3227: Den politiska estetiseringen

| 28 februari, 2021

Vita havets storm på Konstfack är vad konsten bjuda på. Även om jag förstår att allvaret i den här saken är absolut och utan förskoning är det inte långt till en estetisering av inspelet. Agri Ismaïl skriver I Expressen och utgår ifrån den i konstsammanhang välkända diskussionen om Vita Kuben. Brian O’Doherty. Uttrycket Vita Kuben har naturligtvis fått en ny laddning sedan 1970-talet. Då rörde det sig om hur konsten presenterades – i ett bestämt rum med vita väggar. Men sedan kom multimedier, installationer, relationell konst, video, olika typer av lokaler osv. Men det återstår ändå att konstatera att den vita kuben är den bästa utgångspunkten för en objektorienterad konstutställning. Man kan visserligen variera väggfärgerna men de blir då speciella inslag som markerar en tillfällig avvikelse.

Emellertid tycks konstfacksdiskussionen handla om bristande representation och att denna brist beror på rasism. Det förefaller inte troligt. Bristen på representation har alltid funnits och handlat om klass. Föga förvånande är det den liberala medelklassen som dominerar kulturen och konsten. Arbetarbarnet är mycket underrepresenterade. Trots alla uppmaningar om åtgärder. Ser man procentuellt på hur det skulle se ut med en statistisk rättvis fördelning är det inte troligt att svara och bruna öar skulle få särskilt stor plats. Därför får man ta till rasismen som ligger väl i tiden. Och är utmärkt maktinstrument. Men vi är djupt inne i ett konventionellt beteende och det är därför hög tid att estetisera företeelsen.

En annan företeelse som automatiskt har blivit estetiserad är politiken. Vi är på väg mot tävlingen om vem som vinner valet. Vad kommer att handla om? Skola vård och omsorg är knappast tillräckligt eftersom alla partier kommer att bjuda över varandra. Klimatfrågan kommer likaledes att besvaras på ett övertygande sätt i de löften som fyller valkampanjernas konfettiutbud. Invandrarfrågan är kärvare men den går att undvika genom politiskt blomsterspråk. Men det verkar som om man tills vidare kommer att satsa på att ”rädda demokratin”. Ett klart estetiskt program som kan fylla ut med lite av varje.

Problemet är förstås att den nuvarande regeringsbildningen är hotad av kombinationen M + KD + SD. Det är redan välkänt att regeringssidan har satt i gång en demoniseringskampanj mot SD och indirekt mot de andra partierna. En smutsig valkampanj kan alltså förväntas. Detta brukar man se som negativt men det är klart att en sådan väcker uppmärksamhet och engagemang. Trots allt blir valet alltmer en dramatiserad tävling där den värsta huggsexan avgör. Det kan bli en thriller. Men för att det skall bli riktigt spännande måste ett par partier falla ur riksdagen. Som man kan se på den här aktuella mandatfördelningen.

Lars Vilks


DONERA – stöd oss

SWISH: 0735 29 63 35

Ni bidrar till att vi kan fortsätta ge ut ProjektSanning

Ingen reklam, låsta artiklar eller prenumerationer

Varje gåva är betydelsefull

Paypal:

  • 1
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Författare: Lars Vilks

konstkritiker och tidigare professor i konstteori vid Kunstakademiet i Bergen 1997 – 2003

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.