GÄSTSKRIBENT THEODORE JOHNSON: Bulletins chefredaktör Teodorescu Måwe och rasismen — ett skådespel

| 26 januari, 2021
Bildkälla: Pinterest

Det har blivit en teater att i offentlig debatt försöka visa för publiken i salongen att motspelarens avsikt och mål inte är det denne ger skenet av. I ledartexten framträder två exempel: aktören vill visa att migrations- och integrationskritik har sin grund i det som bedöms vara svenskars rasistiska inställning till invandrare; aktrisen vill visa att aktörens partis ställningstagande mot detsamma (benämnt som “brunsmeta” och “brännmärka”) är drivet av att “behålla makten och att splittra den borgerliga Alliansen”.

Publiken avgör om föreställningen handlar om moral eller makttaktik.

— Den nya internettidningen Bulletins politiska chefredaktör Teodorescu Måwe anser i en ledartext från 16 januari (https://bulletin.nu/ledare/all/justitieminister-johansson-och-rasismen-en-fars-i-tre-akter/) att nuvarande justitieminister Johansson är “djupt ohederligt” och ägnar sig åt “kappvänderi” i frågan om bland annat språktest för medborgarskap och skärpta krav för asylrelaterad invandring av anledningen att han för tretton år sedan hade en annan ståndpunkt vilken han då försvarade i ett borttaget blogginlägg med rubriken “Reinfeldt spelar det främlingsfientliga kortet” — ett “kappvänderi” som i magnitud inte kan jämförsas med den politiska tragedi som utspelades i några veckor under flyktingkrisen år 2015 där knappt hälften inte ägde flyktingstatus enligt Eurostat, 2017.
(http://web.archive.org/web/20110818043404/http://morganjohansson.blogspot.com/2008/02/reinfeldt-spelar-det-frmlingsfientliga.html).

Vid den tiden, 2008, var situationen i Sverige ojämförbart bättre än det katastrofliknande tillstånd som råder idag gällande alla aspekter av samhället såsom trygghet, tillit, social gemenskap, svensk identitet, politisk polarisering och samhällstjänster i förfall, varför justitieministern har ändrat sin politiska ståndpunkt (vilket politiker ska kunna göra: lära av andras och egna misstag) för att bättre harmonisera med nutidens behov, visserligen till synes med ett mått av skam (“sopa igen spåren” som hon kallar det, dvs. han har anammat en ståndpunkt som tidigare betraktades som “främlingsfientlig”) då inlägget från februari 2008 har raderats från hans blogg.

(Apropå gemenskapen: Danmarks socialdemokratiska statsminister Mette Frederiksen sade nyligen att “Vi skal passe på, at der ikke kommer for mange til vores land, ellers kan vores sammenhængskraft ikke eksistere. Den er allerede udfordret [utmanad]”.)

Ledartexten speglar just ett lands gemenskap som är under upplösning och därmed även den gemensamma moralen, vilket inte var fallet när Sverige under 1980-talet bojkottade Sydafrikas rasistiska apartheidregim. Orsaken finns i omdanadet av samhället från homogent till mångkulturellt med ett genomförande som var illa förankrad, hade bristande framförhållning och obefintlig konsekvensanalys i en anda av statligt påbjuden berikning av den enskildes liv och samhället i stort — ett förhållningssätt som inte ingår i demokratins anda i vilken medborgaren medges frihet för individuella preferenser, tycke och smak (något som det offentliga Sverige har glömt bort uppstår, likt idéer, spontant) — inom lagens råmärken och rådande sociala normer samt därtill en alltför generös migrationspolitik med dess konsekvenser.

Den moraliska skiljelinjen blir påtaglig när hon upplever att justitieministern “misstänkliggör[-], brunsmeta[r] och brännmärk[er] sina politiska motståndare” — en vedertagen och populär metod, till skillnad från den metod och retorik som Martin Luther King Jr valde, i syfte att på moralisk grund ta ställning mot och bekämpa det som bedöms av olika parter vara svenskars och politiska partiers rasistiska människosyn (även diplomatiskt benämnt “högerpopulism” eller kort och gott “populism”), en kamp som hon själv hävdar deltar aktivt och “kompromisslöst” i.

I den sista akten får Teodorescu Måwes text karaktären av skådespeleri där hon likt många andra meningsfränder deklarerar, för att visa publiken sin moraliska trovärdighet och anständighet, att svenskars rasism och främlingsfientlighet ska “tas på stort allvar och kompromisslöst motarbetas kraftfullt där den förekommer”, men klargör inte för Bulletins läsare att det avser svenskar och endast svenskar (samma utelämnande av substantivet kan ses i Bengt Westerbergs (fd. Fp/L) statliga offentliga utredning år 2012 med namnet “Främlingsfienden inom oss”). Eller, hur denna rasism tar sig uttryck. Eller, var den förekommer (arbetsplatser, skolor?). Eller, hur stor andel av svenskarna som bör anses inneha en rasistisk människosyn (1%, 10%, 23.5% eller 50%). Eller, vad “kompromisslöst motarbetas” innebär — kontinuerligt påpekande i media när upplevd rasism förekommer (vilket de utpekade uppfattar som “brännmärkning”)?; förstärkning av lagen “Hets mot folkgrupp”?; obligatoriska informationskurser för svenskar vid anställning?; exkludering från sociala miljöer, (t.ex. Folkets Hus, eller socialdemokratiskan i Hudiksvall som år 2019 tvingas bort från politiken på grund av sin kärlek och relationen med en Sverigedemokrat)?; moraliskt och demokratiskt motiverat att medborgare skräms till tystnad (dvs. “motarbetas” med parollen “Det är bara bra om en rasist inte vågar uttrycka sina åsikter”) medelst retorisk “brunsmetning”?).

Dessa frågeställningar hade inte behövt förekomma om medborgare, makthavare och intelligentian hade tagit fasta på hennes sju år gamla initiativ i Sveriges Radio P1 att skapa debatt om definitionen av “rasist” och Sveriges strukturella rasism vara eller icke vara.

Hennes definition av rasism kommer fram till valet 2022 att sättas på prov i och med det nya politiska partiet Alternativ för Sveriges (AfS) uppdykande i offentligheten, vars representanter besöker skolor för att informera om sin politik. I skovalet 2018 (årskurs 7-9 och gymnasiet) röstade drygt 56.000 barn och minderåriga tonåringar på Sverigedemokraterna. Hur många skolelever kommer att rösta på AfS 2022, är en fråga som bör ställas och hur hon kommer att förhålla sig till dem. I det sammanhanget är Bulletins läsare förmodligen intresserade av reflektioner kring frågan hur staten ska ta ansvar för att statsanställda uppfyller kraven i grundlagen.

(Till exempel: brådmogna Lisa, 12 år, i en av Skurups högstadieskolor sympatiserar delvis med Sverigedemokraternas och i viss mån även Alternativ för Sveriges politik, och upptäcker att hennes slöjbärande och statsanställda lärarinna uttrycker personliga åsikter på arbetsplatsen (med det offentliga Sveriges bemyndigande och moraliska stöd) om det som hon bedömer vara partiernas islamofobi och rasism i frågan om religiösa symboler i skolan (SVT 4/3 2020), en debatt som Frankrike har haft och fattat beslut därom. Vad Lisas ofrivilligt slöjbetäckta klasskamrat känner kan vi bara spekulera om.)

Framtiden får utvisa om Teodorescu Måwe kommer att göra bedömningen att Alternativ för Sveriges medlemmar är högerextrema och deras politik rasistisk, beroende på hur angelägen hon är om att vårda sin anständighet i offentlighetens ögon (som redan är naggad i kanten) och som möjligen kan hamna i konflikt med hennes journalistiska integritet, med risken att byta ståndpunkt tretton senare.

(Övningsuppgift: Gota Media AB:s tidningar Kalmarposten och Barometern benämner partiet som “högerextrema” med anledning av en polisanmäld händelse gällande på en bro uppsatt banderoll (“Återvandring nu”) den 19 januari med ett “främlingsfientligt budskap” enligt Barometern, en händelse som polisen i Kalmar egenmäktigt upprättade en anmälan om bland annat hets mot folkgrupp men som något dygn senare lades ned. Det kan jämföras med Danmarks socialdemokratiska regeringen som har infört en nollvision för antalet asylsökande och skapat, utan att skämmas, en återvandringsmyndighet, “Hemresebyrån”, för illegala migranter.)

Framtiden får även utvisa huruvida hon kommer att försvara (inte minst som relativt nybliven mamma och med en juristexamen i ryggen) barns och minderåriga tonåringars värdighet och deras möjlighet att nyttja yttrandefriheten. Redan idag drabbas de indirekt av det vuxna offentliga Sveriges fördömanden av de två nämnda partierna.

(Framtida generationer kommer troligen att ställa sig frågan varför svenskar inte får bejaka sitt ursprung när alla andra får det. Hennes barnbarn kan till och med komma att kräva minoritetsrättigheter beroende på vilken identitet de har.)

— Det är en ny och ovan situation för den moderna människan i den moderna demokratin där fördömanden alltid och omedvetet varit riktat mot vuxna och i huvudsak i fjärran länder, vilket öppnar upp för frågeställningarna huruvida minderårigas värdighet och rättigheter kan säkerställas i vuxenvärlden i Sverige av idag (t.ex. i en skola), och huruvida det är demokratiskt och framför allt moraliskt försvarbart att nyttja yttrandefriheten som metod för att explicit eller implicit fördöma landets egna medborgare, framför allt när det drabbar de minderåriga.

Theodore Johnson


Vi behöver ditt stöd!

Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklam låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

SWISH: 0735 29 63 35

Paypal:

  • 1
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.