3246: Försök till provokation som provocerar.

| 24 mars, 2021
The Union Jack flag.

Den konstnärliga provokationen har det inte lätt. Eftersom provokationen är en naturlig del av den moderna konsten är det självklart att den måste ingå i den institutionella rekvisitan. I och med det blir det inte mycket mer än pseudoprovokationer. Vad vi har sett under de senaste åren är inslag som är politiskt korrekta och vill väl men som råkar komma fel och väcka missnöje. Enligt den regel so nu har blivit sträng: Vem får representera och göra vad.

Det är möjligt att vi har ett ytterligare fall i den avdelningen i en konstfestival på Tasmanien, Australien. Den sedan länge välkände och etablerade Santiago Sierra får sägas vara den konstnär som inom ramen för institutionerna har lyckats med att skapa en rad kontroversiella projekt. Han har engagerat arbetslösa invandrare som har utfört till synes meningslösa sysslor i gallerier, sitta i en låda eller hålla några föremål medan den bildade medelklassen har fått betrakta dessa levande skulpturer. I Tyskland fyllde han en tidigare synagoga med koloxid, besökarna fick på egen risk och försedda med speciella dräkter besöka det livsfarliga rummet. Utställningen bestod endast av den i rummet inpumpade gasen.

Den här gången tänkte sig Sierra iscensätta ett märkligt. Ursprungsbefolkningen ombads donera blod i vilket sedan den engelska flaggan skulle sänkas ner. Temat är inte ovanligt, en mycket tydlig gest mot kolonialismens fasor. Men ursprungsbefolkningen har reagerat mycket negativt och ser det som ytterligare ett kolonialt tilltag och förnedring. Det är nog så att Sierra (som alltid, ehuru med någon kontroversiell vridning, agerar politiskt korrekt) verkligen har tänkt sig att göra något för att förstärka den så populära dekoloniseringen. För det kan väl inte vara att han vänder på steken och driver med det heliga postkoloniala. Jag kan inte riktigt tro det men onekligen landar Sierra brutalt i en smaklöshet vilket ger utrymme för att det blev en provokation. artnet

Lars Vilks

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Författare: Lars Vilks

konstkritiker och tidigare professor i konstteori vid Kunstakademiet i Bergen 1997 – 2003

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.