Kan man lyssna på vetenskapen?

I medierna hörs allt oftare ropet ” att man måste lyssna på vetenskapen”. Varje dag sker det rörande det som journalisterna kallar klimat, men som egentligen handlar om väder. Men även i alla möjliga och omöjliga sammanhang framhävs i radio, teve och tidningar olika forskare, som vi uppmanas lyssna på. 

Borde inte jag som mångårigt verksam vid Lunds universitet vara glad och nöjd? Kanske, men glädjen smolkas av mediernas bristande förmåga att hantera forskningen ch dess resultat. Problemet är dels att man inte inser att olika vetenskapliga discipliner har kraftigt olika förutsättningar att producera sanningar, dels att forskarna såsom alla människor har ett känsloliv som gör att deras arbetsresultat påverkas av politiska värderingar. Inget av detta är några nyheter. Men ändå kliver landets kår av journalister dag efter dag i fällan. Sannolikt på grund av att även mediernas folk har ett liv fullt av egna värderingar. 

Övertrampen sker i nästan all rapportering om olika samhällsförhållanden. Allvarligast är de dock då rapportören tillika utgör sig för att vara en journalist med specialkompetens. Här blir riskerna för vetenskaplig härdsmälta normalt störst. 

Det främsta misstagen sker alltså pga att medierna inte kan hantera gränserna mellan olika forskningsdiscipliner. Ett ”upprop av tusen forskare” framstår närmast som en sanning. Men för att bedöma sanningsgraden måste forskarna benas upp i  discipliner och status. När det gäller klimatfrågor ska främst uttalanden från personer som sysslar med forskning om meteorologi och atmosfär tas på allvar. Inte biologer som sysslar med miljön på jorden eller olika samhällsvetare. Ändå är det oftast miljöforskare i stil med Rockström som ständigt intervjuas. För att inte tala om raden av miljöekonomer, som i sammanhanget måste jämställas mes amatörer. 

Det är också viktigt att klargöra den intervjuade forskarens akademiska status. Givetvis väger exv en professors ord tyngre än en doktorands. Lika viktigt är att klargöra vilken institution för högre utbildning som forskaren kommer från. Landets fem största universitet har på grund av intensiv konkurrens en högre status än exv det sk universitet som finns i Malmö (inrättningen måste tillspetsat mnärmast ses som en underavdelning till S-parteits ABF). 

Men journalister ser som sagt normalt alla universitetslärare som lika goda intervjuobjekt. Antagligen anar man diffusa skillnader mellan dem avseende vetenskaplig disciplin och akademisk status. Men man tutar bara och kör. Att resultatet blir ovetenskapligt ligger självfallet nära till hands. 

Man måste kunna begära att en journalist har rimliga kunskaper om de fenomen jag lyft fram. De är ju tämligen naturliga. Men det är ofta bråttom att knåda ihop ett reportage och då framstår vilken person som helst med en akademiskt klingande titel som ett lovligt byte. 

Det viktigaste problemet rör dock journalistens samt intervjuoffrets eller rapportörens personliga värderingar. En mycket vanlig variant är att journalister tror att forskaren – som sig bör – lagt upp sin forskning på ett politiskt oberoende plan. Så är det dock sällan. Nationalekonomen och S-politikern Gunnar Myrdal pläderade för länge sedan om att vetenskapens män och kvinnor allmänt sett borde yppa sin politiska åsikt så att hans eller hennes forskningsslutsatser kan översättas korrekt. Det ligger mycket i Myrdals tes. 

En nästan lika vanlig villoväg är att journalister känner – eller anar – forskarens politiska bas. Ofta har denne nämligen samma åsikt som skribenten rapportören själv. Och på så vis används dagligen forskningens resultat för att med vetenskapliga förtecken legitimera den text eller rapport som journalisten avser publicera. Detta politiska dubbelspel riskerar att få förödande verkningar. Forskning används med andra ord som ett politisk slagträ. 

Alla varianterna medför att forskning missbrukas, omedvetet eller medvetet. Detta leder till att det till vardags är en stor fara med ”att lyssna på vetenskapen”. Som vän av forskning vill jag inte allmänt sett avråda från lyssning. Däremot är det bäst att lyssnandet sker med en påtagligt kritisk distans. Ta reda på om forskaren är expert på just det ämne han/hon talar om, dvs vilken disciplin han eller hon sysslar med. Ta även reda på vilken akademisk status forskaren har, dvs akademisk grad, anställning och inte minst arbetsgivare. Om du är kritisk på alla plan då kan du verkligen lita på vetenskapen. Då kommer du tyvärr också att inse hur många bedrägerier som presenteras i svenska medier. 

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

SWISH: 0735 29 63 35

Skriv “Gåva” som meddelande

Paypal:

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.