Ett genompolitiserat Sverige

Den som tänker på Sverige för, säg, hundra år sedan finner att den offentliga makten – dvs politiken – rört en obetydlig del av människornas liv. Visst fanns det Riksdag och Regering även då samt en mindre bukett av myndigheter. Och givetvis existerade det lagstiftning om då centrala samhällsfrågor. Men offentlighetens regelnätverk var glest och medborgarna skötte därför större delen av sina liv utan att stat eller kommuner lade näsan i blöt. På gott och ont. 

Självfallet hade detta en mörk baksida i form av fattigdom, ohälsa, brist på utbildning och annat ont. Det var alls inte någon idyll. Men nationens medborgare blev trots allt friare genom frånvaron av tusentals lagregler med tvång, pekpinnar och löften om hjälp från ”samhället”. Följden blev att tusen och åter tusen människor lade manken till och jobbade hårdare för att själva förbättra sin situation. Trots punktvisa inslag av elände kunde medborgarna känna en form av frihet och motivation att jobba för sig själv och sina egna. Inte litade man på politikerna, minsann. 

En mätning av den offentliga makten i dagens Sverige ger förstås ett helt annat utfall. Bara en av Sveriges årligt utgivna lagsamlingar innehåller 880 författningar, de viktigaste. Alltså rör det sig om ett urval. Om man enbart mäter lagstiftning som tillkommit under 2020 så har 1306 författningar sett dagens ljus i form av nya lagar eller ändringar i befintliga regler. Under en tioårsperiod måste vi alltså tala om en tillväxt på cirka 10.000 nya snåriga regelpaket. Ett annat mått på politiseringen är att den svenska nationen räknar med 457 statliga myndigheter (kommunerna oräknade). 

Givetvis avspeglas detta i ett gigantisk antal livsområden som under ett sekel lagts under politikens hand. Denna är som antytts inte alltid av järn. Viktiga välfärdslösningar har självklart tillkommit. Men ändå har medborgarnas privata livsutrymme begränsats ofantligt under loppet av hundra år. Jag menar alltså att en betydande del av tillväxten av regler och myndigheter faktiskt beskurit svenska folkets frihet att själva bestämma sin vardag. 

Tro nu inte att jag vill skära bort alla regler och byråkrater. En grundstomme av styrning behövs för ditt och mitts bästa. Däremot är jag övertygad om att kanske 50% av dagens totala offentliga nätverk kan skalas bort, utan att välfärdens kärna rubbas påtagligt. 

Detta är min tro. Jag hade väntat mig att svenska forskare på landets stora universitet försökt undersöka saken. Men inte har jag sett röken av någon forskning i den stilen. Min uppfattning är att utländska forskare är mer kritiska till sina egna nationer. De förefaller mer oberoende av statsmakten. Den närmast ansvariga gruppen sysslar i engelskspråkliga nationer med det som kallas ”political science”. Motsvarande svenska forskares val av ”statsvetenskap” som namn på sin disciplin är därför illavarslande. Och enligt min mening rör det sig i allmänhet om en skara räddhågade utredare som jobbar nära maktens köttgrytor. Jag har nyligen pekat ut professor Ekengren Oskarsson som ett exempel på en forskare som traskar i politikens och mediernas ledband genom sin forskning om svenska ”klimatförnekare”. Utan att ens försöka reda ut varför tunga vetenskapsmän och andra fria naturvetare är kritiska till den pågående storskaliga och miljardslukande klimathetsen. 

Så om du tycker att regelmängden håller på att kväva dig och att mer plats för fria initiativ behövs så skicka ett mejl till något svenska universitet och begär kritiska satsningar inom ”politisk vetenskap”. 

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

SWISH: 0735 29 63 35

Skriv “Gåva” som meddelande

Paypal:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.