Varför vill eliterna inte tala om PK?

Jag funderar ibland över varför ämnet PK är förbjudet i svenska gammelmedier. Det är möjligt att frågan anses oklar – den korrekta sfären är så omfattande – varför problemet avförs från agendan. Men en kritiker av pk-ismen angriper normalt inte alla dogmer som i elitens debatt uppfattas som självklara. För min del skulle jag aldrig kunna tänka mig att angripa idén om demokrati, alla medborgares lika rättigheter gentemot det offentliga, åsikts- och yttrandefriheten och liknade grundsatser som har sin grund i Sveriges grundlagar. Jag uppfattar nämligen dessa ämnen riktiga och viktiga och över huvud taget okontroversiella. Det rör frågor som måste anses allmängiltiga i västerlandets demokratier. De grundsatser jag nyss nämnt har alltså en juridisk dignitet som jag tar för given.

Pk-ismens kärna är kritik av att en rad andra ämnen som inte tillhör demokratins kärnfrågor, men som politiker och medier bestämt sig för att betrakta som heliga och omöjliga att föra ett öppet samtal om. Flera av dessa heligförklarade dogmer har dock en viss anknytning till de konstitutionella teser som nyss nämnts. Jag kritiserar exv ofta det faktum att svenska yrkespolitiker kommit att bilda en politisk klass. Likaså pläderar jag med emfas för att inslag av direkt demokrati ska införas in Regeringsformen. Dessa mina argument kan knappast anses som odemokratiska. Tvärtom rör det sig enligt min mening om en kritik av det svenska samhällets ofullkomlighet, vad gäller folkligt inflytande. Min viktiga fråga är därför varför svenska politiker och medier är ovilliga – till och med fientliga mot – att öppet debattera dessa ämnen?

Andra centrala samhällsfrågor inom den förbjudna pk-sfären rör invandring/asylrätt, feminism samt att CO2 är orsaken till den uppvärmning av klimatet som pågår. Inget av dessa ämnen har över huvud taget något anknytning till svenska grundlagar. Utlänningars ställning enligt svensk rätt är en fråga som Sveriges Riksdag bestämmer över (via utlänningslagen och folkrättsliga konventioner). Här har jag och andra en självklar demokratisk rätt att föra ett öppet samtal. Samma frihet gäller för mig och andra att ifrågasätta tesen om att kvinnors ställning och rättigheter ska vara en prioriterad samhällsuppgift. Min utgångspunkt är nämligen att män och kvinnor som medborgare i Sverige har samma rättigheter. Samma frihet gäller för mig och andra att kritisera tesen om CO2 som boven i dramat om klimatets uppvärmning. Här rör det sig närmast om en vetenskapsfilosofisk rätt för mig och andra att ifrågasätta exv tesen om att det internationella forskningssamhället är överens om att konsensus råder om att CO2 är den huvudsakliga förklaringen till klimatets uppvärmning. 

I alla de tre frågor jag nämnt – asylrätt, feminism och CO2 – är en öppen och kritisk diskussion i högsta grad angelägen. Men politiker och medier vägrar att låta detta ske. Man kan säga att ämnena ifråga är tabu i den mening att ett ifrågasättande anses i högsta grad – just – politiskt inkorrekt. Kritiska yttringar avförs därför från mediernas agendor.

Finns det någon gemensam bas för den politiska korrekthet som jag och andra idogt ifrågasätter. Möjligtvis kan man tala om fokus på ett slags dubbelmoral hos politiker och journalister. Alltså: å ena sidan åsiktsfrihet/yttrandefrihet och å den andra samtalsförbud. Men det finns enligt min mening en mer precis och viktigare förklaring.

Den rör politikers och journalister behov av makt eller samhällspositionering. Alltså två yrkesgrupper som strävar efter en monopolställning inom en speciell sfär. Politikerna vill utestänga konkurrenter från den offentliga makten och säkra sin egen och sina vänners roll som yrkespolitiker. Journalisterna önskar å sin sida befästa sin makt över mediernas innehåll. I grunden påminner det, som sagt, om skråtänk. Journalisterna anser sig vara experter på att värdera nyheter. På grund av utbildning, personliga (politiska) värderingar och en hård konkurrens om jobben kämpar därför nationens journalister med näbbar och klor över makten att bestämma över det mediernas innehåll. 

Varken politiker eller journalister vill således att jag eller andra ska ifrågasätta deras ambitioner. De ogillar förstås att buntas ihop och anklagas för att syssla med politisk korrekthet. Nutidens politiker agerar enligt ett mönster som motsvarar ståndssamhällets försvarare vid tiden kring mitten av 1800-talets Sverige. Även dagens journalister uppträder – som yrkeskår sett (det finns självklart enskilda undantag) – som bevarare av sitt monopol att styra mediernas innehåll, ungefär som dåtidens hantverkare önskade hindra andra från försörja sig i inom den verksamhet som skrået kontrollerar. 

Svaret på frågan om varför eliterna inte vill veta av samtal om PK kokar alltså samman till en rädsla för samhällsförändring. Vi ser extremt tydligt hur politiker och journalister värnar sin nuvarande maktställning. Självklart vill de inte se eller höra att någon frågasätter deras monopolställning. 

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen

PS! Häromdagen har jag – i en på internet uppmärksammad blogg – kritiserat miljöminister Bolunds påstående på Twitter att CO2 numera påverkar lutningen av jordklotets axel. Idén är sannerligen vetenskapligt omvälvande och med största sannolikhet fullkomligt befängd. Men alliansen mellan nationens politiker och journalister har medfört att inget gammelmedium berättat om Bolunds fantastiska idé. Detta hjälper kanske läsaren att förstå mitt budskap ovan om politikernas och journalisternas huvudroller som pk-samhällets förvarare. DS.


DONERA – stöd oss

SWISH: 0735 29 63 35

Skriv “Gåva” som meddelande

Paypal:

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.