3296: Intet är som väntans tider

| 5 juni, 2021
Robert Barry, 1969

Nyheterna från konstvärlden brukar numera handla om auktionspriser med tillräckligt många siffror, ibland om mindre representativa medlemmar i museistyrelser, senaste kränkning och en liten dos ivrig dekolonisering. Något överskridande är svårt att finna. I nummer 10 av Skiascope (som jag tidigare har nämnt) skriver Kristoffer Arvidsson:

”I sin konsekvens leder efterfrågan på nyheter till sensationslystnad och ompaketering av det välbekanta till något som kan uppfattas som nytt. Verklig förnyelse blir inte alltid synliggjord och är inte nödvändigtvis önskvärd. Gränsöverträdelse uppmuntras, men bara inom det modernistiska och postmodernistiska konstbegreppets markerade område. Någon verklig gränsöverträdelse är det således inte fråga om. Den bredare publiken upprörs kanske, men konstinstitutionen har inga svårigheter att inkludera avantgardets senaste provokationer i sina samlingar.”

Bortsett från att det inte längre tycks meningsfullt att tala om något avantgarde stämmer väl bilden väl. Samtidigt kan man säga att det inte är svårt att göra något gränsöverskridande med tanke på de begränsningar som konstvärlden har ålagt konstproduktionen. Det räcker långt med en så banal sak som en minimal rondellhund men den befinner sig utanför det markerade området.

Något måste ändå hända att i dagarna fick vi oss till livs Salvatore Garaus immateriella skulptur som såldes för 15 000 Euros. (artnet) Nyhetsvärdet finns i någon mån, inte ens det är unikt, i att den gick att sälja. Eller möjligen beroende på konsthistorisk okunnighet.

Mästerverket i den immateriella konsten torde vara Robert Barrys utställning/icke-utställning från 1969 i Amsterdam. Galleriets entré var försedd med en liten text: ”During the exhibition the gallery will be closed”.

Man kan fundera på vad som är konsten i detta projekt. Utställningen som man inte får se och som man kan anta inte existerar på annat sätt än att vara en ”utställning” av ingenting. Texten? Eller skall man helt enkelt luta sig mot att det är en idé. Vid den här tiden kunde sådana konstverk inte säljas vilket alltså är en skillnad gentemot vår aktuella tid.

Lars Vilks


Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

SWISH: 0735 29 63 35

Skriv “Gåva” som meddelande

Paypal:

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Författare: Lars Vilks

konstkritiker och tidigare professor i konstteori vid Kunstakademiet i Bergen 1997 – 2003

1 En tanke på “3296: Intet är som väntans tider

  1. Christer

    Det är väl så att en ganska stor del av den sk kultursektorn är en samlingsplats för kufar och allehanda arbetsskygga .
    Vilken annan egenföretagare kan sätta igång och tillverka och saluföra grejer som ingen är intresserad av , och sedan leva på bidrag . Så snart en kulturist blir nekad något så är det en “kafkaprocess”.
    Och av någon anledning är de flesta vänstervridna.
    Beror det på bidragen .?

    Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.