Princip- eller sakpolitik?

Vänster eller höger brukade förr framstå som de två huvudfrågorna i svensk politik. Men så är det i verkligheten inte längre. Ty få vet vart vänster- resp högerpilen visar, frånsett i drömmarnas och känslornas värld. Jag bortser nu förstås från V-partiet, som ju i sak är för kommunismen, även om frågan delegerats till ungdomsförbundet (där dagens partiboss varit ledare). 

Enligt mångas mening är i stället globalism och nationalism de två begrepp som härkar över svensk politk. Det ligger mycket i det. Problemet är bara att många svenska partier har inslag av båda färdriktningarna. Sossarna vill, via exv SIDA och EU, skänka bort en god del av de skattepengar som i huvudsak betalas av bättre situerade svenskar, samtidigt som man ständigt slår sig för bröstet och påstår att Sverige (av alla nationer!) är bäst i klassen. Även mer nationellt inriktade partier – som M och KD – är villiga att satsa dyrt på globala projekt som hanteras av SIDA och EU. Mest tydlig globalism förespråkas förstås av Mp. Hela deras politik går ut på att offra nationella intressen för att spendera mängder av miljarder på att ge invandrare asyl, förtryckarregimer utomlands bistånd samt inte minst offra pengar för att minska Sveriges redan nu minimala andel av världens utsläpp av CO2. 

Därför är det värt att fundera över om inte huvudmotsättningen inom svensk politik idag är den mellan princip- och sakpolitik. Jag kom att tänka på detta när jag häromdagen på SR:s morgonnyheter hörde L-partisten Barbro Westerholm plädera för att fler äldre måste få positioner som politiker i vårt land. Förvisso kan man säga att hon talar i egen sak i och med att hon med sina 87 år är riksdagens äldsta och ensam ledamot över 75 år. Men att orden kommer från L-partiet pekar uppenbarligen på princippolitik. Personvalet blir viktigare än beslutens sakliga innehåll. 

L-partiet agerar ivrigt för att få in fler kvinnor, handikappade och invandrare på politiska positioner i landet. Det är ju ingen slump att partiet har en partiledare som heter Sabuni. Men princip- eller symbolpolitik drivs förstås även av flera andra partier. Särskilt med argument om jämlikhet som vapen, trots att ojämlikhet inte främst trollas bort genom ökad representation av viss grupp. Särskilt intressant vad gäller bruket principer/symboler är S- och C-partiernas frontala politik mot SD. Men de skulle antagligen beskriva sin position som antihöger eller antifascism. I realiteten är det för S och C fråga om principen hålla ett relativt nytt högerpopulistiskt uppstickarparti utanför makt i riksdagen, något som för övrigt sker med åtskilliga vänsterpopulistiske påhopp. 

Mest intresserad av svensk sakpolitik är i nuläget M, KD och SD. De har ju också mest att vinna på denna arena, där S-partiet i årtionden övergett nationens stora strukturproblem rörande, skola, vård, bostäder, anställning, kriminalitet, invandring, försvar mm. Därför talar mycket för att den framtida politiken i vårt land kommer att präglas av sakfrågor. Detta är förklaringen till att partierna L och Mp är särskilt illa ute just nu. 

Nya gruppers representation i riksdagen löser som sagt inte de problem som L vill lyfta. Huvudfrågan gäller inte behovet av nya L-politiker av viss sort (ålder, kön, minoritetsgrupp), utan om vissa faktiska samhällsproblem som gör det svårt för äldre eller handikappade. Av liknade skäl kommer Mp:s krispolitik rörande klimatskrämsel antagligen att misslyckats. Uppgiften sköts redan i överflöd av andra partier. Och svenska folket är mer inriktat på sakfrågorna om miljön, bilarna och elektriciteten än påståenden om kris i närtid. 

Även om sakpolitiken kommer att stå i centrum under åren fram till valet 2022 gäller det för M, KD och SD att hålla samman på ett övergripande plan. Här har jag tidigare uttryckt rädsla. Min oro rör att M och KD ännu en gång kommer att vända sig mot C (och L om de finns kvar) som regeringspartners. Kanske väljer M och KD att samebeta med C, trots att partiet förrått Alliansen 2018. Innebörden kommer i så fall att bli ett fortsatt sakpolitisk dödläge. I vart fall kommer inte huvudproblemen rörande invandring, integration och kriminalitet att lösas. Inte heller rörande andra krishärdar är C att lita på. 

Om en sakpolitisk satsning ska lyckas krävs det mod och hållfasthet, något som blir jobbigt. Men den politiska skörden 2022 kan bli riklig. Det krävs en en bastant politiskt grund, byggd på minskad globalism och inriktning på nationella intressen rörande frågor som skola, vård, elektricitet (via kärnkraft), kriminalitet, försvar och liknande politikområden, som under många år legat i träda. 

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


DONERA – stöd oss

SWISH: 0735 29 63 35

Varje gåva är betydelsefull

Paypal:

  • 1
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.