Varför denna politiska konsensuskultur?!

Något som kan tyckas förvånande är hur svenska politiker från höger till vänster håller samman i situationer då någon av dem gjort bort sig. Möjligtvis frontas det mot SD-företrädare, som ses som parias och inkräktare på den svenska politiska scenen. 

Jag tänker på detta när Riksrevisionen riktar kritik mot Regering och Skolverk för deras förvanskning statistiken rörande Svenska PISA-resultat. Det rör sig om ett planerat fifflande med siffrorna för att Sverige ska komma bättre ut i OECD:s mätning. Enligt Riksrevisionens beräkningar skulle Sverige annars hamna under det globala snittet för utvecklade nationer. Alltså utbildningskoryféer som manipulerar och på så vis lär landets många elever hur det ska gå till att fuska med fakta. Flera oppositionspartier är kritiska, men endast SD tycks vilja rikta misstroendevotum mot utbildningsminister Ekström, som för övrigt själva har sina rötter i Skolverket vid sidan om sosserörelsen. Hennes departement har tillsatt en sosse som chef för myndigheten och dessutom känt till Skolverkets upplägg. Men ministern har inte sagt stopp. 

Det brukar sägas att misstroendevotum ska hanteras försiktigt. Det må så vara. Jag är ingen vän av hårda ord i onödan. Men nationen lider brist på öppen debatt – politiker glider alltför enkelt undan kritik. Det svenska politiska livet har därför mycket att vinna på en tuffare hantering av politiska motståndare. Det klargör politikens spelregler och kan kanske medföra att höga aktörer skärper sig genom att se exempel statueras. Folkets förtroende för svenska politiker bör enligt min mening nämligen öka om ansvar utkrävs oftare än idag, då allt ofta blir kvar vid det gamla. 

Varför har det blivit så här? Det finns tyvärr logiska förklaringar. Om de politiska sysslorna betraktats som temporära – och fördelade mest efter fackkompetens – hade avpollettering av felande höjdare blivit något enklare. Men idag ses politik som ett yrke från ungdomsförbund till pensionering. Att politik blivit en profession har medfört att aktörerna anpassat sig och att flera gemensamma intressen vuxit fram. Därför talar jag – med utländska förebilder – gärna om uppkomsten av en svensk politisk klass. Eliten gemensamma intressebas rör inte bara arbetsuppgifter, karriär, ekonomi, familjekopplingar utan framför allt en omfattande trygghet i karriären. 

En pusselbit i detta gemensamma intressemönster är en återhållsamhet med åtgärder som kan rubba denna trygghet i karriären. Misstroendevotum brukas därför med största försiktighet. Då åtgärden undantagsvis används vet för övrigt beslutsfattarna normalt att petade höjdare i allmänhet ganska snabbt kommer tillbaka, liksom come back kid Ygeman, som påtagits sig misstroende i sin sannolikt gravt ansvarstyngda statsministers ställe. 

Min slutsats är därför att konsensuskulturen har sin grund i framväxten av en politisk klass som består av personer (och familjer) som från tidiga skolår till pensioneringen utövar politik som yrke. Jag menar att detta är ett allvarligt politisk hot mot svensk demokrati. Och i sin tur en förklaring till att jag i många bloggar pläderat för ökade inslag av direkt demokrati. Alltså en ökad rätt för väljarna att rösta på person i stället för på parti. Ett missnöje ska utmynna i att dåliga politiker enklare väljs bort. Vidare krävs en rätt för medborgarna att samverka för folkomröstning om ett förslag till lagstiftning. Det skulle raskt motverka klåfingrig och skattestegrande lagstiftning. 

Konsensuskulturen inom svensk politik är ett hinder för en utveckling som banar väg för grundlagsregler om direkt demokrati. Politikerna vill inte att väljarna ska ha mer makt än idag. Du och jag ska rösta på partiernas utvalda och sedan hålla käften till nästa val om fyra år. 

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


DONERA – stöd oss

SWISH: 0735 29 63 35

Skriv “Gåva” som meddelande

Paypal:

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

1 En tanke på “Varför denna politiska konsensuskultur?!

  1. Carl den 12

    Att hålla ihop “tillsammans” i kristider och mot avvikare är en politisk strategi, som gynnar både S och M och deras medlöpare🤔

    Calle ser tragiskt nog, att dom flesta har en grundläggande flockmentalitet och har man en egen personlig politisk agenda och vinning hur fel man än är ute, så följer man flocken om så vandringen har helvetet som slutdestination.

    Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.