Teresia Tess Anicic: ATT CYKLA UTAN HIJAB

| 24 februari, 2021

Aldrig har så många människor lämnat Sverige som under förra året, 50 000 personer drog från landet som en gång i tiden var världens bästa. 100 år av svensk kvinnokamp avrundas med normalisering av hedersförtryck. 100 år av svensk välfärd slutar med klanstruktur och parallellsamhällen som aldrig kommer kunna mötas.

Många av vårt lands flickor lever i något som kallas Sverige, de passerade förvisso en fysisk landsgräns men i alla andra avseenden är de slavar bundna till hedersnormer som innebär att en överträdelse kan kosta dem livet. Låt oss aldrig glömma Fadime ropade myndigheterna i kör på 90-talet fast övergav flickorna var precis vad man gjorde. Idag beräknas 240 000 unga flickor i vårt land i föestyck. 

Jag behöver inte åka 400 mil för att se förtrycket, det räcker att ta 3 stopp med vagnen när mitt pakistanska ris tagit slut. 

Hur kommer det sig att majoriteten av Sveriges invandrade muslimer öppet visar sin avsky för viss ”kulturell berikning” och vågar prata om uppenbara problem men när svenskarna gör det dras rasistkortet? Hur kommer det sig att min läkare som flytt diktaturens Iran öppet uttrycker sin avsky mot den islamistiska regimen medan övriga kunder (alla invandrare) nickar instämmande. I salongen är vi för en stund bröder och systrar och jag får inte en syl i vädret för han har så mycket att berätta men jag njuter i fulla drag för människor som han ger mig hopp. Det som definierar oss är inte färgen på vår hud utan storleken på våra hjärtan och våra handlingar. 

DET BORDE INTE VARA MÖJLIGT MEN DET GÅR ATT FUCKA UPP ETT LAND PÅ 6 ÅR.  

Som ett resultat av regeringens invandringspolitik är Sverige nu det mest kriminella landet i Europa efter Ukraina (källa Numbeo). Vi tar omvägar hem för att inte bli rånade, har no-go-zoner, 200 etniska enklaver och avrättningar på öppen gata. Vem behöver bomber när vi redan har flickor som kastas ned från balkonger, barn som könsstympas och får underliven igensydda och där graffittin uppmanar dig att inte vittna om du vill leva (sagt i all välmening) 

Vad tycker Sveriges feminister om dessa jämlikhetsproblem, varför hörs ni som minst när ni behövs som mest? Allt våra svenska förfäder kämpat för ligger numera på sophögen och polisen har erkänt att de inte längre kan stävja gängvåldet. Ungdomar vågar ej vittna av rädsla för repressalier och journalister, skribenter och lärare får ta emot hot.

Mitt besök hos skönhetsläkaren borde ta 15 min men jag stannar längre. Vi dricker kaffe och han pratar om tiden innan den iranska revolutionen, en tid då kvinnorna var fria. Inte som kvinnan på bilden som arresterades för att hon cyklade utan hijab. Delar av vår konversation förs på svenska och han lyser av stolthet när han uttalar alla nya ord han lärt sig. För en kort stund upplöses våra nationaliteter och vi är bara två svenskar som sitter där och samtalar i vår strävan mot samma mål. 

”Varför lyssnar inte regeringen på sitt folk Tess” frågar han plötsligt och ställer ifrån sig kaffekoppen. Han tittar mig rakt och intensivt i ögonen på ett nästan anklagande sätt och det hugger till i hjärtat. Jag skäms å regeringens vägnar över att inte längre veta om Sverige finns kvar om 30 år. 

Min bild av ett land i kris är nästintill fullbordad.

Teresia Tess Anicic

https://www.riksdagen.se/…/nationell-statistik-om…


DONERA – stöd oss

SWISH: 0735 29 63 35

Ni bidrar till att vi kan fortsätta ge ut ProjektSanning

Ingen reklam, låsta artiklar eller prenumerationer

Varje gåva är betydelsefull

Paypal:

  • 1
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.