Mamman och pappans berättelser om hur de upplevde skjutningen av sina barn i Visättra i Flemingsberg

| 20 juli, 2021

I två artiklar från Expressen beskriver föräldrarna till de två barn som sköts i Visättra i Flemingsberg hur de upplevde och upplever sitt liv i Sverige innan och efter skjutningen. Mammans berättelse som reportrarna på Expressen gjorde på söndagen, dagen efter skjutning berättar mamman efter att hon satt sig i soffan i vardagsrummet i deras lägenhet och att hon torkat några tårar att hon inte vågar att gå ut.
Hon säger: “Det är så hemskt. Det står i tidningarna att två barn är skjutna, och det är mina barn. Min man skulle hälsa på en vän på gården bredvid. Jag bad honom att ta med sig våra två äldsta barn, eftersom jag behövde ta hand om vår yngsta dotter.”

Mamman säger vidare: “Det hann passera ett par minuter. Då skrek min man mitt namn med en hemsk röst. Han ville inte berätta vad som hänt, utan sa till mig att gå upp i lägenheten och passa vår yngsta dotter. Jag tittade ut genom fönstret. Det kom polisbilar och ambulans. Jag sprang ner. Mina barn skrek och grät. Jag försökte ta reda på vad som hade hänt.”
Mamman behöver ta en paus efter detta men säger sen: “Min dotter hade ett djupt sår som blödde här, säger hon och pekar mot vaden. Min son hade också ett sår, säger hon och gestikulerar mot underbenet. Min man sa hela tiden till barnen: ”Jag älskar er”. Min dotter hade panik.”

Reportern frågade mamman om hon förstod att barnen blivit skottskadade?…
På frågan svarade mamman: “a, jag tror det. Det som har hänt är helt oacceptabelt.”
Mamman säger sen vidare: “Vi vågar inte gå ut. Det är så många grupper som bråkar. Varför händer det här i Sverige?”
Ja, man kan allt fråga sig varför detta händer i Sverige?
Men den frågan ska mamman ställa till Löfven, till Damberg eller till Morgan Johansson.
På måndagen följde pappans berättelse om skjutningen och vad han upplevde och upplever sitt liv i Sverige innan och efter skjutningen.
Pappan säger: Precis efter skjutningen tog jag mina barn och sprang. Jag ser bara framför mig hur mina barn skriker, och blod, blod, blod.”

När Expressen intervjuar pappan är han på sjukhuset där barnen fortfarande är kvar. De leker i bakgrunden när pappan berättar. Inomhus, även om de hade varit oskadda vågar de inte gå ut.
Pappan säger: “Tidningarna har berättat om de här hemska sakerna, alla har läst om barnen. Men det är mina barn. Allt hände framför mig. Nu är barnen rädda. Sonen springer hit och dit och vill alltid leka i vanliga fall. Men nu säger han: ”pappa jag vill inte gå ut”. Han är rädd för att gå ut. Han är mycket rädd. Vi är rädda allihopa.”
När skjutningen hände lekte barnen i den varma sommarkvällen. Polisen är och har varit tydliga med att de inte var måltavlor. Likväl har de skadats i benen. En kula passerade genom dotterns ben för att sedan träffa sonens ben

Pappan säger: ” Min son började gråta: ”Pappa, pappa!” Så jag tog deras händer och började springa tillbaka till lägenheten. Då började min dotter också att gråta och jag såg hur blodet rann och rann på min dotters ben. Jag tog upp dem i armarna och sprang.”
Han berättar sen att han stannade framför ett cykelrum. Detta då han inte visste om de kriminella skulle komma efter dem. Pappan fortsätter sen att berätta att hjärnan inte fungerade som den ska, att grannarna fick hjälpa honom att ringa 112. Ambulans och polis kom snabbt säger han, men under tiden hann tankarna flyga.
Han säger: “Jag köpte en cykel till min dotter för bara några dagar sedan. När jag väntade utanför cykelrummet tänkte jag på hennes ben och allt blod – hon kan inte köra cykeln.”

Pappan berättar att knappt två dygn efteråt spelas allt upp i huvudet så fort jag blundar.
Han säger: “Idag frågade min son mig ”varför gjorde de så?”. Jag kan inte svara. Samhället är inte bra nu. Jag förstår inte vad det är som händer. Barnen är inte trygga. Jag är inte trygg, min familj är inte trygg. Det är jättejobbigt.”
Pappan berättar att av rädsla för gänget vill han inte vara med med namn och bild.
Han säger: “Vi är rädda allihopa. Det här är Sverige! Människor flyr från Syrien, Afghanistan och Irak på grund av krig. De flyttar till Sverige för att få ett tryggt liv. Jag bor här och jag är inte trygg. Vad ska man göra? Jag kan inte bo i Visättra. Hur kan jag gå på den där bron? Hur kan jag gå framför cykelrummet?”

Han berättar att han och familjen fram till i lördags trivts i Visättra. Det har varit ett barnvänligt område, fullt av lekkamrater och lekplatser. Nu är livet förändrat. Pappan har läst politikerna uttrycka sin förskräckelse, men undrar hur de ska agera för att hans familj ska bli trygga på nytt.
Till sist säger pappan: “Jag vill prata med regeringen. Jag måste veta: vad ska de göra?”
Ja, man kan allt förstå att han vill prata med regeringen om vad de ska göra, men vilket svar förväntar han sig att få från dem?
För frågar han någon av dem som har ansvar för den uppkomna situationen, nämligen Morgan Johansson eller Mikael Damberg så får han säkert bara en massa nonsensmeningar från dem.

Meningar om att det är förskräckligt och att det är oförlåtligt och att de är förbannade över det som hänt. Sen så börjar de med att Sverige är på rätt väg när de 10 000 fler polisanställda kommit i arbete 2024. För att sen övergå till att detta kommer nog tyvärr hända igen då regeringen ”trycker tillbaka den grova kriminaliteten”, för att sedan övergå till att de socioekonomiska faktorerna har inverkat i att sådant händer och om de bara röstar på dem så kommer allt att ordna upp sig. Men varken pappan eller mamman kommer någonsin få ett svar från dessa politiker varför de låtit detta fortgå, varför de inte på allvar tar tag i problemen som funnits under så lång tid. För hade dessa politiker medgett att de låtit det ske så hade de samtidigt underkänt sin egen politik.

https://www.expressen.se/nyheter/mamman-till-de–skjutna-barnen–skrek-och-grat/?fbclid=IwAR2VTxgtV70fjJfRMmBcMgAIeR5R6w6N_PZjg9s-La8fMUhUVWd5OAAaUV8
https://www.expressen.se/nyheter/syskonens-pappa-jag–ser-hur-mina-barn-skriker/?fbclid=IwAR2VAuzu2_5-Y9oE6_927lKjKzcBOsH5WViLbYAK6nTzyzlfKwDo0aOJk7Q

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

1 En tanke på “Mamman och pappans berättelser om hur de upplevde skjutningen av sina barn i Visättra i Flemingsberg

  1. Anderssonskan

    Ett gott råd till de skjutna barnens föräldrar, träffa inte Löfven eller Damberg.
    De kommer att stapla floskler så ni blir helt koko i huvudet .
    De kan inget annat , de har praktiserat detta i 7 år .
    Och allt har bara blivit sämre .

    Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.