L satsar på bättre politik, men först om två år!

L-partiets reptrick. I typisk global miljö. En blivande partiledare kanske? Wikimedia commons.

Efter att ha stött S-partiet under mer än sex år – via DÖ och Jöken – beslutar L igår att inför nästa val 2022 bättra sig och satsa på sakpolitik. 

Men det svenska samhället tyngs som bekant av rader av strukturella problem. Alla har varit kända i mer än tio år. Nationen har akuta behov av reformer. Visst är det bra att L väljer en ny linje, men det är alltför sent samt ett hån att vänta till 2022 med att göra något. Det är nämligen bråttom!

Dessutom verkar inte sista ordet vara sagt. Alltför många högt uppsatt L-politiker vill stanna kvar i äktenskapet med S. Det gäller jobb inom den politiska klassen, med närhet ill S-partiet. Risken för partisplittring är därför påtaglig. 

Det är intressant att gissa över orsaken till L-partiets dödsångest. Det rör sig nämligen om en typ av ångest. Jag hörde häromdagen på Ring P1 en före detta L-partimedlem ge sin förklaring. Han menade att han oroats av partikamraternas självsyn. De ansåg inte att partiets uppgift var att leverera rimlig sakpolitik. Utan att L är en sammanslutning för politiker som vill vara goda och – till råga på allt – anser sig vara godast. 

Detta tycks vara en vettig förklaring till att L hamnat fel på nästan alla sakpolitiska områden, utom kärnkraften. Idealism väger tyngre än praktik. Partiet ser strukturproblemen, men förmår inte att välja mellan S-partiets kollektiva lösningar och högerns inriktning mot individen. Förvisso ligger individ- och integritetsfrågor högt på L:s agenda, men man kör fast i ett extremt teoretiserande, i stil med det som Datainspektionen (DI) visat prov på. Betygslistor med personnamn anser DI bättre än listor med personnummer. Experiment med närvarokontroll i skolan via ansiktsigenkänning anser DI sämre än att tusentals lärartimmar idag slängs bort på fysisk kontroll av närvaro.

Därför tror jag L-partiets bäst-före-datum är passerat sedan minst 40 år tillbaka. Bengt Westerberg och Maria Leissner tillhör dem som bär ansvar för partiets felaktiga vägval i förfluten tid. Nu lever de ett gott liv som medlemmar av den politiska klassen. Den ena med pension som bl a statsråd. Den andra som ambassadör i Benin, med stationering i Stockholm. S-partiet har mycket att tacka de två för. 

Den enda liberalism som funkar är marknadens och individernas fria val. Så var det i början av 1900-talet – så är det idag. I den meningen anser jag mig faktiskt själv som liberal. Men nutidens L-parti är färdigt för historiens skräpkammare. 

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen

PS! Någon kanske tror att Jöken är ett kontrakt som måste hållas. Men Jöken är inget bindande avtal. DS!

  • 4
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.