Sten Levander, prof. em. Kriminologiska Institutionen, Malmö universitet: Vi kriminologer?

| 15 februari, 2021
Jerry Sarnecki. Wikipedia

Kriminologiprofessorn J Sarnecki har skrivit ett upprört debattinlägg i nättidskriften Para§graf. Det väcker många tankar – tre av dessa ska jag utveckla. Den första avser ”Vi kriminologer” som återkommer upprepat i texten – vad menas med det? Det andra avser moral och kriminologi. Det tredje, och viktigast, avser det Ekologiska felslutet – verkligheten ter sig annorlunda om man är fågel eller groda men bägge beskrivningarna kan vara sanna. 

Vi kriminologer

Sarnecki hänvisar till uppfattningar som ”Vi kriminologer” har gemensamt. Menas därmed alla kriminologer från Lombroso (1876) till Levander (här och nu) och alla däremellan? Orimligt. Menar han alla ”riktiga” kriminologer till skillnad från otrogna pseudo-kriminologer? Det vill jag inte att tro. Då kvarstår en tolkning, ”Vi” är majestätiskt pluralis, dvs J Sarnecki. Det är en rimlig tolkning. Han är en sen representant för en akademisk forskningstradition som föddes 1959, Stockholmkriminologin. Ursprungligen fanns tre avdelningar: Klinisk-Medicinsk kriminologi (Kinberg), Sociologisk kriminologi (Boalt) och Allmän rättsvetenskap (Agge). Kinberg var socialdemokrat men illa sedd av partikamraterna – han ansågs ha bidragit till att socialministerns fru dömts till fängelse som hon verkställde på Långholmen i egen paviljong och med vin till maten. Kinberg dog 1960 och med honom försvann den svenska kliniska kriminologin. 

Den forskning som bedrevs vid Kinbergs bas-institution, Rättspsykiatriska kliniken på Långholmen, utgick från en lysande avhandling 1939 av en läkare, Gösta Rylander, om frontala hjärnskador och effekter på personligheten. Han varnade för lobotomier 10 år innan Moniz fick Nobelpris 1949 för metoden. Samma år, 1949, anställdes den första psykologen inom svensk sjukvård av Rylander, Daisy Schalling. Personlighetsforskningen fokuserade under slutet av 1950-talet ungdomskriminella som tycktes ha personlighetsdrag gemensamma med frontallobspatienter (det har de fortfarande). Forskningsverksamheten intensifierades när Daisy Schalling fick kontakt med en psykolog i Vancouver 1963, Robert Hare. Man bestämde att man skulle ge en gammal diagnos, psykopati, ett nytt innehåll kopplat till frontallobsfunktioner. Detta var klart 1975 och redovisades i en bokantologi utgiven i New York 1978 (boken fick pris som mest värdefulla fackbok i USA det året). Genomslaget internationellt kom tio år senare – via den tredje generationens riskbedömningar1. Sökning på nätet ger 2½ million träffar, därav någon million kopplade med underhållningsvåld. Via PUBMED kan man hitta tolv tusen vetenskapliga orginalartiklar. De visar att psykopater utgör en procent av männen och begår hälften av alla våldsbrott mot obekanta Detta ses i Sverige som icke-kriminologi. Hare och Schalling bidrog lika mycket till den moderna psykopatidefinitionen. På Google Scholar ger Robert Hare 273 tusen träffar, Schalling 116. Så hanterar Sverige sina profeter och världen kvinnor!

Moralfrågan

Platon (tidigt 300-tal f.Kr.) ägnade en stor del av sin filosofi åt etik/moral, Aristoteles tog vid och under de följande 2300 åren ägnades frågan stort intresse av mänsklighetens skarpaste hjärnor, särskilt Kant, sedan Nieztsche och senast Foucault. Sarnecki tycks omedveten om och fullständigt respektlös i förhållande till denna tradition. Han tycks mena att vi föds som blanka papper på vilka vad som helst kan skrivas (Chomsky skulle protestera om någon hävdar detsamma för språk och det gör Sarnecki). Lika okunnigt/respektlöst är det i förhållande till den psykologiska grundforskning om moral som startades av Kohlberg, numera uppbackad med fMRI-studier (funktionell magnetresonansavbildning) av hur hjärnan processar moraliska dilemman. Värdenihilism är OK om den försvaras med goda argument. Det gör inte Sarnecki.

Moral motades bort ur kriminologin med 1968-argumentet ”Vems moral?”. Återkomsten är inte högernostalgi, den är framtvingad av empirin. Är det vetenskap måste det också finnas en teori – en sådan är PO Wikströms SAT (Situational Action Theory2). Sarnecki nämner inte honom och namnger inte debattörerna som han är arg på (förmodligen avses t.ex. juristprofessorn Suzanne Wennberg3).  Moraldimension i SAT är distinkt skild från begreppet självkontroll inom kriminologin så som Gottfredsson & Hirschi definierade detta 1990. Det är inte ett Wikström-påfund – Gottfredsson och andra diskuterar fortfarande detta inom ramen för modern kriminologisk kontrollteori. Självkontroll är också sedan mycket länge väl utforskad inom beteende- och medicinska/biologiska vetenskaper. Sarneckis begreppsförvirring på den här punkten är total. 

Det ekologiska felslutet

Våra sinnen bedrar oss, vårt förnuft lurar oss. Vetenskapen försöker minimera sådana problem. Ett problem som vi inte kommer undan är att beskrivningar av verkligheten styrs av perspektivet. En elefant ser olika ut, bakifrån och framifrån. Är det svans eller snabel? Det visar sig om man försöker mata elefanten. På statliga SBUs hemsida finns en bra genomgång av olika logiska felkällor4. Relevant i detta sammanhang är att samband som gäller för en grupp inte behöver gälla för undergrupper eller individer, och tvärtom. Det specifika felet är att man utvidgar ett orsaksresonemang som gäller för t.ex. ett makrosociologiskt perspektiv (fågel) till individperspektiveten (groda). Sociala makrofaktorer (t.ex. skillnader i livschanser, utbildning, socio-ekonomiska förhållanden) har starka samband med kriminalitet mätt på gruppnivå: Socialgrupp 4 begår betydligt fler brott än Socialgrupp 25.  Med grodperspektiv – socialgrupp förklarar nästan ingenting när det gäller individers brottslighet. En vetenskapligt välutbildad person med sanningslidelse har inga problem att förstå detta. Förstår man det inte tror man att det ena är rätt och det andra fel.

Politiska konsekvenser för rättssystemen

Från tidigt 1950-tal till mitten av 1970-talet ökade kriminaliteten brant i Sverige. Politikerna var bekymrade – och tänkte så här omkring 1965: Människors individualitet (brottsrelevanta egenskaper) kan inte ändras så snabbt att det kan förklara den plötsliga brottsexplosionen. Alltså måste det vara i den sociala kontexten som vi ska söka förklaringar, och sådana hittade man – men med fel riktning! Vi i Sverige har aldrig har haft en så snabb social välfärdsökning som just under åren 1951-73. Om snabb kriminalitetsökning samvarierar på aggregerad nivå med snabb välfärdsökning så falsifieras hypotesen att brister i välfärden föder kriminalitet! Det vägrade man att ta till sig.

Politikerna fokuserade sociala faktorer som orsak till brott, de som vidhöll individfaktorns betydelse hade fel. Det passade de makro-sociologiska kriminologernas välförstådda egenintresse. Om man erkänt relevansen för både fågel- och grodperspektivet hade man kunnat identifiera den faktiska orsaken till den branta kriminalitetsökningen: samspel mellan individ- och kontext-faktorer. 

Sarneckis kollega, kriminologiprofessorn Tham, har i en intervju (i Flamman) hävdat att forskarna i dag står eniga bakom påståendet att negativa makrosociala faktorer räcker som förklaring till kriminalitet. Så var det inte då och så är det inte nu. 

Självklart ska vi ha akademisk-politisk samverkan? Akademin har kunskapen, politiken makten att tillämpa den. Om politiken i stället bestämmer var matskålarna ska stå finns det alltid hungriga forskare. Den samverkanspilen har fel riktning. Alla partier tycks vara ense om att ”olikheter i livschanser” är huvudförklaringen till individernas kriminalitet. Det är för mig obegripligt att svenska kriminologer som har goda kontakter med politikerna inte informerar dessa om att påståendet är osant och bygger på ett grovt logiskt felslut.

Sten Levander, prof. em. Kriminologiska Institutionen, Malmö universitet

Maglarp 2021-02-15

Referenser

1 Belfrage, H (1995). Brottsligheten, psykiatrin och samhället : Introduktion till den medicinska kriminologin. Liber utbildning: Stockholm, ISBN 91634144

2 Wikström  PO H (2019). Situational Action Theory:  A General, Dynamic, Mechanism-based Theory of crime and its Causes. In MD Krohn et al (Eds.) Handbook on Crime and Deviance, Springer Nature: Switzerland.

3 Wennberg S (2021). Brottslighetens orsaker och ursäkter. Fokus, 2021: Jan 14.

4 https://www.sbu.se/sv/publikationer/vetenskap-och-praxis/undvik-logiska-fallor-och-fel-exempel/

5 Janson, C-G. (1982). Delinquency among metropolitan boys. Stockholm University:      Department of Sociology, Project Metropolitan Research Report No 17.


DONERA – stöd oss

SWISH: 0735 29 63 35

För yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklam, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

Varje gåva är betydelsefull.

Paypal:

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.