Det är klanerna som är största problemet – inte vapnen!

| 24 januari, 2021

Idag ska jag vidarebefordra en tänkvärd text om en månadsgammal ändring i vapenlagen. Texten kommer från Karnov JUNO:s juridiska nyhetsbevakning. Jag gör det dels för att jag håller med författaren och intervjuobjektet, hovrättsrådet Fredrik Landgren, dels för att det stämmer med min egen uppfattning av att fokus i svensk brottsbekämpning är felriktat. 

Vapenlagstiftningen får verkningar för tusentals svenska laglydiga jägare och sportskyttar. Den är redan tillräckligt trasslig och säker allmänt sett.

Däremot är kriminaliseringen och framför allt påföljdssystemet i Brottsbalken otillräckligt för att bekämpa nationens huvudproblem: en tilltagande, rå och hänsynslös klanbrottslighet. Principen är idag: ”minsta möjliga påföljd”. Och den backas upp av en tendens att se unga våldsbrottslingar som barn, vilka måste få samhällets skydd. 

När detta är sagt överlämnar jag gärna ordet till Ulf Widlunds (JUNO), inledning och Fredrik Landgrens intervjuliknande svar.

Straffen för vapenbrott skärps igen – detaljnivån problematisk

Imorgon den 1 december skärps straffen för vapenbrott – igen. Det blir tredje gången på sju år som påföljderna för vapenbrotten justeras uppåt, och det verkar dessutom inte vara stopp där. När riksdagen röstade om lagskärpningen var en majoritet för att fortsätta utreda vapenlagen. Samtidigt höjs varnande röster för att lagstiftningen för vapenbrott börjar blir så detaljreglerad att det kan vara svårt att förstå hur den ska tillämpas.
Vid en första anblick ser inte lagändringarna ut att vara särskilt omfattande. Det är endast grovt- och synnerligen grovt vapenbrott som berörs i form av några tillägg till befintligt lagrum där vissa specificeringar görs. För vapenbrott av normalgraden sker ingenting alls. Till synes mindre ändringar och tillägg till lagtexten kan ändå få stort genomslag i praktiken.
Fredrik Landgren, hovrättsråd i Hovrätten över Skåne och Blekinge samt författare till kommentaren till vapenlagen, kan inte komma på någon annan brottstyp där påföljderna höjts med så pass täta steg, 2014, 2018 och nu 2020, under det senaste decenniet.

  • Det är min spontana uppfattning. Men man har inte skärpt straffskalan för alla grader av vapenbrott varje gång utan det har gått lite zick-zack. Skärpningarna kan delvis förklaras med att polisen har haft synpunkter på lagstiftningen och velat få möjlighet att använda tvångsmedel i större utsträckning. Det har fått genomslag hos politikerna och det har lett till de här höjningarna.
    Fler kommer att häktas

    Vid den senaste lagändringen 2018 höjdes minimipåföljden för grovt vapenbrott till två års fängelse, vilket innebar att det förelåg en presumtion för att häktning vid misstanke om brott. Antalet häktade har därefter ökat med flera hundra procent för brottstypen.
  • Med de nya ändringarna som träder ikraft den 1 december utvidgar man tillämpningen för de grova vapenbrotten ganska mycket, så man kan räkna med ännu fler häktade om det följer samma mönster, säger Fredrik Landgren.
    Vid misstanke om grovt brott ska det i fortsättningen vägas in ”om vapnet har innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning”. Något som Fredrik Landgren bedömer som en kodifiering av tidigare förarbetsuttalanden och praxis (HD B 958-20, 8 juli 2020). Ändringen kan dock göra att vapen som annars inte skulle anses tillräckligt kraftfulla för att kvalificera för grovt brott ändå gör det om handhavandet sker i en viss kontext.
    Hög detaljnivå skapar svårigheter
    Att det i lagtexten tillkommer särskilda förtydliganden om enhandsvapen tror han kommer få större genomslag. I den omarbetade 9 kap. 1 a § kommer det nu att stå att enhandsvapen ”anses vara av särskilt farlig beskaffenhet, om det är kraftfullt eller har en särskilt farlig konstruktion eller utformning”. Något som får betydelse både vid grovt- och synnerligen grovt brott.
  • Man har i förarbeten och praxis lagt rätt stor vikt vid vapnens anslagsenergi, hur kraftfulla de är, förklarar Fredrik Landgren.
  • Ett större antal pistoler och revolvrar kommer att anses som särskilt farliga och kvalificera brottet som grovt.
  • I praxis och doktrin har gränsen legat över polisens tjänsteammunition, 9 mm Parabellum. Genom det som uttalas i förarbetena kommer framöver 9 mm Parabellum och patroner med motsvarande styrka att innefattas. Man har sänkt ribban helt enkelt.
    Av förarbetena framgår att det är en rad olika parametrar som ska vägas mot varandra för att avgöra om ett enhandsvapen ska klassas som ”särskilt farligt”, främst vapnets eldkraft och patronernas anslagsenergi. Men även ammunitionstyp, eldhastighet, ljuddämpare, lasersikte, att det är lätt att dölja eller manipulerat, med flera faktorer därtill, kan påverka bedömningen. Det vill nog till att man har läst förarbetena ordentligt för att förstå tillämpningen av de nya bestämmelserna.
  • Jag som jobbar med det vet vad det innebär, men det är en så hög detaljnivå på reglering och förarbeten att det är svårt för gemene man att hänga med, säger Fredrik Landgren.
  • Jag var med och skrev Malmö tingsrätts remissyttrande över utredningsförslaget, och där framhöll vi att regleringen börjar bli så pass krånglig och invecklad att den är svår att ta till sig.
    Mer att vänta kring vapenlagen
    För synnerligen grovt vapenbrott kan lagändringen den 1 december få ännu större genomslag. Tidigare skulle man beakta om brottet innefattade ett stort antal vapen, men nu räcker det med ”flera vapen” om de är av särskilt farlig beskaffenhet. Således kan det räcka med endast två vapen. Lagändringen kan ses som en reaktion på HD-avgörandet NJA 2017 s. 794 där tre personer som innehaft fem helautomatiska automatkarbiner och ammunition på allmän plats, inte hade gjort sig skyldiga till synnerligen grovt vapenbrott.
    Trots de lagändringar som nu träder ikraft är Riksdagen inte färdig med vapenlagen. I samband med voteringen röstade en majoritet i kammaren även för en översyn av lagen som ska göra en tydligare skillnad mellan legala och illegala vapen, så att de nya strängare reglerna inte ska försvåra i onödan för jakt- och sportskyttar.
    Däremot ställde sig kammaren inte bakom en ytterligare skärpning av den högsta påföljden för synnerligen grovt vapenbrott. Den stannar nu vid en höjning från sex till sju års fängelse.
  • Ulf Widlund, jurist och redaktör på JUNO nyheter, Norstedts Juridik
    Publicerad: 2020-11-30

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklam låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 1
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

1 En tanke på “Det är klanerna som är största problemet – inte vapnen!

  1. Dan Astrom

    Och knivar eller stickvapen som det nu mer heter i MSM ingår inte i någon farlig kattegori?! Att man har infört knivlagen har snarare gjort brottstypen vanligare, kanske för att det nu mer är misshandel och inte ses som mordförsök vanligt vis och troligen bara resulterar i att man registrerar gärningsmannens personnummer, om han har något, och sedan släpper ut honom på gatan igen. Undrar om han får tillbaka “stickvapnet” vid frisläppandet?!
    Hela denna vapenlagstifftning är ett skämt. Om man skjuter någon så är det utan tvekan mordförsök, med vad kan inte spela någon roll och om man sticker någon med kniv eller som MSM kallar stickvapen så är det oxå att beteckna som mordförsök. Hur jävla svårt att förstå ska det vara?!
    Lås in gärningsmannen/kvinnan och kasta bort nyckeln!

    Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.