 åren omfattar de tre aspekterna av hållbar utveckling: ekonomi, sociala frågor och miljö. Och följden har blivit att all EU-politik måste uppfylla hållbarhetens gummirekvisit. Massor av miljarder spenderas på uppgifter som lever upp till den nya sega dogmatiken. Till och med svensk vattenkraft hotas i framtiden på grund av att växter och fiskar mår illa av byggnaden av vattenmagasin.

Det mest allvarliga i det som sker är den storskaliga planering som hållbarheten föder. Många tusen politiker och administratörer jobbar med att uppfylla ett planmål som är lika oklart som kommunismens klasslösa samhälle. Redan nu ser vi hur marknadsekonomin tvingas retirera. In stövlar en en gigantisk flock av frälsare som ska uttolka vad som är hållbart. Regeringar lagstiftar för glatta livet för att sätta nya gummiregler på plats. Företagens belastas med illa genomtänkta och byråkratisk krav. Och folkets sparfonder för framtida behov tvingas satsa på lösningar som klimathetsarna anser nödvändiga. Individens frihet och innovationskraft hotas med andra ord. 

Under historien har ordens makt alltid varit ett politiskt problem. Upplysningstiden innebar därför en frihetsrevolution genom att kristen och filosofisk dogmatik skingrades. Men under mediesamhället har dimmorna ånyo tätnat. Hållbarhetsfällan har nämligen slagit till. 

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklam låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.