Läsvärt om Löfven och regeringskrisen

| 20 juni, 2021

Under lördagen kom två läsvärda texter om regeringskrisen och om Löfven. Den ena var en ledare i Aftonbladet skriven av Daniel Suhonen som bland annat tar upp om detta är det exakta slutet på Stefan Löfvens tid som partiledare vi ser nu eller om det är början på slutet, och vilken politik som kommer efter Stefan Löfven?
Suhonen skriver “När den dagen är här kommer jag tänka på att det var hit han ville. Hit till ett liv efter Alliansen, där Socialdemokraterna alltid sitter i regering med vem som helst under vilka villkor som helst. Där Socialdemokraterna varken är höger- eller vänster. Man är framåt. Framåt visade sig dessvärre vara en våt dröm för Svenskt näringsliv och Fastighetsägarna. Löfven ledde oss till ett läge där en socialdemokratisk regering under samma mandatperiod avskaffat värnskatten, skapat svår splittring i LO och nu med full kraft sår in marknadshyror, jo det är faktiskt det, i nyproduktion av lägenheter. Snart i ett kvarter nära dig. Fröna växer sakta, men de växer. Löfven sådde dem. Han ville det.”

Han fortsätter sen med “Januariavtalet är ett jävla skit, nu har vi baxat det ända hit. Det måste ta slut någon gång.
En vacker dag, om inte allt för länge kommer något annat. En socialdemokrati efter Löfven. Det finns ingen dramatik i detta. Det bara är så. Det kan bli efter valet 2022, kanske på en extra kongress i mars 2023. Eller redan i höst, om Löfven nu faller på de snubbeltrådar han själv spunnit” För V har hållit vad de lovat, de har hållit upp honom men nu så väljer han att snubbla på en av de trådar han själv spunnit. Och faller han, blir fallet tungt. Nyval där kanske SD och högern kan bilda regering. Och enligt Suhonen inte bra för LO-kollektivet. Därför måste regeringen sätta sig ner med Vänsterpartiet och lösa denna kris. Båda måste bjuda till men Löfven måste visa V respekt. Och JÖKEN måste justeras. Om inte faller Löfven på eget grepp.

Suhonen fortsätter sin text med att skriva “Det är dags att socialdemokratin som rörelse börjar fundera på vad som kommer efter Löfven-eran, gärna i tid denna gång. Och att vi för en gång skull börjar med rätt fråga. Politiken. Vad är socialdemokratins uppgift? Är det att agera dörrmatta för nyliberala reformer eller är det att stå upp för något eget? En socialdemokratisk politik. Att företräda de egna väljarna och bygga något vi tror på. Är det så illa?
Men tror Suhonen att S har förmåga på att fundera om vad som gått så fel? Är det inte så att S förlorat sin politiska kompass och att de nu inte vet åt vilket håll de ska vända sig? Och talet om att LO-kollektivet inte skulle frodas om SD satt vid makten, det är bara gammelsocialisiskt skitsnack. Titta på vilka de LO-anslutna röstar på, är det bara S eller är det andra partier såsom SD? Nä S bör nog ta en riktig funderare om det inte ska gå för dem som det gått med många socialistiska partier runt om i Europa, att de blivit i stort sett utplånade.

I den andra läsvärda texten är det Anna Dahlberg som fattat pennan och där hon tar upp hur mycket uppmärksamhet som har riktats mot våndorna på högerkanten i relation till SD, men där ingen i stort sett tagit upp de svåraste låsningarna finns nu inom det rödgröna blocket.
Hon går sen vidare med hur åren med Stefan Löfven som Sveriges statsminister kommer att sammanfattas i historieböckerna? Hon menar att rent sakpolitiskt kommer det inte att finnas mycket att skriva om. Egentligen är det bara på klimatområdet som den rödgröna regeringen har varit drivande och haft en egen agenda. På nästan alla andra områden har man tvingats agera till följd av akuta kriser eller som ett resultat av parlamentariska eftergifter. Ofta har reaktionerna varit senfärdiga och otillräckliga. Enligt Dahlberg är det i rollen som politisk överlevare som Stefan Löfven utmärker sig. I den grenen har han varit förbluffande framgångsrik. Det började redan under den förra mandatperioden då han genom att hota med extraval lyckades få de borgerliga partierna att gå med på Decemberöverenskommelsen.

I krisen efter IT-skandalen på Transportstyrelsen lyckades han avvärja genom att splittra borgerligheten kring vilka ministrar som skulle offras.
Hon fortsätter sen med att skriva “Under den här mandatperioden har det fortsatt på samma sätt. Han snubblar sig fram från kris till kris, och överlever varje gång. I höstas såg läget närmast omöjligt ut för regeringen när tre mörka moln drev in samtidigt: avgörandet kring oljeraffinaderiet Preemraff utanför Lysekil, migrationskommitténs förslag som skulle ut på remiss, där S och MP var oeniga om 23 av 26 punkter. Och sist men inte minst frågan om arbetsrätten, som var på väg mot sin upplösning. Men Stefan Löfven överlevde återigen mot alla odds. Preemraff drog plötsligt tillbaka sin ansökan. Arbetsmarknadens parter ingick en historisk uppgörelse och MP blidkades med en ny humanitär skyddsgrund. Det är svårt att veta vad som är tur och skicklighet i allt detta, och vad som bara är ett utslag av en sällan skådad pragmatism.”

Men Löfven har lyckats överleva, detta till trots att han förlorat två budgetomröstningar, offrat ministrar och gjort våld på den egna ideologin. Det enda som han inte kompromissar med är makten.
Dahlberg skriver “Det är nästan så att man anar hur krismanualen i skrivbordslådan på Rosenbad ser ut: 1) Skjut upp problemet genom att tillsätta utredningar och förhala på alla tänkbara sätt, 2) Bjud in till breda samtal som sätter press på dina stödpartier (gängvåldet och migrationen) 3) Låt en utomstående part lösa problemet åt dig, 4) Sök en kompromiss, 5) Skräm motståndarna till eftergifter och 6) Acceptera förlusten, svälj förtreten, och regera vidare.
Med detta menar Anna Dahlberg att Löfven kommer att ta sig ur denna knipan också. Däremot menar hon att det inte är lätt att se med tanke på de låsta positionerna. Men med tanke på att där inte är något av partierna som önskar ett omval så kommer han nog att klara det.

Hon fortsätter med att skriva “Det gäller i synnerhet L, men även V som riskerar att dra på sig vänsterväljarnas vrede ifall partiet bidrar till att släppa fram en högerregering med SD-stöd till makten. För Nooshi Dadgostar handlar denna maktdemonstration i hög grad om att visa att V inte är någon dörrmatta åt regeringen. Efter valet nästa höst måste V ges inflytande och få sitta med vid förhandlingsbordet. Man ska därför inte underskatta värdet av symboliska eftergifter när det gäller att mjuka upp V.” Så nu får vi alla se om Löfven lyckas “mjuka upp” V och Nooshi Dadgostar under helgen, eller han lyckas med att övertala Lööf att släppa frågan om fri hyressättning i nyproduktioner. Eller om de fortfarande efter helgen sitter lika djupt i sina skyttegravar som de hittills suttit? Och var det verkligen en slump att statsministern kallade till en pressträff om familjeveckan mitt i det politiska kaoset i fredags? Eller var det ett försök att föra in en bytesvara inför framtida förhandlingar med C och L om avsteg från Januariavtalet?

När sen Anna Dahlberg börjar sitt sista stycke i sin krönika gör hon det med att skriva “Måtte denna misslyckade regering spricka i höst” skrev jag i en krönika i september förra året. Nu är en betydligt sämre tidpunkt för en exit Löfven med bara ett år kvar till ordinarie val. Regeringen skulle dessutom falla på helt fel fråga. Men om det kommer något gott ur denna regeringskris är det att den påminner både väljare och politiker om de parlamentariska realiteter som råder. Ingen kan längre önsketänka om att det går att runda V och SD och regera i minoritet. Först föll Decemberöverenskommelsen (isolera SD) och nu går Januariavtalet samma öde till mötes (isolera både V och SD). Löfven & Lööf kan skrika sig hesa om hur ansvarslöst dessa partier beter sig, men V och SD finner sig inte längre i sina roller som pariastämplade partier utan inflytande. Undantagstillståndet i svensk politik är på väg mot sitt slut. Det kommer i praktiken att krävas majoritetsstöd i riksdagen framöver för att överleva politiskt. Och det kommer i sin tur att tvinga fram en ny kompromissvilja som gör ont ända in i den ideologiska märgen för många partier.”

“Röda partier som vill driva vänsterpolitik tvingas sitta i knäet på Almegas politiska gren, Centern. C i sin tur drömmer om alliansen och vill bruka skogen, jorden och stränderna, men så länge de skyr SD mest av allt är de hänvisade till de rödgröna. M vill driva arbetslinjen, vara den vuxna i rummet och värna om ordning och reda i finanserna, men får spenderglada SD på halsen och så vidare. För att inte tala om hur svårsmält en eventuell storkoalition mellan S och M skulle vara för de båda maktpartierna. Alla partier med undantag för SD, är ideologiskt olyckliga i det nya partilandskapet. Men på högerkanten har denna anpassning i mångt och mycket redan ägt rum. KD och M har motvilligt accepterat tanken på inflytande för SD medan L håller på att gå under i samma process. Något motsvarande inlemmande av V i det rödgröna blocket med S, MP och C har ännu inte skett. Ska man tro Annie Lööf kommer det aldrig att hända. I stället målar centerledaren upp en bild av framtiden där ”mitten” är det enda legitima regeringsalternativet, och där C råkar utgöra just denna mittpunkt.”

Men är de denna mittpunkt som allt ska kretsa kring? Inte om man ser till opinionsbildare till vänster. För där växer motviljan mot C, och röster höjs för att kasta Januariavtalet överbord. Vi har med andra ord bara sett början på de ideologiska konvulsioner som väntar inom det rödgröna blocket. Och Socialdemokraterna har varit duktiga på att beskriva alla alternativ till Stefan Löfven som statsminister som en farlig väg och rentav ”en fara för demokratin”. S är partiet som tar ansvar för Sverige och söker samförstånd medan oppositionen skapar kaos och förvandlar riksdagen till en lekstuga. Men stämmer detta? Nä, det gör det inte, där finns alternativ till den rödgröngröna röran som Löfven skapat. Och det är säkert precis lika bra om inte bättre regeringsalternativ som den regering som sitter nu.
För Anna Dahlberg menar att denna regeringskris blottat mer än något annat är att det inte finns något trovärdigt regeringsalternativ på den rödgröna sidan. Maktens matematik går inte längre ihop för Stefan Löfven.

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/2dEz7v/vilken-politik-kommer-efter-stefan-lofven
https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/maktens-matematik-gar-inte-langre-ihop-for-s/

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.