Vaccinering och samhällsklass

Hurra! ! Idag har jag fått en spruta med Astra Senecas bästa blandning. Vaccineringen genomfördes i mycket god ordning på en vårdcentral i Vittsjö, som fått 100 doser för dagen. Jag är alltså mycket nöjd.

Annars är ett vardagsbesök i väntrummet på en svensk vårdcentral ett möte mellan anonyma med slutna munnar. Nästan ingen hälsar, man tittar i golvet eller i Damernas värld och håller käften. Bara regelbundna neutrala utrop från personalen: Sven Karlsson, varsågod! Svea Nilsson, varsågod osv. Tystnadens logik är att man inte vill rota i andras eller egna problem. Vad som då kan hända vet man ju inte alls. Då är det trots allt bättre att läsa om prinsessan Madeleines till synes ändlösa äktenskapsproblem. 

Men ett möte i en välordnad vaccinkö är något annorlunda. Alla har ett gemensamt ärende och mål. Och hoppet om överlevnad – trots covid – skapar en form av lyckoberusning. Nästan alla talar livligt och vänligt. Dessutom små försök till skämt och vänskapliga tråkningar i stil med ” dom sa att de fina sprutorna tagit slut, så att nu bara de grova är kvar”. Vips skapas en form av naturlig gemenskap mellan människor som aldrig träffats förr. 

Efteråt kommer jag att tänka på den ”klassgemenskap” som sossarna och vänstern älskar att tala om. Den bygger på påståendet om gemensamma intressen. I början av 1900-talet syntes tydligt skillnader mellan människor avseende arbete, boende, studier, hälsa, innehav av transportmedel osv – samt inte minst inkomst. Man kunde snabbt med blicken se skillnaden mellan överhet och undersåtar. Då var frågan om klass central. Men inte längre!

Industrialiseringen har i grunden förändrat det gamla samhället. Produktionens stegrade överskott och de anställdas högre löner är förklaringen. Någon avgörande betydelse har förmodligen inte den svenska socialismens olika partivarianter för skeendet. Jag påstår detta med tanke på framväxten av välfärd i exv Storbritannien, USA, Japan, Sydkorea eller Singapore, där sannerligen inte något systerparti till svenska socialdemokratin har haft en avgörande betydelse för välfärdens helhet. Mycket talar således för att Sverige haft ungefär samma standard på välfärden även om borgerliga partier suttit vid regeringsmakten. 

Dagens kollektiva samhällsbygge genom S-partiets långa maktinnehav har alltså inte inneburit något unikt gott. Därför är inte heller S-partiets tal om klassgemenskap sant idag. Min goda upplevelse vid vaccineringen i norra Skåne hade inte det minsta med klassgemenskap att göra. Vi som var närvarande hade sannolikt det olika väl beställt mätt i pengar, bostäder, utbildning, hälsa, kläder, bilar osv. Det jag mötte i kö och väntrum var mer en naturlig gemenskap mellan (ungefär jämnåriga) svenska medborgare, utan påtagliga sociala skrankor. Alla var glada att bli fria från hotet från covid. Eventuellt i kombination med en lokal eller regional gemenskap. 

Jag påstår därmed att S-partiets och vänsterns snack om klasser numera främst är en bluff, i syfte att vinna röster hos okunniga eller omedvetna. Alltså en S-partirekvisita som sannerligen är mogen för skräpkammaren. 

Ändå finns det troligtvis klassgränser kvar i det svenska samhället. Tydligast är den mellan invandrare och infödda svenskar. Jag tänker alltså på en klass av invandrare som ännu lever i utanförskap. Dessutom finns förstås små eliter i vårt land, bestående av personer som lever ett liv för sig. Jag tänker på finansfurstar, kulturarbetare, journalister och universitetsanställda – alla med sina olika privilegier mätt i pengar, frihet och makt. 

Därför måste jag slutligen nämna en elit som S-partiet i högsta grad varit med om att bygga under de senaste hundra åren, nämligen den politiska klassen. Inom den – liksom för övrigt hos övriga eliter – finns det mönster som verkar för stark sammanhållning, i syfte att bevara anspråk på makt, ekonomiska förmåner, trygg sysselsättning, familjeförsörjning, internationella uppdrag osv. Det starka greppet över den offentliga makten talar för att vi har att göra med en härskande klass. Till skillnad från övriga eliter medför den politiska klassen inte något unikt bra för samhället och den är inte heller en nödvändighet. Tvärtom hade vi antagligen sett en friskare svensk demokrati, med större personell rörlighet inom politiken, med en annan författning och ett annat politisk samtal i Sverige. Politikens professionalisering är av ondo. Det vi sett inom framför allt S-partiet är alltså rader av onödiga och för demokratin olyckliga klassresor. 

Därför lever vi tyvärr kvar i det kontraproduktiva samhälle, som S-kollektivet har byggt i gråaste betong. Med tanke på regeringens årslånga schabblande med covidstrategin är jag inte villig att ge den en honnör för att jag att jag till sist fått en spruta Astra Zeneca VSOP. 

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen

  • 1
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.