GÄSTINLÄGG. Sten Levander: Kunskapsbaserad brottsprevention – varför är det så svårt för politiker

| 21 januari, 2021
Foto: Emil Malmborg/Bildbyrån

ProjektSanning välkomnar vår nya gästskribent Sten Levander / professor em., akademisk yrkesutbildning i maskinteknik, psykologi och medicin (specialist i allmän- och rättspsykiatri), Institutionen för Kriminologi, Malmö universitet. Varsågoda att läsa hans första inlägg:

Två tunga företrädare för Miljöpartiet (MP), Per Bolund och Johanna Öfverbeck, publicerade nyligen en debattartikel i Sydsvenskan, en text som bygger på en motion till Kommunstyrelsen i Malmö om kriminalitetsproblemet. I ett mail till en av författarna höll jag med om mycket men kritiserade likväl en del direkta felaktigheter. Initialt var man tacksam och såg fram mot fortsatta kontakter. Sedan blev det tyst. Nedan redovisar jag kortfattat de sju temata som tas upp i debattartikeln, och kommenterar dessa. Allt jag skriver är baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet enligt de principer som styrt svensk sjukvård i över 120 år och kommer att styra socialtjänsten i framtiden (Socialtjänstutredningens förslag).

MP. Prioritera tidiga insatser i brottsbekämpningen. Ofta kan riskfaktorer för kriminalitet identifieras tidigt – ibland till och med före födseln. Trots det sätts merparten av samhällets resurser in när ett brott redan har begåtts.

Kommentar. Man hänvisar ofta till riskfaktorer i debatten. Det som ska angripas är orsaksfaktorer för framtida kriminalitet. De flesta riskfaktorerna är inte orsaksfaktorer. 

MPBredda och stärka avhopparverksamheten. Malmös Sluta skjut-program visar den enorma potential avhopparverksamhet har.

Kommentar. Obegripligt påstående om ”Sluta skjut” – verksamheten i Malmö. Denna är ännu inte utvärderad. Det har fungerat i USA (men inte särskilt stora effekter), utfallet är blandat i europeiska studier (välfärdsstater till skillnad från USA), i Sverige vet vi inget om effekterna. Det medicinska perspektivet saknas helt: avhoppare har i 85% av fallen genomsnittligt fyra olika psykiatriska diagnoser, flertalet behandlingsbara. 

MP. Skärp straffen för att rekrytera unga in i kriminalitet. I denna stund sitter flera tonåringar häktade misstänkta för mord, på uppdrag av äldre kriminella.

Kommentar. Forskningen visar att rekrytering till och modellinlärning i den kriminella livsstilen går via några år äldre kriminella, inte vuxna kroniskt kriminella. Slutsats: vi måste inkapacitera ungdomskriminella ”förebilder” redan från tidiga tonår. När de fyller 18 och kriminalvårdspåföljder blir möjliga är det för sent. Gör vi det kan äldre kriminella inte rekrytera tonårskriminella som i sin tur är den viktigaste smittkällan för de mycket unga riskindividerna.

Unga vuxna kriminella gör värnplikt inom gängen genom att som hang-arounds/prospects på beställning begå ett eller flera avancerade strategiska brott och sitta av tid (alldeles för kort och med hotellstandard jämfört med det internationella straffvärdet) om man, mot förmodan, blir upptäckt och lagförd. Uppklarningen av gängmord har sjunkit under 10%. På också den punkten kan mycket göras annorlunda. Ungdomsfängelsemodellen var ganska förnuftig.

Som fullvärdig gängmedlem behöver man inte begå brott med upptäcktsrisk, till det har man hejdukar. Våldsmönstret varierar över tid – konflikter förekommer mellan gäng (HA och Bandidos) och inom gäng, t.ex. konflikten mellan K- och M-falangerna inom ett invandrargäng i Malmö. Gängens disciplineringsgrad är initialt låg (t.ex. när Satudarah etablerades i Malmö) men blir successivt mognare och nästan på nivån för vanliga företag (”alltid nykter på jobb”). När ett gäng mognat öppnar detta för nästa som är initialt odisciplinerat – och så kommer en ny våg av våldsbrott.

Man bör alltså resonera om hur tungt kriminella mellan 13 och 17 års ålder ska kunna inkapaciteras utan att deras chanser i vuxenlivet skadas – vilket förutsätter en samtidig intensiv satsning på deras skolutbildning. Precis detta ville man åstadkomma med de sedan länge nedlagda institutionerna ungdomsvårdsskolor och ungdomsfängelser. 

MP. Stärka barns rätt till socialtjänstens insatser. Det finns i dag alltför små möjligheter att ingripa om föräldrarna motsätter sig det.

Kommentar. Familjen är den viktigaste brottspreventiva resursen. Internationell forskning visar entydigt att dys-funktionella föräldrar i mycket större utsträckning än andra faktorer utgör en risk för att ett barn skadas, psykologiskt såväl som fysiskt. Även dysfunktionella föräldrar vill dock sina barn väl i flertalet fall (massivt forskningsstöd). I Sverige utnyttjas detta dåligt genom att socialtjänsten är oflexibel, moralistisk, och inte samarbetar med sjukvården (”Det brottspreventiva arbetets mest bortglömda resurs”; Wikström & Torstensson, 1996). Givetvis finns det familjer med så stora egna problem att barnen måste omhändertas, miljöfall eller pga barnets beteende, ju tidigare, desto bättre. Detta bestäms i dag av regelstyrda jurister. De saknar helt klinisk kompetens och det blir beslutskatastrofer i problematiska fall (Lilla hjärtat). I Skottland hade ärendet hanterats av en domstol med specialkompetens – inte en allmän förvaltningsdomstol. Vi borde inrätta Socialdomstolar för sådan svåra ärenden.

Från slutet av 1970-talet fick vi inte längre registrera underårigas brottslighet. I tillägg är kommunernas arkiv för orosanmälningar (vars antal och allvarlighetsgrad är ett alternativ till brottsregistrering) inte sökbara. Vi kan därmed inte hitta blivande kroniskt kriminella i tid och intervenera. När en ung individ till slut åtalas för ett mycket grovt brott förundras vi över den tidigare omfattande brottsligheten och att inget gjordes. Det är viktigt att MP tar upp detta men, återigen, var finns sjukvården (barnpsykiatrin för problembarnen, vuxenpsykiatrin och missbruksvården, med tvång om nödvändigt, för deras föräldrar). Placeringen av problembarn fungerar inte heller, vare sig i familjer eller HVB-enheter – de har alldeles för låg kompetensnivå och saknar expertstöd 7/24, t.ex. via out-reach teams.

MP. Satsa på skolan. Det finns ett starkt samband mellan oavslutad grundskola och kriminalitet. En bra skola är därför brottsförebyggande. Det är allvarligt att svensk skola under lång har blivit allt mer ojämlik. Systemet för skolval måste göras om för att rå på skolsegregationen.

Kommentar. Eftersom vi faktiskt föds olika blir vi, med samma behandling, olika. Om individer föds olika måste vi behandla dem insiktsfullt och individuellt för att åstadkomma rättvis likhet (optimal funktion relativt individförutsättningarna). En rad socioekonomiska faktorer adderar sig till olikheter vid födseln. Med valfrihet kan detta utnyttjas av resursstarka föräldrar som vill det bästa för sina barn. På så sätt uppkommer en marknad. Det är politikens ansvar att styra upp detta så att helheten blir optimal.

MP-skribenterna begår i resonemanget om skolan ett fundamentalt logiskt slutledningsfel, namngivet sedan 70 år som ”The Ecological Fallacy” (ekologiskt felslut). Samband på makro-nivå kan inte tolkas på individnivå vilket framhålls i 105 tusen vetenskapliga artiklar på Google Scholar (ytterst elementär vetenskapsteori). MPs argument: ”dålig skola, ökad kriminalitet, orsaksfaktor ojämlikhet”, låter engagerat och bra – men är inte kunskapsbaserad. Empirisk forskning visar att effekten av skol-interventioner i sig ger mycket små brottspreventiva effekter på individnivå. 

Ingen av de särbegåvade/hög-intelligenta kriminella som jag träffat under 55 år som praktiserande läkare har lyckats i skolan, alla har haft barnpsykiatriska diagnoser men inte fått adekvat behandling och många har vuxit upp under förfärliga förhållanden. Problemet sitter primärt i individen, och i nästa steg, redan från fosterlivet, i ett destruktivt samspel mellan en sårbar individ och omgivningen.

Ungefär 67% av unga kriminella har antingen ADHD eller dyslexi, eller båda. Precis 67% av Sveriges främsta entreprenörer uppfyller diagnoskriterier för just dessa diagnoser. Varför blev de multimiljonärer och inte kriminella? Trump blev president i USA – han var ohanterlig som barn pga massiva neuropsykiatriska problem. En funktionsvariant är inte ”bra eller dålig i sig”, den blir det i samspel med omgivningen. Det är en plikt för en klok omgivning att ta höjd för det.

Skolan är viktig och borde bli mer individanpassad. Omogna pojkar med ADHD, Uppförandestörning och poly-viktimisering far mycket illa i skolan – vilket ska åtgärdas genom differentiering av undervisningen och behandling inom sjukvårdssystemet. Vill man förändra skolan generellt kan man motivera detta med rättvise-aspekten, inte små effekter på framtida kriminalitet. Notera att en särbegåvad problempojke som misslyckas i den svenska skolan har förutsättningar att bli en brilliant gängledare – grandios, super-rationell, utan samhällslojalitet, empati och moraliska spärrar. Jag har haft sådana patienter (Levander, 2019). Samhällsskadan är obegripligt stor.

MP. Förbättra ungdomsvården. Medan vuxna släpps ur fängelse med villkorlig frigivning, saknas tillräcklig uppföljning efter avslutad ungdomsvård. Behandlingsbehoven försvinner inte i och med frigivningen, vården måste övergå i öppna insatser med en plan för uppföljning när straffet upphör. Miljöpartiet vill se en reformering av lagen om sluten ungdomsvård och en översyn för att förbättra uppföljning och utslussning. Mer motiveringsarbete och avhopparverksamhet är viktig för att ungdomsvården ska minska ungas benägenhet att återfalla i brott.

Kommentar. Det största problemet med tidigt brottsförebyggande arbete i Sverige är att sjukvården inte deltar (multiprofessionellt, multisystemiskt, 24/7, folkhälso-orienterat arbete är det som fungerar). Från det att man fyllt 12 år finns inga korrigerande reaktioner på avvikande beteende/brott. Har man inte som person den beteende-styrning som moraluppfattningar ger, är orädd, socialt dominant, utan medkänsla och med dålig självkontroll (impulsivitet, humör, attraheras till ”spännande miljöer”), då exponeras man för den belöning som brott utan negativa konsekvenser ger. Till den primära problemprofilen adderas massiva inlärningseffekter.

Regler för utslussning och uppföljning fanns och fungerade för ungdomsvården för 60 år sedan. De blev tandlösa när den dåvarande regeringen köpte slagordet ”Varning för vård” från radikala kriminologer 1968. Lika tandlösa är reglerna för säkerhet, utslussning och uppföljning inom dagens ungdomsvård vilket MP noterar och kritiserar. 

MP. Minska barnfattigdomen. Dålig ekonomi inom familjen är en riskfaktor för ungdomskriminalitet. Det är därför oroande ur ett brottsförebyggande perspektiv att andelen fattiga barnfamiljer ökar. Ett nationellt åtgärdsprogram för att hålla unga undan gängen måste innehålla en plan för minskad barnfattigdom. Det går attlångsiktigt bryta utvecklingen med ökad gängkriminalitet. Det finns många tillfällen att ingripa innan en ung person riktar ett vapen mot en annan. Brottsbekämpning är inte bara en fråga för polis och rättsväsende, politiker måste se till att hela samhället som möter barn i riskzon har verktyg för att förebygga kriminalitet. Sverige behöver ett nationellt åtgärdsprogram för att hålla unga undan gängen. Det är bråttom, innan gängen förstör ännu fler unga människors liv.

Kommentar. Detta är ytterligare ett exempel på ett ekologiskt felslut. Makrosociologiska faktorer (klass, segregation, inkomstfördelning och barnfattigdom) har i det närmaste noll samband med framtida individkriminalitet, alltså kan sådana inte vara orsaksfaktorer och ska inte vara utgångspunkter för brottsförebyggande interventioner på individnivå. Forskningen är entydig, därom kan man inte resonera. 

Barnfattigdom är en lokal svensk uppfinning, utomlands används ett bredare begrepp i forskningen, ”disadvantage”. Detta är en makrosociologisk faktor som har lika lite påverkan på framtida individkriminalitet som ovan nämnda sådana faktorer. Kunskapsunderlaget för detta avsnitt är obefintligt: det finns ingen internationell och endast en svensk studie som explicit tar upp kopplingen kriminalitet/barnfattigdom, en kvalitativ studentuppsats baserad på intervjuer med två socialarbetare. Vetenskapligt sett är uppsatsen nonsens.

Allmänna slutsatser

Hur skulle en motsvarande granskning av övriga partiers program för brottsprevention falla ut? Med undantag för KD, ännu sämre. Det är sorgligt att för ett av de tre största samhällsproblemen i vår tid, hälften av kunskaperna (individperspektivet) är bortsorterade, av politiska skäl och på grund av okunnighet (The Ecological Fallacy). Lokikfelet illustreras av följande resonemang: 

Eftersom makro-sociala faktorer har statistiskt signifikant förklaringsvärde för kriminalitet falsifierar detta individperspektivets förklaringar – kompenserar man statistiskt för sociala skillnader försvinner individskillnaderna.

Perspektiven är komplementära och bägge behövs. Det är extra sorgligt därför att interventioner på individnivån kan ge oss i det närmaste omedelbar brottsreduktion. Jag har gjort en litteraturgenomgång av 1500 vetenskapliga sammanfattningsartiklar med vardera typiskt 50 referenser till enskilda studier. Genomgången visar detta övertygande. En preliminär redovisning (Levander, 2021) kan rekvireras via min email-adress.

 När vi i Sverige sorterade bort individperspektivet försvann mycket av behandlingstanken – och därmed sjukvården. Det brottspreventiva arbetet ska vara folkhälso-orienterat, multi-professionellt, långsiktigt (samhällsförändringar, riskgruppsinterventioner) och kortsiktigt (behandling av problemindivider). 

Allmänt accepterad ”sann” kunskap finns – fråga de forskare/praktiker som har flest internationella forskningspublikationer. Finns oenighet – ge förutsättningar för en Sokratisk dialog mellan olika experter och respektera utfallet. Genomför sedan en kunskapsbaserad politik. Den kan förväntas ge en omfattande brottsreduktion på kort, medellång och lång sikt.

Malmö 2021-01-12

Sten Levander / professor em., akademisk yrkesutbildning i maskinteknik, psykologi och medicin (specialist i allmän- och rättspsykiatri), Institutionen för Kriminologi, Malmö universitet.

Levander är skriven i Kungadömet Babianaland samt har kunskap om strängade lyror.

stenlevander@gmail.com

Referenser

Levander S (2019). Malmös undre värld – en socialantropologisk studie inspirerad av Chicago-skolan. Also in English, in M Väfors Fritz and A Khosnood (Eds.) Crime, Victimization and Vulnerability in Malmö. Studentlitteratur: Lund

Levander S (2021). Klinisk kriminologi: Individen i brottsögonblicket, orsaksmekanismer och brottsprevention. Manuskript, Institutionen för kriminologi, Malmö universitet.

Wikström, P.-O. H. & Torstensson, M. (1996). Lokalt brottsförebyggande arbete. Organisation och inriktning. Polishögskolans forskningsenhet, Solna.


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklam låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 1
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.