Varför löser inte svenska politiker nationens tunga problem?

| 18 april, 2021
Jökens partier regerar landet. Wikimedia commons.

Det korta svaret är att C- och L-partierna bestämt sig för att låta landet ligga i träda till 2022. Man nöjer sig alltså med att leva fyra år på sina riksdagsarvoden, dvs de pengar som erbjuds den politiska klassen av staten. Och så håller man S-partiet om ryggen.

Det vi ser är därför fyra år av ”symbolpolitik”. Det är inte helt enkelt att finna en rak definition på denna företeelse. Men ett kännetecken är en politik som är mer inriktad på principer än på sakfrågor. Upp med ballonger i luften i stället för att gripa tag i basala problem. Ett exempel är de löften om bostäder till alla som hörs i varje valrörelse. Inkvotering av kvinnor i bolagsstyrelser är ett annat typexempel. Det är inte givet att börsföretagen vinner på en sådan åtgärd, som tenderar att bli en gräddfil för karriärister. Man kan därför säga att företeelsen även har ett inslag av populism. Hursomhelst har begreppet kommit att få en negativ ton. Något som är berättigat enligt min mening. 

Alla inser att symbolpolitik inte är något unikt svenskt. Politiker har i alla tider brukat detta vapen. Den politiska debatten har alltid innehållit en mix av sak- och princippolitik. Men på senare år har inom nästan alla partier en kantring skett åt symbolhållet. Enligt min mening g tydligast inom partierna från mitten och vänsterut. Varför har det blivit så?

Om symbolpolitikens mästare ska koras tror jag att det måste bli Olof Palme. Han hjälper oss åtminstone att förstå vad saken rör. Palmes bok från 1968 ”Politik är att vilja” serverar problematiken direkt: rader av röda ballonger. Givetvis förstår Palme att allt slags politik – längs skalorna vänster/höger eller globalism/nationalism – baseras på viljeyttringar där mål eller syften pekas ut. Men ändå väljer han en boktitel som pekar ut viljan som något centralt. Alla inser att han inte menar vilket syfte som helst. Utan just S-partiets luggslitna kollektiva samhällssyn, där de egna organisationernas nytta och inflytande står i förgrunden. 

Genom att i engagerade ordalag rikta fokus på viljan så föses partiets medlemmar mot ett diffust mål, som mer består av principer än sakliga lösningar. Jag inser att det inte alltid är enkelt att presentera alla politiska detaljer som måste ändras. Men ett rimligt mått av konkretion är ändå skillnaden mellan symbol- och sakpolitik. På så vis blir basunerandet av breda ambitioner en medveten abstraktion och flykt från den faktiska grå verkligheten. 

Denna flykt syns tydligast i inriktningen mot principer som feminism, jämlikhet, hållbarhet, välfärd, barns rättigheter, global omsorg osv. De brukas genomgående som signaler för något tämligen diffust och det sker i allmänhet på ett medryckande och attraktivt vis. Det påminner om ett frälsningsbudskap, som ska erbjuda lycka för alla. Vilka förändringar som ska genomföras och framför allt hur de ska sättas i verket framgår normalt inte. En symbolpolitiker sysslar ofta med att föra fram abstrakta principer och enkla lösningar. Han eller hon stämplar motståndarna till symboliken som konservativa, vara i avsaknad av medkänsla, vilja färdas i gräddfiler, vara nationalister, fascister osv. 

Genom att låsa in den politiska diskussionen i de abstrakta symbolernas värld undviks det viktiga och svåra samtalet om samhällets faktiska behov och problem. Jag tror kanske inte att symbolpolitikerna i allmänhet gör ett medvetet val att smita från konkretionen (för Palme var smitningen dock fullt klar). Dagens politiker vet inte hur de ska tackla vardagens stora politiska svårigheter. I grunden beror detta på att konkretion kräver ytterst svåra lösningar. Skatterna är redan skyhöga, S-partiets drabanter bestämmer över hyror och löner, landstingens politiker vill inte lämna ifrån sig makten över sjukvården, villaägarna ställer inte upp på ny beskattning av privatbostäder, asylrätten kramas av medierna och FN (och dess många svenska satelliter) liksom en rad andra politiska strukturhinder. 

På så vis blir symbolpolitiken alltså den enklaste vägen bort från en besvärlig verklighet. Att principerna dominerar argumenten från partierna i mitten och vänsterut har därför inneburit att flera decennier gamla svenska strukturproblem kvarstår olösta. Detta är inte bara ett felaktigt vägval, utan också ett tecken på ansvarslöshet av symbolpolitikens många vänner. Resultatet blir en tung dom över den svenska politiska klass som inte levererar samhällsförändring. Ganska länge går det att slå rosa dunster i väljarns ögon. Men det fungerar inte i det långa loppet. 

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.